Det är tragiskt att läsa regeringsutredaren Carin Götblads förslag som hon idag (10/3) redovisar i en artikel på DN-debatt. Det är tragiskt därför att utsatthet och utanförskap har gått så långt som beskrivs i artikeln med ökade ekonomiska skillnader och utanförskap. Det är tragiskt därför att regeringens, och kanske hela samhällets, perspektiv på problemen blir riskerna för ökad brottslighet.

Villkoren för unga människor har på flera sätt blivit tuffare. Ökade ekonomiska skillnader tillsammans med en ökad kommersialisering av ungdomarnas liv skärper motsättningarna. Skolans förändring där friskolereformen minskar intresset att satsa på resurskrävande elever samtidigt som prestationskraven ökar. Kommunernas minskade insatser på fritidsgårdar och föreningsstöd som tidigare nådde breda ungdomsgrupper. Listan kan tyvärr göras längre.

Ingen borde vara överraskad över att samhällsutvecklingen de senaste 20 åren ger de konsekvenser som Carin Götblad beskriver. Men det är inte genom polisen eller polisliknande insatser från skola och socialtjänst som problemen ska lösas. Det borde vara genom mer grundläggande förändringar som minskar orättvisorna och som ökar insatserna för att alla ska få likvärdiga förutsättningar.

De förslag som Carin Götblad har, bland annat ”sociala insatsgrupper” kommer i bästa fall att lindra de allra värsta effekterna av orättvisor och utslagning. Kanske är det också det som är meningen. Kanske handlar det bara om att skydda samhället från den brottslighet som kan drabba alla och envar som det nu handlar om att stoppa.

Många ungdomar som drabbas av ökade orättvisor och minskade samhällsinsatser kommer givetvis inte att blir föremål för de ”sociala insatsgrupperna” eller för skolans uppdrag att försöka minska utslagningen. För de flesta går det ju dessbättre inte så långt som till utslagning eller brottslighet. Friskolorna får väl helt enkelt skärpa kraven på vilka elever som tas emot, det låter väl som den enklaste åtgärden.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Efter avslöjandena om sojaodlingen i Brasilien har en ny diskussion om matkvalitet, hälso- och miljöfrågor tagit fart. Avslöjandena handlar om att stora mängder soja som importeras till Sveriges svinuppfödning har odlats med bekämpningsmedel och under förhållanden som inte skulle godtas i Sverige.

Är det LRF, en enskilde bonden, foderimportören, slakterierna, handeln eller den enskilde konsumenten som bör se till att denna import försvinner eller ännu hellre den här typen av odling upphör. Det är ju lantarbetarna i Brasilien som drabbats hårdast. Alla förslag som hittills hörts i debatten har på nåt sätt byggt på att det ytterst är den enskilde konsumenten som har makten, även om den makten flyttar åtgärderna ”uppåt” i kedjan. Men det måste finnas märkning, det måste finnas goda alternativ och konsumenter som vill betala och inte minst ta sig tiden att göra ett väl övervägt val.

Är det nån som egentligen tror att det är realistiskt? Knappast och det är väl därför som det finns en benägenhet att flytta ansvaret ”uppåt” i kedjan men var hamnar vi då. Vill vi att LRF ska få avgöra vad som ska få finnas på tallriken? (Det är ju egentligen inte bara maten det gäller).

Kanske känns det lite slitet men måste vi inte upprätta en ordentlig samhällskontroll. Inte nödvändigtvis så att bara en sort eller en variant finns men med mycket hårda minimiregler och med en kontroll som kan leva upp till detta. Idag finns en tendens till att samhällets kontroll försvagas och ersätts av olika certifieringar och märkningssystem som sköts av företag även om del kanske kallar sig föreningar. Men var finns överblicken. Jag håller faktiskt på att förlora tilltron till de flesta märkningssystem som används. Dels för att några har urvattnats och dels för att de tar upp alldeles för begränsade aspekter

Lars

Kommentera!

| | | | |

Helgens plusgrader gav lite hopp om våren och vi som är optimister tycker nog att mars är en vårmånad. Då slog snön till igen och nu kändes det som att det gått så långt att det inte ens går att skylla på SJ och regeringen.

Stämningen var på nåt sätt förändrad, vi var alla utsatta för nåt obehagligt men inte värre än att vi inser att det snart är över. Jag märkte det när jag tilltalade en kvinna om snöröjningen eller rättare sagt om den snöröjning son inte fungerar. Det var på en trottoar som kändes ganska farlig och där fastighetsägaren absolut inte fullgjort sina skyldighet att röja snö. Men vi tog det med jämnmod och hade nu nåt att prata lite om. En lite hyggligare attityd och vi sa inte ens ett ont ord om fastighetsägaren (det brukar jag inte missa).

Trafiken fungerar hjälpligt tack vare att alla hjälps åt, det är ju enda sättet men ibland brukar inte det hjälpa. Vi mot snön helt enkelt.

När jag kom hem ikväll var infarten till parkeringen, som vanligt, spärrad av en snöplogkant och jag var tvungen att parkera på gatan under tiden jag skottade. Då kom plogbilen igen men tog vänligt ut svängen så att jag inte fick en ny plogkant precis när jag hunnit färdigt. Svängen var delvis nödvändig eftersom min bil stod på vägen men det kändes också som en vänlig handling. Vi hade ju en gemensam fiende liksom, en fiende som vi snart har glömt. Det är ju mars.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Kanske lyssnar jag in lite mer än jag verkligen har täckning för, men visst har debatter där jämlikhet är utgångspunkten blivit mycket vanligare de senaste månaderna. Jag gissar att boken ”Jämlikhetsanden” kom just när orättvisorna började bli alltför uppenbara och teori och praktik förenades.

Programmet Obs (P 1) har passat på att låta de politiska ungdomsförbundens ordföranden ge sin syn. Så här sa en av dom:

”Jag vill ha ett Sverige där skillnaderna människor emellan är försumbara när det kommer till att förverkliga drömmar eller leva ett gott liv. Inte bara därför att det ur medmänsklig synpunkt är det enda rimliga utan också därför att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det mest effektiva.

Den socialistiska/socialdemokratiska/liberala/konservativa idétraditionen är starkt knuten till att bekämpa orättvisor. Vilka orättvisorna är varierar från plats och tid men kampen emot dom måste bestå. Ofta odlas en myt om att stora ekonomiska skillnader skulle öka effektiviteten. ”Hungriga lejon jagar bäst” heter det ju. Vilken forskning eller empiri skulle vila sig emot är oklart för mig.

Ekonomisk knapphet för de med minst resurser ökar inte effektiviteten i ekonomin, tvärtom. Det leder till alkoholberoende, depression, ohälsa och kriminalitet. Hela 90-talets och början av 2000-talets tillväxt gick stora grupper i samhället förbi. Trots att tillväxttakten var hög stod många permanent utan jobb. Ungdomsarbetslösheten växte och skillnaderna mellan invandrade och infödda svenskar ökade.”

Jag gav några alternativa beteckningar på ideologin för att gissningen inte skulle bli alltför enkel. Vilket ungdomsförbund tror du att personen som sa detta representerar?

Svaret finns givetvis på Obs hemsida.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Idag presenterar Vetenskapsradion en amerikansk undersökning som visar att det i våra hjärnor finns djupt nedärvda mekanismer för rättvis fördelning. Jag kommer förmodligen inte att försöka läsa undersökningen utan förlitar mig på Vetenskapsradion som också hade uttalande från David Ingvar som verifierade att undersökningen kommit till de här slutsatserna.

Jag har alltid tyckt att jämlikhet har ett värde i sig men också trott att ett jämlikt samhälle bättre kan lösa de uppgifter och problem ett mer utvecklat samhälle står inför. Många, många, många gånger har jag fått höra att jämlikhet strider mot den mänskliga naturen. Mina argument har varit att ett samhälle som bygger på solidaritet och rättvisa kommer att påverka våra värderingar. Det tror jag fortfarande på men nu verkar på nåt sätt roller bli ombytta.

Nu kommer det kanske att bli vi som tror på jämlikhet som har biologismen på vår sida och de som är kritiska till jämlikhet som får mer av bevisbördan. Samtidigt så är det väl tydligt att samhällets struktur och normer har en stark påverkan så det kommer att gå att förlita sig på biologin och biologismen – då hade vi ju redan haft jämlikhet. Men visst var det ändå en glad nyhet.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Den borgerliga majoriteten i Örebro kommun verkar väldigt målmedvetna i sina avsikter att sälja ut en del av Öbos lägenheter. Det verkar handla om 1 500 lägenheter men ingen vill ännu säga vilka lägenheter det gäller. Det betyder att nästan alla Öbohyresgäster, cirka 37 000, har anledning att känna oro. För det är ju inte hyresgästerna som vill att deras lägenheter ska sälja, tvärtom har 90 procent av hyresgästerna, i några områden som Hyresgästföreningen tillfrågat, gett besked att de inte vill byta hyresvärd.

Gemensamt ägda tillgångar är ju en styggelse för borgerliga partier så visst går det att förstå att de vill sälja men det är faktiskt inte så de argumenterar. Staffan Werme, folkpartist och ordförande i kommunstyrelsen, ville på dagens kommunfullmäktigesammanträde snarare göra gällande att försäljningen görs för att öka Öbos styrka. Hur trovärdigt låter det, han företräder ju också ett parti som bland annat haft som profilfråga att kommunerna inte ska driva företag alls.

Wermes argument var att en försäljning är en väldigt lönsam affär och överskottet på en miljard skulle kunna användas för att hålla hyrorna nere. Från det hållet har tidigare kritiserats just detta, alltså att de låga hyrorna i Örebro är ett problem. Men framförallt stämmer kalkylerna givetvis inte. Det finns inga gratispengar och troligen inte heller några företag som inte kan räkna. Ett företag som köper lägenheter vill förstås ha avkastning på sin investering och kommer knappast att vilja betala mer än det som motsvarar Öbos avkastning.

Men kanske viktigast i denna fråga: Det är absolut inte oproblematiskt att privatisera lägenheter i lite mindre attraktiva områden som det har sagts att utförsäljningen ska handla om. En av allmännyttans stora förtjänster är viljan och förmågan att hålla en ganska jämn och hyfsad bra standard på alla lägenheter. Det kan man inte räkna med att privata fastighetsägare alltid kommer att göra.

Det finns flera exempel på där privata fastighetsägare mer eller mindre övergivit sina fastigheter och låtit de förfalla. Lösningen har då varit att ett kommunägt bolag tvingats ta över. Herrgården i Malmö är ett sånt exempel där MKB tog över 300 lägenheter 2006. Kumla kommun gjorde en liknande räddningsaktion, också 2006, när kommunens bolag tog över bostäder i Kvarntorp. I området Gårdsten i Göteborg gick också allmännyttan in i slutet av 90-taklet och tog över privata hyresfastigheter.

Det är knappast någon som köper fastigheter med avsikten att låta dom förfalla men uppenbarligen har det ändå gått den vägen och ingen kan säkert veta, förstås.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Särskilt för den generation som var unga på 80-talet så måste motståndet mot kärnkraften vara den tydligaste centerpartistiska ståndpunkten. Då var Andreas Carlgren ordförande i Centerns ungdomsförbund och ungdomsförbundets ståndpunkt var ännu mer bestämd än partiets.

För ungdomsförbundet så kom kärnkraftsmotståndet att påverka praktiskt taget varje område i politiken. Det handlade inte alls bara om nån lite bisats i programmet. Samhället skulle organiseras på ett sätt som var ett alternativ till det som förbundet kallade “kärnkraftssamhället”. Produktionen och levnadssättet skulle anpassas och alternativ till storskalighet och övervakning skulle byggas i de lokalsamhällen som var ungdomsförbundets ideal.

Men igår så var det just Andreas Carlgren som lade fram ett förslag om mer kärnkraft och under betydligt längre tid än den (mycket långa) parentes som blev resultatet av 70- och 80-talens starka kritik mot kärnkraften. Förslaget innebär att kärnkraften ska vara en betydelsefull energikälla fram tid 2075 eller nåt sånt.

Kanske är det lite orättvist, men Andreas Carlgrens eftergift gör att jag börjar tro att en del kan göra vad som helst bara för att få sitta kvar vid makten. Hans argumentation handlade om att vi behöver elen från kärnkraften, alltså precis det som kärnkraftsanhängarna haft som argument hela tiden. Inga nya omständigheter, inte nån ny typ av överväganden utan ett totalt uppgivande av tidigare åsikter och bedömningar helt enkelt. Svek räcker inte som beskrivning av vad Carlgren och en del andra centerpartister har gjort. Kanske förräderi är mer träffande, jag kommer inte på nåt bättre just nu.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Europarådets människorättskommissionär har slagit larm om Sveriges avvisningar av romer från Kosovo. Kritiken mot Sverige verkar vara väl befogad men den ansvariga minister Tobias Billström slår ifrån och menar att det är myndigheternas och domstolarnas sak.

Det är verkligen inte nåt undantag att politiskt ansvariga hänvisar till myndigheter och domstolar och ibland är det dessutom korrekt men långtifrån alltid. Alltid är det däremot så att myndigheterna och domstolarna ska följa de regler som riksdagen och regeringen bestämt och som naturligtvis kan ändras om effekterna inte är godtagbara.

Jag tycker att Tobias Billström ofta har en häpnadsväckande argumentation när han menar att rättssäkerheten kräver en individuell prövning och därför är det migrationsverket och domstolarna som ska pröva. Dessvärre känns argumentationen igen från hans företrädare Barbro Holmberg.

Men det är naturligtvis inte så att kollektiva beslut och rättigheter med automatik strider mot en rättssäker ordning. Vi har ju massor av kollektiva rättigheter, rösträtten kan väl få vara ett exempel där ingen gör en individuell bedömning. Inte känns väl den ordningen rättsosäker.

Idag säger Billström till radion rent ut att beslut om kollektiva rättigheter ökar riskerna för kollektiva inskränkningar av rättigheterna. Så är det givetvis inte. För att åter jämföra med rösträtten; ingen tror väl på allvar att rösträtten skulle vara stabilare om det krävdes individuell prövning.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Det blev gurkan som fick de första rubrikerna i år när de såldes för 798 kronor, för ett kilo. Snart kommer tomaterna och lite senare potatisen och jordgubbarna. Samma tokpriser och orimlig energiåtgång. Köp dom inte. Det är inte bara priset som är galet.

Det är ju inte alls första gången men jag blev ändå lite förvånad att grönsakerna redan kommer. Det har ju knappast varit plusgrader någonstans i Sverige sedan vintern kom.

Lars

Kommentera!

| | | | |

Tänk om vi slapp EU:s konkurrensregler. Då skulle kommunerna kunna köpa närproducerade livsmedel när de köper in skolmat. Då hade Sverige inte tvingats liberalisera alkoholpolitiken. Då hade troligen möjligheterna att behålla de allmännyttiga bostadsföretagen varit bättre.

Nu verkar det som om snart nästa område ska behöva underkastas EU:s konkurrensregler, som vanligt till nackdel endera för demokratin eller rättvisan eller möjligen för både ock. Det är nog inte så att EU tänker ifrågasätta public service på tv eller radio, radio/tv har nog alldeles för stark förankring för att det ska var möjligt. Första slaget verkar istället komma på webben, alltså vad ska public service-företagen tillåtas göra på webben.

På sikt är kanske webben lika viktig som vad som kommer att hända på radio och tv. Det är alltså en viktig strid det kommer att handla om. En stark public serviceverksamhet är viktig för hela demokratin och den höjer kraven på de rent kommersiella medierna, dessutom kan man känna sig mer säker på att produktionen utan hänsyn till eventuella annonsörer. Men hotet mot detta finns. Programmet Publicerat har tagit upp denna viktiga fråga.

Historien är inte särskilt lovande, hittills har konkurrensreglerna hela tiden tagit för sig och flyttat fram sina positioner, jag kan faktiskt inte förstå varför den frågan får så lite uppmärksamhet. Det var ju inte precis den frågan som fanns i debatten om det nya fördraget.

Lars

Kommentera!

| | | | |