Lars Bjurströms blogg

Jo skolagan var förbjuden när jag började skolan, förbudet var tre år gammalt. Och jag vet att generationen före mig har betydligt bistrare erfarenheter än mig men det var i grunden en auktoritär skola som jag gick på 60-talet och några år in på 70-talet. Jag minns när Göte (född omkring 1920) berättade på ett möte om sin mycket svåra skoltid. Göte hade lite svårigheter att stava och det räckte för att göra skoltiden till ett helvete. Men mina egna minnen är betydligt färskare och jag kom faktiskt att tänka på ett av dom från slutet av 60-talet för bara någon dag sedan. Jag hörde några uppskattande om en musiklärare och då kom jag att tänka på vår musikundervisning i realskolan, då på 60-talet. Vi fick nothäften och sen satte läraren igång och diktera några århundradens musikhistoria som vi fick skriva in i våra nothäften. Lektionerna gick och vi kom tillbaka varje lektion för att delta på detta meningslösa rabbel. Sen hade vi väl nån skrivning. Det var på den tiden skolan såg mycket allvarligt på skolk och all frånvaro skrevs in i terminsbetygen men däremot inte i slutbetyget. Vi borde ha protesterat. Vi borde ha skolkat allihop. Men vi fann oss så som man skulle i den auktoritära skolan. Varför protesterar vi inte nu, när den auktoritära skolan är på väg tillbaka. Mera prov. Mera betyg. Och nu senast registrera Björklunds förslag att skolket ska registreras tydligare. Det borde finnas en opposition.

För ett litet land som Sverige är det inte konstigt om framgångarna i internationella idrottstävlingar varierar kraftigt. I det pågående Europamästerskapet går det trögt och ett antal skador gör att det troligen inte kommer att bli någon medalj överhuvudtaget för Sverige alltså, vi är ju en del av EU numera och EU tar många medaljer. De skadade idrottarna är ju personer som vi nästan betraktar som fysiska praktexemplar. Unga, vältränade och under noggranna hälsokontroller. Trots det kommer skadorna. Det finns många goda skäl att anta att det är den hårda träningen och pressen som leder till skadorna. Men den stora diskussionen tycks utebli, istället satsas resurserna på högre, snabbare och starkare.

Omställningen från en fossildriven ekonomi är en enorm utmaning som kommer att leda till påfrestningar för många. Det kommer givetvis att se olika ut beroende på vilken politik som bedrivs. En given utgångspunkt borde vara att uppgiften och påfrestningarna fördelas rättvist och att de minskade utsläppen framförallt görs av dom som släpper ut mycket.

När Andreas Carlgren idag på DN-debatt skriver om de kommande klimatförhandlingarna nämns överhuvudtaget inte rättvisa som en viktig fråga. Kanske inte förvånande men ändå värt att framhålla. Rättvisa är helt enkelt inte en gren som borgerliga partier så gärna ställer upp i.

I förra årets så kallade klimatproposition så framgår också att nästan hälften av Sveriges åtagande ska klaras andra länder! Tydligare kan det väl knappast sägas att vi tänker betala fattigare länder för att de ska avstå ännu mer.

Klimatpolitiken kommer att omfördela inkomster och förmögenheter där det också kommer att finnas vinnare. Bland vinnarna är med stor säkerhet markägare som kan ta betalt för vindkraftanläggningar och få högre priser för grödorna när energisektorn kommer att konkurrera om biologiskt material. En rättvis klimatpolitik borde innebära att, åtminstone en del av, vinsterna tas in av samhället och används för att underlätta omställningen.

Finns det någon centerpartist som vågar utmana markägarna?

Det är inte alls förvånande att ett antal vänsterdebattörer argumenterar för en svensk euroanslutning och ett stöd till den gemensamma valutan på DN-debatt idag. Dessvärre väljer de 13 debattörerna att bortse från ganska många viktiga frågor.

Med den nuvarande konstruktionen så ställer valutaunionen hårda ekonomiska krav på staternas politik och det är bland annat det vi ser effekten av i Grekland som drabbats av ekonomiska problem men med ett väldigt begränsat handlingsutrymme. Det saknas helt enkelt en gemensam finanspolitik med de omfördelningsmöjligheter som krävs inom ett valuta område. En omfördelning som är nödvändig om förändringar och kriser ska kunna bäras utan orimliga sociala effekter.

Det finns förstås också en mer liberal väg som till exempel innebär att en radikalt ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden. Framförallt skulle det betyda ökade krav på arbetslösa att söka jobb i hela Europa.

Valutaunionens konstruktion är förstås också gjord för att passa en marknadsliberal ekonomisk politik. Kanske borde vänstern ifrågasätta detta även om de 13 debattörerna i dagens DN verkar ha stark tilltro till marknadsekonomin men det kan knappast betraktas som en vänsterståndpunkt. Vad är i så fall höger?

I debattartikeln varnas för hotet mot demokratin. Det är en viktig diskussion, men jag tror att vårt nuvarande sätt at styra viktiga delar av politiken med EU-fördrag och euronormer där nationella parlament och regeringar bara får expediera svagt förankrade beslut är ett större hot än en dålig krishantering.