Beta på en stålande energikälla

En strålande junidag. Jag befinner mig i Torrängen på ­Latorpsplatån drygt en mil väster om Örebro.
Nere i gräset har jag hittat ormtungan (Ophioglossum vulgatum) och läser om den i floran: ”...sällsynt i inlandet...minskar överallt på grund av tilltagande igenväxning.”
Den lilla oansenliga ormbunksväxten är inte spektakulär och inte kan man äta den. Den är inte giftig, luktar inte ens illa och man får inte eksem om man tar i den. Ett ord i texten lägger jag särskilt märke till: ”Konkurrenssvag”. Inte kan man vara det idag. Då finns man knappast.
I länsstyrelsens folder står det: ”Latorpsängarna lockar hundratals besökare varje år i månadsskiftet maj–juni, då de praktfulla guckuskorna blommar i stort antal.” Ser guckuskobesökarna att de kanske trampar ner en liten konkurrenssvag ormbunke? Ser de rödkämparna, buskviolen och rosettjungfrulin?
Här i Torrängen finns många växter som var vanliga i Gammelsveriges blommande hagar och ängar. Nu i början av 2000-talet finns bara spillror av mulens och liens landskap kvar. 

Den snabba och genomgripande landskapsförändringen i vårt land verkar ha styrts enligt en fyrkantiseringsideologi som skulle ha gjort en romersk officer i romarrikets armé överlycklig om han haft möjlighet att få delta i planeringen och genomförandet. Vår rikaste biologiska mångfald, det småbrutna och varierade odlingslandskapet, har drastiskt minskat då man effektiviserat jordbruket. De växter och djur som en gång kom till Sverige, för tusentals år sedan, är nu på väg att lämna oss och många är redan borta.
Livsrummet för ängens och hagens alla växter och djur krymper i en allt mer accelererad takt. De små spillrorna är fortfarande artrika fläckar i det nya landskapets besprutade och gödslade monokulturer. Genutbytet mellan mångfaldsöarna minskar eftersom pollinerande insekter ogärna flyger över produktionslandskapets ekologiska öknar. Kvävekramande växter som hundkäx, gråbo, brännässla, skräppor, mållor och tistlar, som trivdes invid dynghögen och bakom dasset, tar över och konkurrerar ut ängens och hagens alla blommor.
Varje dag meddelar media att artutrotning pågår och ökar runt om i världen. Blir FN:s satsning på den biologiska mångfaldens år 2010 en flopp bland alla andra floppar?
Intensiv fågelsång väcker mig ur de dystra tankarna. Jag hör bofink, grönsångare, lövsångare, trädgårdssångare, svarthätta och en taltrast som ihärdigt manar: ”Tänk positivt! tänk positivt!  Om du inte gör det blir det snabb-kbt-behandling – vare sig du vill det eller inte”. Tänk positivt!
”Ska försöka”, svarar jag. ”Men på reservatsskyltarna står det ju: Tänk på att det inte är tillåtet att skada markytan, störa djurlivet, plocka blommor, gräva upp eller på annat sätt skada blommor och växtlighet”.
Enligt Minerallagen, 1 kap. 1 §, ger ett undersökningstillstånd ensamrätt till undersökning, tillträde till marken inom tillståndsområdet och företrädesrätt till bearbetningskoncession. Undersökningstillstånd ger inte rätt att bedriva undersökningsarbete som inte stämmer med de miljöregler som kan gälla för området. Ansökan om dispens görs i regel hos länsstyrelsen.
”Tänk om dispens ges för undersökning av alunskiffern under mig?”
”Vem bryr sig, vem bryr sig! Försök hänga med i utvecklingen. Du står ju på en strålande energikälla, gubbjävel! Värd miljarder.”, sjunger taltrasten och flyger iväg.
Drygt tjugo meter under mig här på Latorpsplatån finns  den åtråvärda alunskiffern, den uranhaltiga bergarten. Kärnkraftsbränslet.
Såg uranprospekteraren från gruvbolaget ormtungan, när han, kanske förra året, gjorde ett besök här. Hörde han svarthättan? Troligen inte. Han var säkerligen fullt upptagen av att med sin gps kontrollera att han att stod vid punkt nr 57 på Latorpsplatån (Lat N 59° 16´ 49´´ Lon E 14° 59´ 24) enligt kartan i  Alunskifferutredningen där man för flera decennier sedan provborrade i ”alunskifferns uranrika zon” och fann att uranhalten i borrkärnan visade sig vara  260 gram per ton.

En sentimental närking som åker omkring tre mil öster om Latorpsplatån kanske börjar sjunga ”Ja, där gick getterna och där gick fåren som vita moln på ängens klorofyll ...”, ur Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”. Bilden är dock inte från Colla Bellas höjder i Ligurien utan från Stora Mellösa och det är kor som betar på kullen.
En prospekterare från något stort gruvbolag i USA, Australien eller Kanada som åker omkring på Närkeslätten och tittar ut genom bilfönstret och ser samma vy kommer nog inte att nynna någon melodisnutt. Han tvärbromsar och efter en titt på den geologiska kartan och lägesbestämning via bilens gps konstarerar han helt nyktert och pragmatiskt: ”Här finns ju alunskiffer. Här ska provborras!”  och för sin inre syn ser han $- eller £-tecken i skyn ovanför den gröna kullen.
Kossorna som betar på kullen vet inte att de kliver omkring på en Strålande Energikälla men prospekteraren från gruvbolaget förstår det, och om han helt osannolikt skulle råkat vara förtrogen med våra gamla buskisfilmer skulle han kanske citera Tor Modéens glada utrop: ”Härliga tider, strålande tider!”
Men – han vet naturligtvis inte något om vårt kulturarv och vill inte veta det heller. Han gör som korna gör lite då och då när de inte äter. Med nästan religiös glädje ser han däremot fram mot, att vi om något decennium ska kunna blicka ut över ett landskap där duktiga entreprenörer tar till vara naturens resurser och inte låter dem ligga för fäfot.

Beteshagen där kossorna fridfullt betar och skiter ligger i Stora Mellösa, det vill säga Stånger, som Continental Precious Minerals Inc benämner sin inmutning. De vill provborra för få fakta om alunskiffern under hagens mångfald.
Mångfalden. Den konkurrenssvaga ormtungan. Ormen har setts som ett lögnens och svekets djur i många mytologier. Indianerna använde uttrycket ”tala med kluven tunga” för att ljuga. De indianer i till exempel Arizona eller Nevada som blev lovade att ”allt skulle återställas” efter uranbrytningen där tycker nog att prospekterarna verkligen talade med kluven tunga.

Lars-Åke Dahlqvist

Har varit lärare och lärarfortbildare i Örebro i över 40 år. Han har också varit engagerad i den ideella naturvården i regionen och på riksplanet, han har skrivit läromedel och många artiklar om natur och miljö. I dag är han 79 år och bosatt
i Stora Mellösa.

FAKTA

ÖREBRO LÄNS NATURGUIDNING
30 maj 2010, Guckuskor till mor!
* En blomma behöver inte ges i blompapper utan kan hellre upplevas i naturen. Vi vill hedra mor med Guckuskor. På mors dag uppmärksammar vi därför Guckuskon och ger alla mödrar en visuell blomma och en fin guidning, en perfekt morsdag present!
Latorps ängar kl.11–12-, 13–14,
ta gärna buss 522, 523
Arr. Hopajola, Naturskyddsföreningen i Örebro län och Länsstyrelsen i Örebro

SÅ SKAPADES ALUNSKIFFERN
* Kambrosilurbergarterna bildades i ett vidsträckt grundhavsområde när det som är Sverige idag befann sig i närheten av ekvatorn för en halv miljard år sedan. Lera, sand- och kalkslam i bottensedimenten omvandlades till skiffrar, sandstenar och kalkstenar. Under årmiljonernas gång har det mesta eroderats bort men rester finns bevarade i Skåne, på Öland och Gotland, i Västergötland, Östergötland, Närke och Jämtland samt längs den svenska fjällranden från Västerbottens gräns mot Ångermanland till Torneträsk och Treriksröset samt ute i Östersjön och Bottenhavet.
De sedimentära bergarterna har givit upphov till bördiga jordar med stort basinnehåll. Uranrik alunskiffer underlagrar ofta dessa odlingsbygder.

KÄRNBORRNINGAR PÅ NÄRKESLÄTTEN
* På 1970-talet ansökte Boliden AB och LKAB om tillstånd att få utvinna olja, aluminium och industrimineraler ur skiffern under Närkeslätten. Massiva protester ledde dock till att planerna lades ned. Tjugofem år senare avslogs motsvarande ansökningar från det australienska gruvbolaget Southern Pacific Petroleum. För närvarande (2010) har flera bolag undersökningstillstånd för ”olika mineraliska ämnen” på Närkeslätten.

BRYTNING AV ALUNSKIFFER
* Gruvbrytning med djupa lodräta schakt och horisontella orter, som vid brytning av järn, zink och silver, kan inte användas, om man vill utvinna brännbara ämnen och metaller i alunskiffern under
Närkeslättens odlingsbygder. I stället måste stripmining ­tillämpas, det vill säga avrymning av åkrar, skog, bebyggelse och kalkstenslager ovanför alun­skiffersedimenten.
Kort sagt skapas då jättelika, milslånga, rullande dagbrott i vinkeln/sänkan mellan Kilsbergen
i väster och Hallsbergsbranten i söder.
Enligt Bert Allard, professor i kemi vid Örebro universitet måste en brytning av alunskiffern ske genom dagbrott med ett djup på omkring 35 meter, en verksamhet som innebär en total ödeläggelse av det nuvarande landskapet.