Jag skyller på kungen

– Men monster finns inte på riktigt, va?
– Nej, det gör de inte.
– Bara på låtsas då?
– Ja, bara på låtsas.
Vi läser vidare om gråvargar och fårskallar, om drakar och tomtar, om kungar, prinsar och prinsessor.
– Men kungar finns inte på riktigt va?
– Nej, det…eller jo förresten, fast inte med krona och
så, eller jo förr i tiden, fast nu också, på låtsasriktigt…
Låtsasriktigt?…eh, det är lite svårt att förklara… Ja, det är lite svårt att förklara något som finns på låtsasriktigt. Var går gränsen mellan saga och verklighet när det gäller kungen? Vet han det själv? Jag inbillar mig att han vaknar upp varje morgon med en känsla av overklighet. Kanske står han framför spegeln en stund, provar någon gammal krona från skattkammaren och
säger högt för sig själv: ”Det är jag som är Sveriges konung!”. Sedan gör han låtsassaker hela dagen; låtsasgräver låtsasgropar, låtsastittar på en upputsad låtsasverklighet, låtsasler på arrangerade bilder. En familj i kuliss som leker saga. Fast på riktigt. Och för våra pengar.
Det går knappt en dag utan att jag tänker på kungen. Skyller på kungen. Så fort något känns orättvist ser jag honom framför mig – han hånskrattar, gör high-five med familjen och skålar i svindyr champagne. Just nu är allt kungens fel, känns det som. Att min far på barnbarnsbesök
halkar i snömodden och bryter foten. Kungens fel. Att personalen på dagis är stressad. Kungens fel. Att man på förlossningen förväntas föda fort och felfritt så att man kan skickas hem efter sex
timmar. Kungens fel. Att Martin Mutter får sänkta kommunala bidrag och att Örebros barn således får mindre teater. Kungens fel. Att Gumman Tö inte vågar sig utanför dörren ens med rollator, rädd att bryta lårbenshalsen eller få ett istappsspjut i huvudet. Kungens fel. Kung Vinters visserligen, men ändå, jag skyller till och med vargavintern på Carl XVI Gustaf. Jag vet. Jag är orättvis. Allt kan inte vara kungens fel. Han är ju trots allt ganska maktlös, sägs det. Men
när man själv känner vanmakt och oförståelse inför kommunens besparingar och prioriteringar så ligger konspirationsteorier nära till hands. För det snackas. Tisslas och tasslas. Muttras. I ortopedens korridorer, där människor med benbrott staplas på hög. Kommunen har dragit ner på skottandet för att ha råd med Bernadottejubiléet. I lekparken bland morsorna. Dagispersonalen hinner inte gå ut med barnen, men någonstans ifrån ska väl pengarna tas för att snygga upp
centrum så att kungen blir impad. I kön på Ica snackas det. I insändarspalter. I vart och vartannat fikarum. Det är kungens fel!
Självklart är det inte hela sanningen, hoppas jag, men om något upprepas tillräckligt ofta så blir det en sanning till slut. Och en ilska som växer i takt med istapparna. Men det är ju faktiskt inte kungens fel. Redan första veckan på Teaterhögskolan fick vi lära oss att man inte kan spela kung. Det är medspelarnas sätt att behandla dig som gör dig till kung. Det är ju alla vi runt omkring som beter oss som undersåtar som gör honom verklig. Vi som vill tro på låtsasverkligheten. Vi som har behov av sagor, dyrare än de man kan låna på biblioteket.
Det man har valt att tro på, det finns. Så funkar det i barnboksvärlden. Och i den stora
världen. Gud finns för dem som tror på honom. Spöken finns för dem som skräms av dem, men
säger man bara ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte!” så försvinner de. Det vet Alfons
Åberg. Men spöket Laban blir förvirrad då han inser att monster inte finns – för då kanske han
– Det är klart att du finns, tröstar lillprins Bus. Man kan ju inte krama någon som inte finns! Sedan går han in till sin pappa kungen, som… finns?… och om kungen finns, så kanske häxor också finns… och monster och mystiska marsmän…?
Ja, helt har vi nog inte rett ut begreppen, jag och min son. Och jag skulle inte bli förvånad om jag ändå står där med familjen i sommar, frenetiskt viftande med svenska flaggan, för att som alla andra se med egna ögon om kungen verkligen är på riktigt. Och kanske skickar jag fram min son med en bukett hemplockade prästkragar för att med kameran föreviga detta sagolika
ögonblick. Och sedan, när min son är vuxen kan han visa bilden för sina barn och de kommer att säga:
– Tänk att det fanns kungar när du var liten, pappa!
Vad overkligt! Fanns det tomtar och häxor också?
Vi går förbi Ör ebro slott, jag och min treåring.
– Där bor kungen! säger han.
– Javisst, säger jag. Där bor kungen.
– Näää, säger han och skrattar, han har genomskådat mig. Bara Låtsaskungen!
– Ja, säger jag. Bara Låtsaskungen. Och en massa gamla dammiga spöken.

Helena Jacobsson