Bland minnen och demokrati

Författaren Staffan Ekegren mötte en kvinna som trivdes på sitt jobb. En undersköterska som tyckte att allt hade blivit bättre. Trots krisen, trots alla förändringar. Han blev nyfiken. Hur fungerar en arbetsplats där människor mår bra?
Tillsammans med fotografen Lasse O Persson besökte han Klosterbackens vårdboende i Örebro. Bland sjuksängar, minnen och livsöden fann de cheferna som avskaffat sitt chefskap och gett personalen rösträtt.

Jag fick höra talas om Klosterbacken. Cheferna hade gått starta eget-kurs och infört demokrati. Jag for dit, till det som historien förändrat från medeltida kloster, till anstaltsområde där fattighjon och sinnessjuka vandrat, till långvård under folkhemstiden, till idag: vårdboende.
Enhetscheferna Gun Brolin och Jessica Henriksson visar runt. Korridorer med hotellkänsla öppnar sig här och där i samlingsrum, rum som ansträngt sig att kännas hemlika. Hur känns demokrati? I samtalen mellan personal och vårdboende kring lunchen, i händer som möts, i kroppar som rör sig?
Cheferna delar ledarskapet, och de delar ordet, och pratar kamratligt i munnen på varandra.
– Spelar ingen roll vem av oss som pratar, vi tycker lika i det mesta. Som att vi ville förbättra verksamheten här - genom ökad demokrati.
Hurdå? undrar jag. Gun och Jessica omväxlande:
– Varje personalgrupp väljer en representant till personalledningsgruppen: undersköterska, sjuksköterska, arbetsterapeut, tillsammans tio personer, inklusive oss båda. En röst per grupp. Vi träffas tre timmar var fjärde vecka. Samrådsärenden går tillbaks till grupperna, som har träffar mitt emellan mötena. Vad ska vi lägga som förslag från vår grupp? Beslutet tar dom med sej till det stora mötet och då har det blivit en beslutsfråga.
Det är alltså ni chefer som styrt fram det här, konstaterar jag.
Fortsätter ni inte att styra?
– Verkligen inte, protesterar Jessica. För att få bättre ekonomi föreslog vi arbetskläderna som gemensam egendom. Men kläderna var personliga, det fanns namn påsydda. Vi lade fram massor med ekonomiska argument, men det demokratiska beslutet blev fortsatt personlig ägo. Bara en personalgrupp höll på Guns och mitt förslag. Det fick vi ta.
Men blir det inte alltid några som dominerar personalmötena?
Gun instämmer. En del är mer verbala. Men de går laget runt och hör: har du nånting du vill ta upp? Vid särskilt svåra frågor delar de in sig i mindre grupper.
Går det att se hur enskilda personer växer av att arbeta så här?
– Jodå, svarar Gun. Vi har en som gått på externa föreläsningar och sen kunnat utbilda oss andra. Nu ska hon gå ut till andra boenden för att utbilda personal där..
…och kommer då att få högre lön än sina kamrater?
Gun är bestämd på den punkten.
– Den som satsar ska ha mer av kakan än den som inte gör det. Personalen själv har ju varit med och tagit fram sina lönekriterier.
Jessica berättar hur representanten i personalledningsgruppen byts ut varje år. Så många som möjligt ska få kunskap. I mars får de nyvalda gå en ekonomiutbildning, lära sig hur deras modell fungerar och vilka grundresurser de har. Till sist ett gemensamt möte där de avgående och de tillträdande får utbyta erfarenheter.
Patienterna då, vad vinner dom på personalens demokrati?
Jessica igen:
– Vi har blivit mer medvetna om våra resurser. Som när vi hade köpt in dyrbart inkontinensmaterial. Det är lätt att man använder det fel: man tappar vatten på golvet och tar ett draglakan för att det ska suga upp fort. Kastar det i papperskorgen sen. Vi har sparat etthundratusen i år bara för att vi blivit medvetna om bra arbetssätt.
De pengarna går till de boende. Jag antecknar:
”Förra året kunde två personer anställas som drev ett sommarkafé. Boende och patienter fick varje eftermiddag möjlighet att fika med nybakat bröd. De firar Alla Hjärtans dag, Kronprinsessan Viktorias födelsedag, Kanelbullens Dag. Alla boende fick en chokladask till Jul. Nobeldagen firades med en trerätters Nobelmiddag. Ett överskott kan även komma personalen till del genom satsningar på kompetenshöjning och friskvård.
Det var chefernas version. Uppifrån. Hurdan är undersköterskan, underifrån?
Jag låter Eva Nordstigen berätta:
– Våra chefer förväntar sej ju saker av oss, nu när har vi fått chansen. Nu när vår kunskap också ska ge makt. Det kräver vi lyssnar till varann. Inte gnäller. Som när vi inte kan vara kreativa i det vi gör, när vi inte tillåts ansvar.
Eva vittnar om hur människor tar inbjudan till demokrati på olika sätt. Någon blir sprudlande av energi, någon blir passiv, någon tar inte ställning utan låter tiden bara gå. Själv var hon den som protesterade och bråkade.
– Den rollen har ingen scen just nu. Märkligt.
Ja, förändringen gör märkliga saker med personalen:
– När nån kommer med ett förslag, då börjar jantelagen tala: men näe, näe vi som har det så bra, vi som har det så lugnt och skönt, måste du hålla på sådär!
Men tar vi inte ansvar får vi dom ledare vi är värda. Synd bara att vi så sällan tid att prata om såna här saker.

Text: Staffan Ekegren
Bild: Lasse O Persson