fredag 30 jul
Veckans ledare
Ge folket hopp
Inför valet i höst måste de rödgröna partierna visa på nya möjligheter. Visa att samhället faktiskt kan se ut på ett annat sätt. Ledarstick
Blommande orättvisa
Debatt
Vindkraft hot mot fin miljö
Örebronyheter
Nio timmar utan rast
Kalendarium
En ny flyktingamnesti behövs!
Tvångssteriliseringar kan avskaffas
Grönt ljus för GMO-majs
Håpas du trifs bra i fengelset
ETC Örebros nyhetsbrev
Missa inte våra uppdateringar! Prenumerera på ETC Örebros nyhetsbrev. Skriv in din epostadress nedan.
Kalla det manshat
2009-03-19
Män måste ge upp sina privilegierade positioner och det kommer inte att ske frivilligt. Istället läggs ansvaret på offren och debatten slutar att handla om det som är viktigt. Jag vet hos vilka skulden ligger, skriver Sandra Wilén (S).
Män som grupp har en kollektiv skuld och ett kollektivt ansvar. Män har fördelar av att vara just män. För att uppnå jämställdhet måste de ge upp sina privilegierade positioner i samhället och det kommer inte att ske frivilligt. Det här en enkel analys av situationen men ändå är det så svårt att prata om. Klasshat är en någorlunda accepterad term men att prata om manshat är desto känsligare. Att anklaga någon för manshat är ett effektivt sätt att tysta debatten och förflytta fokus från det som är viktigt.
På besök i Japan nyligen hittade jag ett starkt skäl att känna manshat i Tokyos tunnelbana; där finns nämligen speciella vagnar för kvinnor. Rosa skyltar med blomstergirlanger på talar om att det är ”women only” mellan vissa tider i den värsta rusningen när alla ska till och från sina jobb. I de rosa vagnarna kan du sitta lugnt, utan att riskera närgångna blickar, en hand på låret, en annan hand på ditt bröst. I skydd av trängseln kan avsiktligt tafsande bortförklaras och skylas över. Därför väljer kvinnorna de anvisade platserna. (Behöver jag säga att det är vagnarna som stannar längst bort från utgångarna, de som männen ändå inte väljer?)
I de vanliga vagnarna är kvinnorna lätträknade. Ett långt hårsvall, en kvinnokropp med nervöst korsslagna ben sticker ut ur mängden av kostymklädda kontorsjapaner. Det är ditt eget val att sitta här. En okänd mans okända händer på din kropp blir en konsekvens av ditt val. En bonus du får räkna med. Ingenting att gnälla om.
Vad som först verkade som ett tryggt färdalternativ skapat för kvinnornas skull är i själva verket männens sätt att fegt slingra sig undan ansvar. Separata vagnar tar bort symptomen och då kan man låtsas att allt är frid och fröjd. Genom ”women only”- vagnarna lastas ansvaret över på offret istället för på förövaren. Vill du åka hem från jobbet i fred är priset du får betala begränsad frihet.
Mönstret är detsamma oavsett om du befinner dig i Tokyo eller Örebro. Gå inte ut ensam sent på kvällen! Var för allt i världen inte full! Har du överfallsalarm? Pepparsprej? Nycklarna i handen? Du har väl jeans och tre lager tröjor på dig trots att det är tjugofem plusgrader ute? Annars har du ingenting att gnälla om. Ansvaret är ditt. Till priset av begränsad frihet. Rädsla, befogad och obefogad sådan, tillhör vardagen. Det är inte självklart att din kropp är bara din, den måste bevakas och hållas undan fara annars får du liksom skylla dig själv.
När Gudrun Schyman föreslog mansskatt väckte det ramaskri. När orden ”män” och ”djur” nämndes i samma mening var det en given följetong i kvällstidningarna. Män var upprörda över att dras över en kam och klumpas ihop med de andra, männen som till skillnad från dem själva inte sköter sig. Men istället för att göra upp med sina egna lagkamrater var det ”offren” som förväntades nyansera bilden. ”Förövarna” kunde lugnt luta sig tillbaka och se på hur debatten seglade längre och längre bort från det som är viktigt. Återigen den begränsade friheten.
Jag vill kunna åka tunnelbana i Tokyo. Jag vill kunna gå genom Karlaparken en ljum sommarkväll. Det kan jag inte idag och jag vet hos vilka skulden ligger.
Kalla det manshat om du vill.
Sandra Wilén
aktiv socialdemokrat, Örebro
Män som grupp har en kollektiv skuld och ett kollektivt ansvar. Män har fördelar av att vara just män. För att uppnå jämställdhet måste de ge upp sina privilegierade positioner i samhället och det kommer inte att ske frivilligt. Det här en enkel analys av situationen men ändå är det så svårt att prata om. Klasshat är en någorlunda accepterad term men att prata om manshat är desto känsligare. Att anklaga någon för manshat är ett effektivt sätt att tysta debatten och förflytta fokus från det som är viktigt.
På besök i Japan nyligen hittade jag ett starkt skäl att känna manshat i Tokyos tunnelbana; där finns nämligen speciella vagnar för kvinnor. Rosa skyltar med blomstergirlanger på talar om att det är ”women only” mellan vissa tider i den värsta rusningen när alla ska till och från sina jobb. I de rosa vagnarna kan du sitta lugnt, utan att riskera närgångna blickar, en hand på låret, en annan hand på ditt bröst. I skydd av trängseln kan avsiktligt tafsande bortförklaras och skylas över. Därför väljer kvinnorna de anvisade platserna. (Behöver jag säga att det är vagnarna som stannar längst bort från utgångarna, de som männen ändå inte väljer?)
I de vanliga vagnarna är kvinnorna lätträknade. Ett långt hårsvall, en kvinnokropp med nervöst korsslagna ben sticker ut ur mängden av kostymklädda kontorsjapaner. Det är ditt eget val att sitta här. En okänd mans okända händer på din kropp blir en konsekvens av ditt val. En bonus du får räkna med. Ingenting att gnälla om.
Vad som först verkade som ett tryggt färdalternativ skapat för kvinnornas skull är i själva verket männens sätt att fegt slingra sig undan ansvar. Separata vagnar tar bort symptomen och då kan man låtsas att allt är frid och fröjd. Genom ”women only”- vagnarna lastas ansvaret över på offret istället för på förövaren. Vill du åka hem från jobbet i fred är priset du får betala begränsad frihet.
Mönstret är detsamma oavsett om du befinner dig i Tokyo eller Örebro. Gå inte ut ensam sent på kvällen! Var för allt i världen inte full! Har du överfallsalarm? Pepparsprej? Nycklarna i handen? Du har väl jeans och tre lager tröjor på dig trots att det är tjugofem plusgrader ute? Annars har du ingenting att gnälla om. Ansvaret är ditt. Till priset av begränsad frihet. Rädsla, befogad och obefogad sådan, tillhör vardagen. Det är inte självklart att din kropp är bara din, den måste bevakas och hållas undan fara annars får du liksom skylla dig själv.
När Gudrun Schyman föreslog mansskatt väckte det ramaskri. När orden ”män” och ”djur” nämndes i samma mening var det en given följetong i kvällstidningarna. Män var upprörda över att dras över en kam och klumpas ihop med de andra, männen som till skillnad från dem själva inte sköter sig. Men istället för att göra upp med sina egna lagkamrater var det ”offren” som förväntades nyansera bilden. ”Förövarna” kunde lugnt luta sig tillbaka och se på hur debatten seglade längre och längre bort från det som är viktigt. Återigen den begränsade friheten.
Jag vill kunna åka tunnelbana i Tokyo. Jag vill kunna gå genom Karlaparken en ljum sommarkväll. Det kan jag inte idag och jag vet hos vilka skulden ligger.
Kalla det manshat om du vill.
Sandra Wilén
aktiv socialdemokrat, Örebro
| 
| 
| 
| 
Fler artiklar i samma kategori
Mest lästa artiklar
Senaste blogglänkar
- Svenska staten beter sig rättsvidrigt mot Romer!
- McDonalds - En del i högerns mediemaskin eller slump
- Pride!
- Presenter! Presenter!
- Tips!
Länkarna kommer från Twingly och ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
Mest kommenterat
Taggar
barn,
debatt,
ekonomi,
feminism,
jämställdhet,
kärnkraft,
klimat,
lo,
miljö,
moderaterna,
musik,
politik,
privatisering,
stockholm,
usa
ETC:s Bloggportal
Ansök om att få vara med i denna lista via detta formulär. Om du vill rapportera en blogg med stötande innehåll så kan du skicka oss ett mejl.
ETC ansvarar inte för det som skrivs på dessa bloggar
“Män som grupp har en kollektiv skuld och ett kollektivt ansvar.”
Ajdå, låter betungande.
Kan man gå ur gruppen?
“Men istället för att göra upp med sina egna lagkamrater…”
Är ni kvinnor andra laget? När är nästa match?
19 mars 2009, 22:50
Hej
Jag fritar mej från allt ansvar för vad andra män har gjort dumt, precis som jag fritar dej från allt ansvar för de kvinnor som har behandlat mej illa.
20 mars 2009, 10:31
Tack Sandra!
Detta kommer att bli en av mina top 5 i sparade artiklar som jag kan använda i mitt arbete som antifeminist.
När det gäller T-bana så minns jag från mitt besök i Tokyo att stationerna hade 2 utgångar som i Stockholm.
Så från ena sidan var det kort till kvinnovagnarna och från den andra längre.
Kanske hade du otur att stiga på från fel sida?
Glöm inte heller att även kvinnor kan misshandla.
Det känner många män igen.
Men du vill inte se det och det gäller också de som lever samkönat.
Du är INTE solidarisk!
20 mars 2009, 13:01
Sämsta artikel jag läst på länge. Lagkamrater? Om en man våldtar en kvinna så klappar jag honom på axeln?
20 mars 2009, 22:52
Det är stor skada att radikalfeminismen nästan helt tagit över debatten i Sverige. Denna står egentligen för en slags omvänd sexism där skuld och ansvar finns inskrivet i eldskrift per definition. Denna sekterism skadar mer än den gör nytta och framförallt är det inte okej att dessa medelklassuppfattningar tillåts representera feminismen som sådan.
22 mars 2009, 12:55
Socialdemokrater brukar ställa sig till vänster på den politiska skalan med när man läser artiklar som denna börjar man undra om ni inte hör hemma i högerns läger.
Att påstå att jag och alla andra arbetande män skulle vara “lagkamrater” eller ha något som helst gemensamt med överklassen är helt fel.
Det är sådana här artiklar som gör att vänstern verkar främmande och “flummig” för vanliga arbetare. Sådana här artiklar skapar bara motsättningar inom arbetarklassen när fokus flyttas till “kvinnor mot män” från “arbetare mot borgare”.
23 mars 2009, 18:07
“Det är sådana här artiklar som gör att vänstern verkar främmande och “flummig” för vanliga arbetare. Sådana här artiklar skapar bara motsättningar inom arbetarklassen när fokus flyttas till “kvinnor mot män” från “arbetare mot borgare”.”
Vad ska man säga. Hade LO bestämt sig att gå mot den borgerliga värderingarna, hade vi fått en förkortad veckoarbetstid och kvoterad föräldraledighet. Det enda arbetarna bryr sig att få jobb.
24 mars 2009, 21:15
Hört talas om individuella rättigheter? Och individuellt ansvar? Vi andra tycker att det är hörnstenar i den moderna västerländska demokratin. Och många av oss föredrar det framför traditionella samhällen med kollektiv heder och skam. Det är en anledning till att vi inte mördar våra döttrar eller startar vendettor.
25 mars 2009, 14:16
Efter att ha läst kommentarerna blir jag manshatare själv. Fy fan vilket grupp självgoda, korkade, vidriga varelser man tillhör.
Att män då och då diskrimineras är sant, likaså att vissa kvinnor diskriminerar och misshandlar. För varje individ som blir utsatt är skadan förstås lika stor oavsett kön. Men ur ett samhällsperspektiv är detta inte ens måttligt relevant. Statistiken om våldsbrott, våldtäkter, löner och hemarbete talar sitt tydliga språk. Den som med ett större perspektiv än det individuella i åtanke påstår att diskrimineringen av män är jämförbar med den av kvinnor har inte alla paddlar i vattnet.
Jag går dock själv inte heller med på begreppet kollektiv skuld eftersom det inte är konstruktivt. Det är inte konstruktivt. Däremot har vi ett kollektivt fucking ansvar att släppa våra privilegier.
25 mars 2009, 19:55
Om män står bakom allt våld i samhället vore ju en bra sak att fråga sig vem som UPPFOSTRAR dessa männen då de är pojkar. Har jag inte fel för mig så är det KVINNOR ännu (mammor) som uppfostrar barnen mest. DÅ dagens vuxna var små var det ABSOLUT kvinnorna (mammorna).
Ska jag följa en del feministers retorik skulle jag kunna säga att det är kvinnornas (mammornas) fel att män våldtar, skjuter och slår! Eller hur?!
Kanske problemet inte är manligt, utan att vi har en mans- och kvinnokultur som skapar olika könsmönster, varav en del är helt uppåt väggarna skadliga!
/Torbjörn jerlerup
26 mars 2009, 13:52
Ola, ingen av kommentarerna nekar till att män diskriminerar. Den gemensamma tråden är att vi vägrar ta på oss en kollektiv skuld för individers missdåd.
Ett ansvar som människa (såväl man som kvinna) är en annan sak.
26 mars 2009, 17:12
En av de bättre artiklarna jag läst på länge!
Sexism är ett förtryck som är otroligt djupt rotat. (Se bara kommentarerna på denna artikel.) Den privilegarade gruppen har otroligt svårt att se det system som finns, med stor hjälp av många ur den förtryckta gruppen också. (Exempelvis negativa åsikter om kvotering. “Vi väljer på kompetens” innebär inte att män och kvinnor bedöms på lika villkor, kvinnors kompetens bedöms lägra. Dvs det sker redan en kvotering av män.)
@Jon: Du har inte förstått någonting. Det handlar om ett systematiskt förtryck riktat mot kvinnor, inte om huruvida någon behandlar just dig illa.
@John: Det handlar inte om tunnelbanan, du missar poängen helt. Det handlar om att skulden läggs över på offrena och att de väljer bort sin frihet mot säkerhet.
@Erik: Gör du något åt våldtäkterna, förnedringen och utnyttjandet? Att knyta näven i fickan hjälper ingen.
@Bosse: Sexism, precis som rasism, splittrar arbetarklassen. Den behöver bekämpas. Att hålla en svag front mot sexism spelar borgarna i händerna.
@Torbjörn: Du lägger fortfarande skulden på offren. Kvinnor får skylla sig själva för att du uppfostrar mansmonster, läste du ens artikeln?!
28 mars 2009, 14:47
Per, jag gör vad jag kan – det är där ANSVARET (som människa, oavsett kön) kommer in. Någon SKULD (som man) har jag dock inte i att förtryck och våldtäkter förekommer. Förstår DU skillnaden?
Att jag vägrar bli skuldbelagd baserat på mitt kön har inget med min ansvarskänsla att göra. Det är, som sagt, två olika saker. Du kan ju gärna avfärda meningsmotståndare som “sexister”, det säger dock mer om dig själv än något annat.
28 mars 2009, 16:24
Av mängden korkade kommentarer får jag än en gång bekräftat att det feministiska budskapet är angelägnare än någonsin. Sandra Wilén har skrivit ett utmärkt inlägg med exempel svåra att missförstå. Lik förbannat sitter Jón, John, Johan och hans kompisar och tar åt sig personligen, slår ifrån sig allt ansvar och utan att fatta ett dyft.
31 mars 2009, 14:51
Erik:
“Ola, ingen av kommentarerna nekar till att män diskriminerar. Den gemensamma tråden är att vi vägrar ta på oss en kollektiv skuld för individers missdåd.”
Erik, det är ordvalet, de utåtriktade taggarna och oviljan att se det som ett både individuellt och strukturellt problem som är det provocerande.
Inte heller jag är förtjust i begreppet “kollektiv skuld”, men att så till den milda grad provoceras av det perspektivet är att missa vad det handlar om. Vi har alla ett ansvar att ändra nuvarande ordning. Och som grupp har vi män ett fan så mycket större ansvar att ta.
1 april 2009, 21:54
Förvånansvärt att en så bra artikel fått så många dumma kommentarer. Varför är det så känsligt så fort någon kritiserar män som en grupp. Man väljer inte att födas i överklassfamilj eller i ett rikt västland heller.
1 april 2009, 22:14
Eva, när i livet får en man skulden på sina axlar? När han fyller 15? 18? Vad är specifikt för den skuldbetyngde mannen?
Handlar det om arvssynd? En skuld baserad på tidigare generationers gärningar? Du verkar ha svårt för att förklara din åsikt – “korkade kommentarer” är en smula svagt.
Inte heller jag kan gå säker genom parken på nätterna (rädslan finns där, baserat på verklig statistik) – det finns massor av män som säger detsamma. Vad har vi gemensamt som gör att vi skuldbeläggs?
1 april 2009, 23:16
@Erik
har du någonslin hört uttrycket “Hon fick skylla sig själv?”
2 april 2009, 09:25
Eftersom jag tycks vara den kvinna som får kasta tillbaka bollen till grabbgänget på listan av kommentarer så ska jag pga av tidsbrist och angelägnare uppgifter hålla mig kort. Kortare än vad som egentligen är nödvändigt.
Jag vill, liksom alla andra, bli betraktad som en individ. Ändå klumpas jag ihop med ett kollektiv av kvinnor i de allra flesta sammanhang. Som uttalad feminist blir det därför ofta rent hopplöst att diskutera med antifeminister som bara ser mig som en ideologi och inte en individ. Självklart har jag egna uppfattningar om livet baserat på erfarenheter som inte stämmer överens med vare sig politik eller ideal. Därför blir det alltid vanskligt att dra exempel ur verkliga livet eftersom balansen mellan undantag och generalisering ibland är hårfin. Jag ska ändå göra ett försök.
Jag håller mig till ämnet: På tunnelbanan. Jag har, flera gånger, blivit sexuellt antastad på tunnelbanan. I rusningstid får man ta till ganska avancerade knep för att slippa händer på oönskade ställen. Det är inte kvinnorna jag måste se upp med. Jag ser också upp med vem jag sätter mig bredvid på vägen hem. Ska jag upprepa de tysta, hotfulla viskningar som andats in i mitt öra? Behöver jag säja att det aldrig har varit en kvinna som med ”glimten i ögat” väntat på min reaktion? Under en period arbetade jag natt och var tvungen att promenera hem, ungefär i samma tid som stängningen av nattklubbarna. Varje natt, utan undantag, blev jag tilltalad, förföljd, eller hade en bil som saktade in och krypkörde snett bakom mig. En gång öppnades en bildörr men jag hann rusa in på en tvärgata. Jag vill inte veta vad som eventuellt skulle kunna hända. Jag tog sällan taxi eftersom jag aldrig kunde veta vad taxichauffören hade i åtanke; en av mina väninnor blev kidnappad av en sådan och hölls fängslad och blev våldtagen i 2 dygn. Behöver jag tillägga att jag är ingen sexarbetare och har heller inga ambitioner åt det hållet?
Självklart är det farligt att vara ute i livet både för män och kvinnor. Och statistiken är tydlig när det gäller våld – det är mest män som råkar illa ut. Det är också män som är ute mest. För kvinnorna har väldigt många incitament att hålla sig hemma, både verkliga och psykologiska. Framförallt psykologiska. Även jag vill känna mig fri och orädd, inte behöva vara så vaksam, slippa misstänka oskyldiga män som bara ”råkar” gå bakom eller titta extra mycket på mig. En märklig sak jag vill tillägga att eftersom jag faktiskt är en mycket orädd människa som har varit i åtskilliga situationer i mitt liv så har jag också ifrågasatt män när en situation har uppstått. Jag har t ex frågat varför en byggarbetare gjorde obscena gester när jag passerade och fick då ett helt gäng med män som skrek att jag var ful och inte skulle inbilla mig något. Lite liknande reaktionen på Sandras artikel, faktiskt. Det är som om det finns en väldigt känslig punkt att beröra som en del män har. Mer generaliserande än så vill jag inte bli och det är mitt svar på frågan om ansvar. Det är helt enkelt skillnad på hur män och kvinnor beter sig (generellt) och därför finns det ett ansvar som (individuella) män KAN ta. Om ni bara vill.
2 april 2009, 10:05
Eva, såväl män som kvinnor använder det uttrycket. Massor av män och kvinnor gör det INTE!
“Det är som om det finns en väldigt känslig punkt att beröra som en del män har.”
Oskyldigt utpekade och “sammanklumpade” män har den punkten gemensam. Du vill inte bli “klumpad” samman, ändå gör du likadant själv mot andra..
Och som sagt – SKULD är en sak, ANSVAR en helt annan. Sandra använder konsekvent begreppet SKULD och det vänder jag mig emot.
2 april 2009, 13:08
Trodde att jag rensat bort alla svåra ord. Tydligen inte. Jag “klumpas ihop” med andra kvinnor, presis som män “klumpas ihop” med andra män. Jag vidhåller dock att det manliga beteendet är mer SKYLDIGT till ojämlikhet och sexuellt våld än kvinnligt beteende. Kvinnor kan visst vara medlöpare till orättvisorna av en mängd skäl, inte minst för överlevnad, men det eleminerar inte strukturen som vi alla tvingas leva med. Allt för få män förstår sin SKULD i detta och allt för få män tar sitt ansvar. Det som egentligen är mest anmärkningsvärt är inte varför det finns så många aggressiva män, utan varför inte kvinnor tagit till vapen för länge sedan.
3 april 2009, 09:35