Ähnte due ferån Öereberoe?

Eva Ahremalm skriver om att resa långt bort från allt det vanliga. Om att känna sig fri bland främmande människor på avlägsna platser. Och att inse att hon inte är den enda örebroaren som är ute i världen och letar efter ett alldeles egen fruktträd på en alldeles egen strand.

Jag älskar att resa! Och paradoxalt nog att komma hem igen. Men när jag reser vill jag komma långt bort. Jag vill drabbas av exotiska platser i utkanten av det vanliga. Jag vill möta mig själv i nya dofter, brokiga hus, krokiga gränder, höga berg, blommande buskar och brusande hav. Jag vill se när folk i andra färger viftar med armarna och diskuterar och sjunger. Jag vill resa till platser där turister inte svämmar över i blåmålade bassänger.
Jag vill komma till öar där barnen springer efter en och ropar turista, turista och man känner sig exotisk och blir hembjuden till byns borgmästare eller någon familj och får smaka deras läckra specialiteter som bara tillagas på just den här platsen. Så har jag rest i Europa, i Asien, i Söderhavet och i Centralamerika. Jag skiter i Rom och Paris och New York och Toscana och alla broschyrer och stjärniga hotell. Och jag reser absolut inte i grupp och flockar mig inte i långa rader av shorts och sandaler med kameran mellan mej och upplevelsen. Hör jag svenska pratas drar jag mig gärna undan och låtsas så gott det går vara inhemsk eller resenär från ett annat land.

Därför blir det extra märkligt när jag i en avlägsen krok av vår jord får höra…Ähnte due ferån Öereberoe? (läs på närkedialekt så blir meningen lättare att förstå.)
Nu senast det hände, för ett par veckor sedan var jag och min nygifte man visserligen bara i Italien. Men ändå i avlägsna trakter i södra Calabrien. Vi skumpade fram på ett lokaltåg som stannade vid varenda liten dammig by. Man sitter där och känner sig fri och ensam tillsammans med svettiga italienare. Så plötsligt, när vi funderar på var vi ska kliva av för att hitta någonstans att sova, kommer ett medelålders par upp på tåget. Jag tittar på henne och frågar med viftande armar och med italiensk intonation för att hon lättare ska förstå mig: Joppolo? Hon stirrar på mig och säger, Ähnte due ferån Öereberoe?

Då krymper liksom världen ihop till en liten plätt och det känns inte som om jag har kommit så långt bort ändå. Det tar ett tag att återhämta sig efter en sådan pärs. Och det värsta är att jag har hört samma replik en gång förut. Och då var jag vääääldigt långt bort. Jag trodde jag var säker. Vi var i söderhavet, på Sällskapsöarna på en äkta paradisisk atoll med vita stränder. Jag och min dåvarande man hade hittat ett vilt pomeloträd på en avlägsen del av ön, och var på väg dit en tidig kväll för att fylla ryggsäcken med dessa ljuva frukter. En par av västerländsk art kommer gående mot oss på stigen. Vi går förbi varandra och en bekant känsla biter sig kvar i mig så jag vänder mig om och tittar efter dem. Samtidigt vänder sig mannen om och kläcker ur sig på bredaste närkingska, Ähnte due ferån Öereberoe? Vad säga? Man nickar förvirrat och ler och säger ha ha vad märkligt och vad gör ni här och så får man äta middag tillsammans en kväll just för att vi är från Örebro och sedan senare i livet stöter man ihop ibland på Bishops och säger… tänk vad konstigt. Men det är bara att inse, örebroare är ett släkte som kan hamna lite varstans i världen.

Och en gång råkade jag vara i Tibet under de få månader 1987 det var öppet för enskilda turister. Det var så exotiskt att Tibetanerna själva höll på att svimma. De hade aldrig sett en sort som vi. Vi var sammanlagt åtta personer inklusive Dalai Lamsas personliga livvakt som tog oss de knackiga hundra milen över höga pass från gränsen i Nepal fram till Lhasa. Vid Chigatsu stannade vi några dagar för att besöka tempel, historiska bibliotek och tibetanernas egen folkfest, en färgstark hästkapplöpning. Det var ett äventyr där orden inte räcker till att beskriva händelsen. Och just där mötte vi trots allt ännu en västerlänning. En världsresenär från Australien. När han fick höra att vi var svenskar sa han lamt. Oh, I have som friends in Oreebru. Oreebru… var kan det vara? Vi tänkte så det knakade, kan det vara Örkeljunga? nähä. Kan det vara Orrefors, hmmm.. Det här utspelade sig på den tiden då jag ännu inte hade förstått att örebroare spred ut sig över världen och mötte människor från andra kontinenter. Men du har säkert redan förstått att hans vänner var från Örebro. De bodde på Restalundsvägen så när jag kom hem besökte jag Restalundsborna och hälsade från mannen i Tibet. Man ställer väl upp, när det handlar om örebroare. Vi är ju trots allt resenärer som kan mötas var som helst i världen.

Eva Ahremalm