Rädslan att ropa tjoho

Alla människor vågar inte tjoa. Vi vill hellre gömma oss och skämmas än skrika högt och hurtigt. Helena Jacobsson går på gympa och känner spåren av den rädda högstadieeleven som fick ont i magen av att tala inför klasskamraterna.

Hundra främmande människor och jag står i en sal och hoppar. Ute är det femton minus och halkrisk, men inne på Friskis och Svettis ångar vi så isen smälter och rutorna immar igen. Gympaledaren är som vanligt glad och härlig, som om ingen snö i världen kan få henne att vilja gå i ide, och nu är det dags för de sista höga hoppsastegen, finalen.
– Kom igen nu! Allihop! Sista nu!
Vi skuttar med höga knän, tar i för kung och fosterland, men någonstans där knyter det sig i magen. Rösten. Hon vill att vi ska tjoa!

Det är någonting märkligt med att ropa tjoho i grupp. Jag klarar det bara inte. Nästan varje gympapass har ett inslag av utrop. Som om vi motionärer, efter femtio minuters hoppande, har blivit en sammansvetsad enhet där alla känner alla och når en gemensam extas där vi bara inte kan vara tysta längre. Vi måste skrika! Så är det inte. Vi är hundra små ensamma svettiga bubblor som fajtas mot våra egna kroppar, sneglar på grannens taffliga koordination och hoppas att ingen märker att vi fuskar med armhävningarna. Kollektiv ensamhet av ett ganska trevligt slag. Men tjoandet får oss att vakna och känna oss pinsamt nakna.
Det finns tre slags motionärer: De (flesta) som är knäpp tysta trots uppmaning om tjoande. De (några stycken) själviakttagande men duktiga som tvingar fram ett otajmat och halvkvävt tjoho. Och så finns det några få som tjoar av hjärtans lust. Och så ledaren då, som kämpar för att spräcka våra bubblor och få oss att jublande delta i det klimax hon sett framför sig då hon skapade passet. Och jag lider med henne. Som skådespelerska vet jag hur hemskt det är att inte få publiken med sig, och jag försöker verkligen hjälpa till, vill vara snäll, herregud Helena, det är ditt jobb, du gör det här jämt, lever ut känslor på scen på de mest expressiva sätt, kom igen nu, tjoa, gör det bara! Men det går inte. Hur jag än försöker så hamnar jag i kategori nummer två, med ett hest tjoho på tvären i halsen, och jag sneglar generat runt och hoppas att ingen har hört mig. Jag vågar inte. Jag känner mig löjlig. Jag hatar att känna mig löjlig.

Jag minns exakt när det tog stopp. När jag fattade grejen. Det var 1989, i fyran, i den lilla lantskolans bibliotek som kallades aulan. Tant Flora, fluortanten, hade tandvårdsupplysning för hela skolan, och hon ställde en fråga:
– Använder alla här inne fluortandkräm?
Alla barn ropade lydigt ja. Jag ropade nej.
Det blev dödstyst i aulan, och tant Flora spände ögonen i mig.
– Jaså? väste hon. Och varför inte det? Du vet väl hur viktigt det är med fluor?
Vad skulle jag svara? Allt jag visste var att jag inte hade sett skymten av någon fluortandkräm hemma, det räckte med vatten sa mamma. Det började fnissas, vad äcklig hon är, hon borstar inte tänderna, och min yngre bror, som inte heller använde tandkräm men som fattat grejen, hur man svarar i grupp, gömde sitt röda ansikte i händerna.
Efter dagen med tant Flora lärde jag mig: försök inte vara ärlig, utmärk dig inte, ropa inte för högt. Säg som alla andra eller var tyst så undviker du onödigt krångel.

Så kom högstadiet med muntliga redovisningar. Det var som att gå över ett skjutfält med fullt synliga krypskyttar och la grunden för min och svenska folkets största rädsla: att prata inför folk. Med hånskratt, suckar och viskningar som vapen lärde man sig att så här gör man bara inte. Man tar inte plats. Hellre dö på fläcken än att få sin personlighet och integritet bortskjuten bit för bit i blodiga slamsor tills bara skräcken finns kvar.

Vi bär alla åldrar inom oss, som årsringar i ett träd, men jag tror att just årsringarna från högstadiet är extra tydliga. De ligger och skaver närmast rädslan. Det spelar ingen roll vilket yrke du senare skaffar dig – chef, polis eller skådespelare - den du var på högstadiet präglar dig hela livet. Min lilla högstadietjej är ständigt närvarande under ytan och dyker upp titt som tätt. Hon darrar med sina små asplöv och böjer sig för vinden, det är svårt att tycka om henne. Ändå är det just det hon behöver. Kärlek. Och förståelse. Hon har ju ärvt sin självkritik av 14-åriga barn som var lika rädda som hon och inte visste bättre.
Jag har mött några få personer som tycker att högstadiet var en härlig tid. Som minns redovisningarna som lyckade stand-up-gig och som fick hångla vid skåpen med någon ur nian. Jag vet inte, men min teori är att det är samma personer som idag vågar ropa tjoho på Friskis. De som hade sin storhetstid på högstadiet, de vågar bjuda på sig själva nu, för att öppna munnen har för dem aldrig varit förenat med direkt livsfara.

Det tog många år innan jag vågade ta beslutet att försvara min lilla högstadietjej. Att öppna munnen, säga vad som helst, men säga något. Och det gick. Hon hade fler ord och tankar än någon kunde tro, den lilla tjejen. Visst, ibland är jag lite rädd att framstå som ett pladdrande pucko i andras ögon, men ibland tror jag att jag nästan kan förändra världen. Genom att protestera mot orättvisor i vardagen, spela en pjäs eller skriva en krönika.
Men från det till att våga ropa ett ohämmat tjoho på Friskis är steget gigantiskt. Det är fortfarande förbehållet dem som fick hångla på högstadiet.

Helena Jacobsson