Debatt

Attackerna mot det allmännyttiga bostadsbyggandet fortsätter. EU kräver att den svenska bostadsmarknaden ska bli mer marknadsmässig och den politiska majoriteten i Örebro säljer lägenheter till privata fastighetsförvaltare.

Mönsterstaden är på väg att säljas ut. Länge uppfattades Örebro som den stad i Sverige där framtiden byggdes. Nu tycks politikerna i Örebro vara beredda att helt frivilligt ge upp detta försprång. Det allmännyttiga kommunala bostadsbolaget, som så länge varit stadens flaggskepp, ska inte längre få sticka ut i konkurrensen. Mer än ett tusen lägenheter ska säljas till egennyttiga, privata fastighetsförvaltare. Varför?
För några decennier sedan, då Sverige hade världsrykte som den ledande välfärdsstaten, var uppslutningen bakom det allmännyttiga bostadsbyggandet i Örebro i det närmaste total. Då sociologen Bertil Egerö vågade sig på att kritisera det kommunalpolitiska spelet bakom fördelningen av byggrätter och bostäder reste sig kommunalpolitiker och ledareskribenter från alla läger till häftigt försvar. På insändarsidorna fick Egerö veta att han var en vänsterextremist som var ute för att misstänkliggöra den socialdemokratiska ”mönsterstaden” Örebro.

Länge rådde alltså politisk enighet om att stat och kommun borde ta ansvar för bostadsförsörjningen i landet. I riksdagen hette det att hela befolkningen skulle beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skäliga kostnader. Internationella bedömare talade om en success story.
Men under det sena 1980-talet började andra toner ljuda i den politiska debatten. Då den smått koleriske före detta moderatledaren Gösta Boman recenserade mitt bidrag till boken Socialdemokratins samhälle 1989 gick tonen upp i falsett. Det var ju ren och skär socialism när enskilda människor förvägras rätten att själva bestämma hur de vill bo, fräste han.

Och visst luktade det socialism. Kommunal förvaltning av hyreshus hade uppmuntrats och hyrorna hade hållits nere med hjälp av lagstiftning. Själv kunde Bohman inte göra mer åt saken än att skälla, men svärsonen Carl Bildt var ett par år senare desto lyckosammare. Som nybliven regeringschef avskaffade han genast Bostadsdepartementet och de statliga lånen till bostadsbyggandet. Lånen kostade staten för mycket och gynnade framför allt kommunala bolag och stiftelser. Bostäder ska ägas, inte hyras var det entydiga budskapet.
Attackerna mot det allmännyttiga bostadsbyggandet har inte minskat i styrka sedan dess. EU kräver att den svenska bostadsmarknaden ska bli mer marknadsmässig och i Örebro strävar den politiska majoriteten efter att åstadkomma ett bostadsbestånd som är jämförbart med andra städers. Det som var mönstret, en rekordstor andel kommunalt förvaltade hyreslägenheter, är på väg att suddas ut.

De som vi kunde förvänta oss finna vid frontlinjen till försvar för allmännyttan – hyresgästföreningarna och politiska partier med socialistisk grundsyn – står märkligt handfallna. Märkligt, eftersom det knappast saknas argument. Den kanske tyngsta auktoriteten att luta sig mot är fjolårets nobelpristagare i ekonomi, Elinor Ostrom. Hon fick nobelpriset för sin forskning om ett besläktat begrepp: allmänningarna. Hur vårdar vi bäst våra gemensamma resurser undrar hon och pekar ut några grundläggande samband. Tydliga regler, tydligt ansvar och tydligt angivna delmål skapar tillit till samhället. Alltför många enskilda intressenter, ojämlika maktförhållanden och fattigdom verkar i motsatt riktning och är alltså till skada för en gemensam förvaltning av samhällets resurser.
Under den period då bostadsbyggandet i Sverige förtjänade omdömet success story och Örebro framstod som mönsterstaden var förutsättningarna för tillit medborgarna emellan goda. Politikerna hade pekat ut tydliga mål och utfärdat klara regler för hur resurserna skulle fördelas och vad som skulle byggas. Nu är situationen en annan. Tillit är inte marknadens affärsidé. Marknadens idé är egennyttan och utrymmet för privata regeltolkningar mycket stort. Några löften om goda bostäder till skäliga kostnader tillgängliga också för fattiga människor lär inte formuleras av privata byggherrar. Till detta fordras politiska beslut av betydligt skarpare slag än de som allmännyttans försvarare annonserat inför årets riksdagsval.

Thord Strömberg
Docent i historia
Örebro universitet

Kommentera!

| | | | |

Kvinnors kamp sedan början av 1900-talet har gett resultat men fortfarande finns mycket kvar att göra. Globalt är kvinnors utbildning och hälsa sämre än mäns. I Sverige har kvinnor lägre löner än män och sämre tillgång till makt i näringslivet och i den akademiska världen.

Den 8 mars firar vi internationella kvinnodagen, den dag som förenar kvinnor världen över. Trots nationella gränser, etniska, kulturella och ekonomiska skillnader är detta en dag att fira kvinnors kamp för jämlikhet och rättvisa, fred och utveckling. Det som fört kvinnor samman i mer än hundra år är kampen för rösträtt, rätt till ett arbete och försörjning, rätt till utbildning och till offentliga ämbeten och slut på diskriminering.
I början av 1900-talet, i industrialismens spår, växte flera radikala ideologier fram. Ur dessa växte tanken om en internationell kvinnodag. Sedan början på 1900-talet har kvinnors kamp gett utdelning. Idag har fler kvinnor i världens länder rätt till utbildning, arbete och eget ägande. Fler kvinnor finns i lagstiftande församlingar och fler kvinnor har tillgång till sjuk- och hälsovård.
Men fortfarande finns mycket kvar att göra – ute i världen och här hemma i Sverige.

Globalt är kvinnors utbildning och hälsa sämre än mäns. I många länder är kvinnor långt från makten över samhället och sina egna liv. I Sverige har kvinnor lägre löner än män, sämre tillgång till makt i privata näringslivet och i den akademiska världen. Vi har fortfarande i Sverige en väldigt hög förekomst av våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor, som är ett av de mest påtagliga bevisen på ojämställdhet.
Fortfarande utsätts flickor och kvinnor för sexuella trakasserier och våldtäkt. Sexualiseringen av det offentliga rummet, i media och reklam, medför att många unga kvinnor mår dåligt. Våld och pornografi skapar en snedvriden bild hos ungdomar som är på väg in i vuxenlivet. Och många är vi kvinnor som frågar oss när också kvinnor ska bli norm inom sjukvården.

8 mars är inte bara en påminnelse om kvinnors historiska kamp för sina rättigheter och mot diskriminering. Det är också en påminnelse om att fler åtgärder krävs för att säkerställa jämställdhet utifrån alla aspekter av kvinnors liv. Vi vill ha samma tillgång till makt som männen, över samhället och våra liv. Vi vill att föräldraskapet ska delas, att män blir pappor på heltid, inte bara när andan faller på. Vi vill bli lika värderade för det arbete vi utför, med förutsättningar för ekonomisk självständighet. Vi vill bli behandlade med respekt och ha rätt till kroppslig integritet.
8 mars firar vi 100 år av kvinnokamp och går 100 nya år av kamp för rättvisa och jämställdhet till mötes.

Britt Öhman, Örebro
Socialdemokrat och kvinnoaktivist

Kommentera!

| | | | |

Det verkar som att Johan Ehrenberg har missat att hyresgäster i dag är orättvist behandlade. När han skriver om rot-avdrag (ETC # 6) saknas en väsentlig dimension i hans tankebanor. Hur når vi rättvisa och god boendemiljö för hyresgäster? Ändras inte skattepolitiken för hyresrätten, så sjunker hyresrättens konkurrenskraft än mer. Utan en politisk syn på hur miljonprogrammens rustningsbehov ska hanteras, lär hyresrätten bli ett andra klassens boende.

(Johan Ehrenberg svarar direkt)

I det här inlägget vill jag inte diskutera relationen mellan skatt och antal jobb. Jag tänker heller inte bry mig om att diskutera avdrag för hushållsnära tjänster.
Jag nöjer mig med att konstatera att det sistnämnda avdraget är lika orättvist för hyresgäster som rot-avdraget. När man betalar för snöskottningen genom hyran får man inget skatteavdrag. När en villaägare avlönar någon som skottar, så blir det klirr i kassan. Man kan nog både på höger- och vänsterkanten inse att det finns en viss orättvisa i det.
För Hyresgästföreningen är rot en mycket viktig fråga. Vår ambition är att rot-frågan och byggfrågan ska diskuteras i årets valrörelse.
Sverige behöver nya hyresrätter. Sverige behöver en politik för att rusta miljonprogrammen och hyresgästernas inomhusmiljö.

Johan Ehrenberg målar med breda penslar en bild av rot-avdragets baksidor och menar att det borde avskaffas. Istället för att kommentera det rödgröna alternativet på rot-avdrag, hur det skulle fungera i praktiken, håller han distans till människorna det handlar om. I det här fallet – de boende.
Problemet med Ehrenbergs ståndpunkt är att den bara är grundideologisk. Den tar ingen som helst hänsyn till den praktiska verklighet som tränger sig på i ett allt mer nedslitet och trångbott land (det kanske inte är så trångt och nedslitet i alla villor, men talar vi om till exempel miljonprogram, så finns problem).

ROT-avdraget påverkar inte direkt hur många lägenheter som blir byggda, men väl indirekt eftersom det är uppenbart kostsamt för fastighetsägare att hålla efter sina kåkar. Kostnader som till sist alltid hamnar på hyreslappen hos hyresgäster som i dag redan har svårt att se ekonomiska fördelar med sitt boende. Rot-avdragets stora förtjänst ur ett hyresgästperspektiv är dock kopplat till rustnings- och ombyggnadsbehovet framöver.
Miljonprogrammen står inför en gigantisk våg av upprustningsbehov, det handlar om hundratals miljoner kronor under de kommande åren, enligt en rapport Hyresgästföreningen låtit göra. Dessa pengar är betydelsefulla för den bostadspolitiska diskussionen i valrörelsen. Varifrån ska de komma? Handlar det bara om hyresgästernas plånböcker, ja då ligger hyresrättens konkurrenskraft rätt pyrt till framöver.

Artikeln Johan Ehrenberg skriver skulle diskutera rödgröna idéer, men ägnar sig mer åt att dissa än att kreera. Artikeln tar heller ingen hänsyn till det konkreta rödgröna förslag som lagts på bordet kring bostadspolitiken. Det rödgröna beskedet om rot är bra på två sätt. Oppositionen har noterat det fastighetsägare och hyresgäster ser varje dag - hyresrätten är politiskt lågprioriterad framför de andra upplåtelseformerna. Förslaget sätter också press på Alliansen att presentera sitt bostadspolitiska alternativ. Ett sådant behövs för att hyresgäster ska kunna utvärdera sina möjligheter i det kommande valet.
Ehrenberg skriver att han vill använda skattepengar till jobb inom hemtjänsten. Vällovligt. Men frågorna återstår – hur bygger vi om miljonprogrammen? Hur ökar vi hyresrättens konkurrenskraft?
Grundideologi är en sak. Verkligheten ute i bostadsområdena en annan. Därför borde Johan Ehrenberg totalrenovera sin syn på hyresgästernas möjlighet att få rot-avdrag. Eller finns det ett ehrenbergskt alternativ som ger hyresgäster rättvisa, även utan det rot-avdrag vi i Hyresgästföreningen hoppas på? Vi lyssnar gärna på ett sådant förlag i så fall. Vår egen ambition är att inte driva förslag som upplevs som omöjliga att genomföra direkt efter valet. Har du en sådan politik i bakfickan, Johan?

Kenneth Nilsson
Bostadspolitisk utredare,
Hyresgästföreningen Region Mitt

Johan Ehrenberg svarar:

Kenneth Nilsson har helt rätt i att det behövs en rejäl satsning på hyresrätten och vårt miljonprogram.
Men min artikel handlade om hur man bäst kan skapa nya jobb genom politiska insatser och där är rot-avdrag mycket sämre än offentliga beställningar och offentliga anställningar.

Om man läser den rödgröna överenskommelsen så ser man också att partierna börjat förstå det. De stora insatserna handlar om att investera direkt i nya byggen av hyresrätter, att ge garantier till nybyggen och att ge direkta stöd till fastighetsägare, även kommunala, som tar itu med reparationer och energieffektiviseringar. Man vill också ge ett direkt renoveringsstöd för miljonprogrammet, förutsatt att de privata ägarna satsar lika mycket.
Det är något helt annat än ett rot-avdrag för skattesänkning hos dem som har råd med stora privata renoveringar.
Det här riktade investeringsstödet kallar man “utvidgat rot-avdrag” jag vet ärligt talat inte varför man håller fast vid termen som snarare förvirrar än klargör.
Tar man bort rot-avdraget får vi istället ännu större resurser till sådana här riktade insatser för allmännytta och hyreshus. Jag tror det är viktigt att vi slutar använda borgerliga normer för vad som är “möjligt” utan genomför raka åtgärder som direkt skapar mer jobb.

Det finns naturligtvis mycket mer man kan göra med hyresfastigheter. Jag har själv lagt förslag om en lag på solpaneler för alla fastigheter och att man samtidigt öppnar fjärrvärmenäten så alla kan leverera värme/kyla till staden. Det ger på sikt stora sänkta uppvärmningskostnader och möjlighet till sänkta hyror. På samma sätt kan våra fastigheter användas till egen el-produktion vilket skyddar bostäder från prischocker på nordpool. En annan enkel förändring är att alla fastigheter upplåter mark omkring till boendes koloniodling och liknande för att öka livskvalitén och gemenskapen. Växthus är ett annat exempel.
Vi står inför en rejäl omställning av vårt boende på grund av klimat och energikrisen. Där är offentlig sektor den viktigaste motorn för att det här ska ta fart och fördelas rättvist.
Men att låsa sig vid just skattesubvention är att göra sig onödigt begränsad. Rot och rut är inte vägen framåt. Det är ett sidospår som Hyresgäströrelsen inte bör springa in i.

Johan Ehrenberg

Kommentera!

| | | | |

Monica Thorzén Sundberg (KD) har skrivit ett mycket märkligt debattinlägg om bidrag och otrygghet. Samtidigt som hon tar ställning mot bidrag ställer hon sig bakom en politik som leder till ökat bidragsberoende, skriver Martin Lind (S).

Det är nu inte första gången som Thorzén Sundberg ger uttryck för sitt sociala engagemang och sin omtanke om människor som har det svårt i samhället. Den som har följt debatten i landstingsfullmäktige har kunnat höra många inlägg på detta tema. Hon har också skrivit flera debattartiklar med samma inriktning. Hela tiden återkommer denna omtanke om de utsatta. Medkänslan för människor som inte kan försörja sig själva och som tvingas leva på bidrag.
Så långt är allt väl. Socialt engagemang och empati är viktiga mänskliga egenskaper som behövs i dagens samhälle.

Problemet är att Thorzén Sundberg företräder Kristdemokraterna. Hon står alltså bakom den sociala utslagningspolitik som Göran Hägglund och den borgerliga regeringen driver i Sverige idag. Det är en politik som har ökat klyftorna och gjort fler människor bidragsberoende.
Bara i Örebro kommun har regeringens utförsäkringspolitik lett till att kostnaderna för försörjningsstöd ökat med 25 miljoner kronor under 2009. Det motsvarar mer än 200 hushåll. Och då har inte de fulla konsekvenserna av den bortre parentesen i sjukförsäkringen börjat slå igenom ännu. Under perioden 2010-2012 kommer
92 700 personer att utförsäkras i Sverige. Många av dem hamnar i försörjningsstöd och bidragsberoende. Enligt SCB kommer hushållens inkomstsummor för försörjningsstöd (socialbidrag) att ha ökat med 24,9 procent mellan 2007 och 2010. Arbetsmarknadsstödet ökar med 90 procent. Samtidigt minskar sjukersättningen med 40,9 procent och sjuk- och aktivitetsersättningen minskar med 13 procent.

Med andra ord, samtidigt som människor slängs ut från sjukförsäkringen så ökar utgifterna för a-kassa och socialbidrag. Regeringen flyttar människor mellan systemen. Totalt sett ökar bidragsberoendet. Till detta kommer en växande grupp människor som hamnar helt utanför trygghetssystemen och som inte får möjlighet att försörja sig alls.
Monica Thorzén Sundberg skriver om hur ”den sociala politiken bör underlätta för fler att ta vara på de möjligheter som den egna förmågan ger” och om hur ”Sverige ska vara ett land där var och en kan skapa sig en framtid utan att hindras av sociala gränser och hinder i form av fattigdomsfällor, områdessegregation och bristande försörjningsmöjligheter”. Samtidigt ställer hon sig bakom en skattepolitik som ökar klyftorna, en socialpolitik som skapar utslagning, en skolpolitik som driver på segregationen, en vårdpolitik som skapar gräddfiler och en arbetsmarknadspolitik som sätter människor i passivt bidragsberoende.

Det är vämjelig läsning. Hyckleriet hos Kristdemokraterna verkar inte känna några gränser. Mina associationer går osökt till en sketch med Robert Gustafsson där han spelar en ledsen Pelle Alsing som både plågar och tycker synd om sitt marsvin Markus. Det var i den sketchen den kända repliken ”Det kom blod ur Markus” myntades.
Så är det med den borgerliga regeringen. Man forcerar igenom en rå högerpolitik som ”råkar” resultera i en social katastrof. Sedan står gråtmilda kristdemokrater och beklagar sig över politikens konsekvenser utan att verka förstå någonting alls av hur saker och ting hänger ihop. Skillnaden är att det inte är ett påhittat marsvin som drabbas i en sketch, utan tusentals människor i den råa verkligheten. Mot den bakgrunden är Thorzén Sundbergs artikel en ren provokation.
Den gör mig uppriktigt förbannad.

Martin Lind (S), Örebro
Ledamot i landstingsfullmäktige

Kommentera!

| | | | |

Det är ett hån mot alla de sjuka, arbetslösa och pensionärer som drabbas av regeringens nedmontering av trygghetssystemen och orättvisa fördelning av resurser när Monica Thorzén Sundberg försvarar alliansregeringens politik i ETC Örebro # 7, skriver Ingemar Berglund Örebro.

Monica Thorzén Sundberg (KD) har i en artikel på denna sida mycket vältaligt gett uttryck för synpunkter som präglas av fördomar, motsägelser och stor okunskap.
Hon skriver: ”Det är bristen på personligt utrymme att kontrollera sin vardag och förverkliga sina egna livsmål som skapar hopplöshet och bristande social rörlighet. (…) Den traditionella socialdemokratiska politiken skapar en stark offentlig sektor som ger ett begränsat utrymme för den enskilde medborgaren att påverka sin vardag och framtid.” Den starka offentliga sektorn och vår svenska välfärdspolitik, som regeringen påstår sig värna, utgör i Thorzén Sundbergs sinnevärld ett hinder för den enskilde att förverkliga sina egna livsmål.

De arbetslöshets-, sjuk- och pensionsförsäkringssystem vi gemensamt byggt upp och bekostar med våra skatter är suspekta och Thorzén Sundberg och KD menar uppenbarligen att många individer utnyttjar dessa på ett osolidariskt sätt, blir lata och därför inte kan förverkliga sig själva. Jag kan påminna om den fördomsfulla hetsjakt på dessa ”fuskare” som 300 nyanställda kontrollanter skulle avslöja. Efter två års arbete kunde 378 fuskare lagföras, alltså drygt en per kontrollant. Man beräknar att cirka 40 miljarder går förlorade i skatteintäkter varje år på grund av skattefusk. Om de 300 kontrollanterna hade letat efter dessa skattesmitare i stället hade det kanske blivit mer klirr i statskassan än det magra resultat man fick. Men som en liberal bloggare tycker, att fuska till sig bidrag är stöld från det allmänna, inte OK , att fuska med skatten är att slå vakt om sina egna pengar, OK.
Thorzén Sundberg visar stor okunskap då hon menar att trygghetssystemen skapar brist på social rörlighet. Ginikoefficienten, som används för att beskriva jämlikheten i ett samhälle, är för Sverige i storleksordningen 0,22 och i USA 0,37. Siffrorna visar alltså att ojämlikheten är mycket större i USA än i Sverige. Forskningen visar att den sociala rörligheten är större i Sverige än i USA. Det är större sannolikhet att barn till rika respektive fattiga föräldrar i USA behåller föräldrarnas position än i Sverige. Förutsättningarna för att den ”amerikanska drömmen” skall bli verklighet är alltså större i Sverige än i USA.

Alliansregeringens politik öppnar, enligt Thorzén Sundberg, upp för den enskildes kraft. Det är inget annat än ett hån mot alla de sjuka, arbetslösa och pensionärer som drabbas av regeringens nedmontering av trygghetssystemen och orättvisa fördelning av resurser.
KD-politiker framhåller gärna sin moral och värdegrund. Det är för mig fullständigt obegripligt hur den orättvisa fördelningen av resurser kan vara exempel på hög moral. Omfattande forskning som presenterats under senare år visar entydigt hur fördelning av resurser och makt i samhället påverkar levnadslängd, hälsa och kriminalitet. En av de ledande forskarna, Michael Marmot, tar upp den etiska dimensionen och ställer frågan: Är det moraliskt försvarbart att med berått mod föra en politik som leder till för tidig död för en del av landets medborgare.
Jag är själv inte bekännande kristen men jag vet att många kristna inte kan acceptera regeringens politik därför att den inte stämmer med kristna värderingar.

Ingemar Berglund
Örebro

Kommentera!

| | | | |

Regeringens hjärtlösa politik märks särskilt tydligt när det gäller hur sjuka hanteras. Det framgår av en undersökning som nätverket Kalla Sverige har beställt, skriver LO-distriktets ordförande Camilla Andersson.

En undersökning nätverket Kalla Sverige beställt visar att en majoritet av svenskarna tycker att Sverige har blivit kallare.
Många tycker att det är en hjärtlöshet som brer ut sig, särskilt när det gäller hur sjuka nu hanteras. Bakom nätverket Kalla Sverige står LO och samtliga 14 LO-förbund.

Det är vinter 2010 och bistra tider med snö och kyla. Det finns en kyla som vi aldrig kan vänja oss vid; alliansregeringens iskalla politik mot sjuka och arbetslösa.
Utanförskapet skulle minska sa man. Det var arbetslinjen som skulle gälla.
Men vart tog oss denna linje? Till en vargavinter där de starka får skattesänkningar och de svaga får betala med sämre ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet.

I november och december 2009 briserade protesterna mot regeringens planer på nya och hårdare regler för sjukersättning och sjukpenning. I media har vi sett cancersjuka berätta om hur de tvingas söka jobb på hela arbetsmarknaden och konkurrera med fullt friska.
”Människor kommer i kläm. Det är så att säga nästan oundvikligt i varje samhällsförändring”, sa Fredrik Reinfeldt
i Aftonbladet den 10 december. Och så har det fortsatt. Kalla cynismer från den sittande regeringen har mött de tusentals människor som knuffats ur sjukförsäkringen.
Det är inte vad svenska folket vill ha!

51 procent av svenskarna uppger att Sverige blivit kallare; okänsligare, hårdare och mindre omhändertagande. Bara 13 procent anser att det blivit varmare.
Två av tre svenskar upplever att regeringen inte har hjärtat på rätta stället när det gäller hanteringen av sjuka. Det finns alltså ett brett missnöje med hur sjuka behandlas. Även bland regeringens sympatisörer finns ett missnöje. 48 procent av folkpartisterna anser att regeringen inte haft hjärtat på rätta stället
i sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringsdebatten har tydligt visat på brister i regeringens politik.
Alliansregeringens politik vidgar klyftorna i samhället. Klyftorna växer dramatiskt mellan sjuka och friska, mellan arbetslösa och arbetande, mellan kvinnor och män och mellan fattiga och rika. Dagens politik bygger på att öka pressen på de sjuka och arbetslösa istället för att erbjuda dem stöd och hjälp att komma tillbaka till arbetslivet.
Det är den iskalla kalkylen bakom de ökade klyftornas politik. En politik vi måste sätta stopp för om vi vill ha ett varmare samhälle.
Camilla Andersson
Ordförande
LO-distriktet Örebro & Värmland

Kommentera!

| | | | |

Sverige ska vara ett land där var och en kan skapa sig en framtid utan att hindras av sociala gränser och hinder i form av fattigdomsfällor, områdessegregation och bristande försörjningsmöjligheter, skriver Monica Thorzén Sundberg (KD).

Bristen på kontroll över den egna vardagen bidrar till otrygghet och social segregation. Det är möjligheterna för den enskilde, som öppnar samhället. Det är bristen på utrymme att kontrollera sin egen vardag och förverkliga sina egna livsmål, som skapar hopplöshet och bristande social rörlighet. Detta sprider känslan av vanmakt samtidigt som segregationens gränser blir allt större hinder för mänsklig växt och utveckling.
Den traditionella socialdemokratiska politiken skapar en stark offentlig sektor som ger ett begränsat utrymme för den enskilde medborgaren att påverka sin vardag och framtid. Höjda skatter och bidrag skapar ett större beroende till det offentliga. Skattesystemet måste därför utformas så att det stimulerar arbete, hederlighet, sparande och företagande. Det ska utformas så den enskilde i största möjligaste mån får behålla sin egen lön innan kompletterande bidrag betalas ut.

Det egna livet blir en funktion av den vardag och det mönster som den politiska makten påbjuder. Om detta ersätter för stor del av det strävande som den enskilde bär på, blir man inplacerad i en vardag som präglas av andras beslut. När förutsättningarna för den sociala rörligheten på så vis urholkas, växer den sociala segregationen. I många bostadsområden skapar omfattningen av bidragsberoende och arbetslöshet en vanmakt som också blir ett socialt mönster av hopplöshet och uppgivenhet.
Det svenska samhället har nu i Alliansregeringen en politik som öppnar upp för den enskildes kraft. Den sociala politiken bör underlätta för fler att ta vara på de möjligheter som den egna förmågan ger. Sverige ska vara ett land där var och en kan skapa sig en framtid utan att hindras av sociala gränser och hinder i form av fattigdomsfällor, områdessegregation och bristande försörjningsmöjligheter.

Föreställningen om att social trygghet bygger på så stora och många bidrag som möjligt har skapat en växande otrygghet. Social trygghet är att behöva så få och så små bidrag som möjligt. Den viktigaste sociala uppgiften måste därför vara att allt färre skall vara bidragsberoende, inte alltfler.
Ett rättssamhälle vilar inte bara på lagar utan främst på normer och värden. Ett samhälle kan inte fungera utan den mänskliga samvaron och att den försiggår i någorlunda säkra former. Det finns mycket vi tar för givet i våra dagliga relationer med andra, men som vilar på en grund av värden som kan gå förlorad om vi inte ser upp.
Normöverträdare och brottslingar finns i alla samhällen, men de utgör en minoritet, och vi utgår normalt från att andra människor kommer att uppträda ärligt, hålla löften och stå för ingångna avtal, passa tider någorlunda, avstå från att bruka våld eller tvång. Utan detta fungerar inte samhället. Detta ställer krav på att trygghet i form av lag och ordning, och framförallt normer och värden, skall gälla lika för alla oavsett var man bor om vi vill värna de människor som i dag lever med små möjligheter i områden med stora problem.

Monica Thorzén Sundberg (KD)
Örebro

Kommentera! [2]

| | | | |

Vår överkonsumtion av råvaror och miljö håller på att få katastrofala följder för vårt jordklot. Begränsa reklam och aggressiv marknadsföring och inför konsumtionsfrid. Använd istället resurserna inom den gemensamma sektorn för bättre sjukvård och skola, skriver Ingvar Eriksson (V).

Nästan hela världens samlade varuproduktion och en stor del av tjänsteproduktionen utförs av företag som är fullständigt ointresserade av hur deras nyttigheter, och onyttigheter används. Är bara siffran längst ner till höger på årsredovisningen svart och tillräckligt stor, så är det bra. I övrigt vilar det ekonomiska ansvaret idag på enskilda konsumenter utan möjlighet till gemensamt ansvarstagande.
Men de senaste decennierna har visat på en begynnande, för ganska många i västvärlden, materiell överkonsumtion. Kanske inte en ekonomisk överkonsumtion men väl för jordklotet och alla oss som lever här. En överkonsumtion av råvaror och miljö som håller på att få katastrofala följder. För många av människorna i ”fattiga länder” har katastrofen redan slagit till med döden.
Hos EU-parlamentet, riksdagen, landstings- och kommunfullmäktige ligger mycket stora möjligheter att angripa den ”kris” vi har. Helt enkelt genom att konsumera olika nyttigheter för medborgarnas räkning.

I Sverige kan man nämna infrastrukturbyggen som framförallt järnvägar men också köp av annan kollektivtrafik. Vi borde genomföra allt tal om bättre sjuk- och äldrevård som vi hört i debatten inför de senaste valen. Kommunerna har stora möjligheter att förbättra barnomsorgen och skolan, såväl byggnadsmässigt som med personalökningar.
Förvisso är det här mot vad alla brukar föreslå i vargatider. Då är det skattesänkningar och ökad privat konsumtion som är på allas läppar.
Men nu är det dags att bryta den privata konsumtionsökningen, som tenderar att föröda våra livsbetingelser, och istället styra över mot konsumtion av nyttiga tjänster. Dagens kris är en överkonsumtionskris, och den kan inte långsiktigt lösas med ökad privat konsumtion. På lång sikt blir kanske en sänkning av arbetstiden både nödvändig och efterlängtad.
 Våra gemensamma verksamheter, som vi sköter genom folkvalda organ, tävlar om våra pengar med den kommersiella verksamheten. Vart och ett av alla företag som har nåt att sälja gör vad de kan för att styra över våra inköp. Och de har oerhört stora resurser till sitt förfogande. Eftersom de flesta inser det tokiga i att kollektivtrafikutbyggnad, vård, skola och omsorg skulle börja att göra reklam för sej, för att få större del av samhällskakan, bör reklam i övrigt sättas under lupp och begränsas.
 
Nu är det dags för en lag om konsumtionsfrid. En mycket avancerad vetenskap används för att få människor att konsumera så mycket som möjligt. Skapade behov inkräktar kraftigt på verkliga. Det blir allt svårare för den enskilde att använda sina tillgångar på bästa sätt. Vi tillåts inte att vara medvetna konsumenter, som själva ska bestämma över våra tillgångar i lugn och ro. Marknadsföringen är mycket aggressiv och effektiv.
Det har också länge betraktats som en självklar rättighet att ”pracka på” folk allehanda varor, jämt och ständigt, var som helst, i hemmet eller på gator och torg, vare sej varorna efterfrågas eller inte. Ingenstans är det efterfrågat, men levereras hänsynslöst rakt in i hemmen. Alltför ofta kvinnoförnedrande. Många gånger har unga kvinnors dåliga hälsa och brist på självrespekt grund i reklamens kvinnosyn.

När det västerländska samhället, gärna med Sverige i spetsen, börjar begränsa reklamen och ”styr över” mot beställd produktupplysning, då skulle mycket vara vunnet i kampen för bättre miljö.
Konsumtionsfriden skulle kunna ge ett utrymme åt den gemensamma sektorn. Fler anställda där, skulle på sikt ge lägre arbetslöshet och ett större demokratiskt inflytande över samhällsekonomin.
Ingvar Eriksson (V)
Degerfors, valsverKsreparatör
och fritidspolitiker

Kommentera!

| | | | |

Om utvecklingen i city ska stödjas är det viktigare att bygga bostäder än fler hotell. Det planerade hotellbygget på Rudbeckstunneln kommer också att försämra kollektivtrafiken under avsevärd tid, skriver Kristina Malmsten (KD).

För något år sedan pågick en debatt om det kloka i att bygga om en del av Medborgarhuset till hotell. Örebros hotellägare protesterade; man ansåg att det fanns risk för överetablering av hotellrum. Redan då ansåg de berörda hotellföretagarna att marknaden var överetablerad med hotellrum.
Nu har det dykt upp ett spektakulärt projekt med en ny hotellbyggnad över Rudbeckstunneln vid Krämaren i centrala Örebro. Har det helt plötsligt blivit brist på hotellrum? Har hotellägarna nu några synpunkter?
Jag har absolut inget emot att Behrn får bygga hotell, om han vill. Men kan det inte ske på någon annan plats, där det behövs etablering? Området kring Gustavsviksbadet kanske kan byggas med ett nytt hotell. Hotellgästerna får närheten till ett bad som kan pigga upp vid en vistelse i Örebro.

Kommunalrådet Persson (MP) ägnar sig åt en verksamhet som missgynnar örebroare som är beroende av kollektivtrafiken. Han medverkar till att stänga en av de viktiga trafiklederna i Örebro under avsevärd tid. Att bara vifta bort farhågor, med att trafiken får ledas på någon annan gata är dåligt. Tvärtom borde man från kommunens sida underlätta för persontransporter till city. Handeln i city känner av att det blivit obekvämt att åka till citykärnan och har fått känna av en minskad handel.
Det finns ju en del bostäder på Rudbecksgatan. De här fastigheterna kommer att bli ordentligt skuggade. Jag har svårt att tänka mig att Plan- och bygglagen i sina intentioner tillåter nybyggnationer som skuggar befintliga fastigheter.

Att motivera glashusbygget med att då kan man minska biltrafiken och tvinga människor att transportera sig på något annat sätt. Så uttryckte sig kommunalrådet Persson. Vad jag kan påminna mig, är det att kraftigt överdriva sitt eget politiska mandat, att medverka till en stadsplanering som förhindrar trafikförsörjningen i Örebro. Till stort besvär för både örebroare och besökande och genomfartstrafikanter. Dessutom kommer busstrafiken att återigen försämras för de människor som vill åka till centrum, därför att planen kommer att leda bort busstrafiken från centrum.
När det här planärendet under 2010 kommer upp i kommunfullmäktige hoppas jag att ärendet återremitteras och att hela bygget planeras i ett sammanhang så det går att få en överblick hur Örebro centrum skall utformas.

Miljöpartiets kommunalråd Persson motiverar sitt positiva ställningstagande: ”Det blir bra, för vi behöver fler människor som rör sig i city”. Är det ambitionen, borde man satsa mer på rent bostadsbyggande. Åhlénshuset skall byggas till med fler våningar. Varför
inte bygga bostäder i stället
för fler affärslokaler, om det är ett vägande skäl, att få fler människor som rör sig i city Örebro.

Ur ett feministiskt perspektiv är det viktigt att bygga på ett sådant sätt att det finns närhet till kollektivtrafik. Det är en bekvämlighets fråga; det är en majoritet kvinnor som använder bussarna.

Kristina Malmsten
Kristdemokrat
(Tidigare ledamot i byggnads-
nämnden i Örebro)

Kommentera!

| | | | |

 Las ska skydda de anställdas intresse mot godtyckliga uppsägningar. Genom förhandlingar med den fackliga organisationen kan Las balansera arbetsgivarens intresse av att själv få bestämma vem som ska sägas upp och de anställdas intresse.

Det kanske är dags att fundera på varför unga sällan får fasta jobb, skriver Stefan Fölster och Malin Sahlén, Svenskt Näringsliv, i sitt svar till oss om Las den 29/1 (ETC # 4). Själva funderar de dock inte. De har nämligen redan bestämt sig: Arbetslösheten bland ungdomar beror på lagen om anställningsskydd, Las.

Vi känner igen tongångarna. Svenskt Näringsliv och dess föregångare har alltid varit emot Las även om deras argument har varierat beroende på samhällsutvecklingen. Nu är det alltså ungdomsarbetslösheten som påstås bero på LAS. Att belägg för ett sådant samband saknas, såväl i forskningen som i den praktiska verkligheten, bekymrar dem inte.
Det framgår tydligt av
SCB:s arbetskraftsundersökning att 97,5 procent av de arbetslösa ungdomarna aldrig har befunnit sig i en situation där turordningsreglerna kan ha påverkat deras arbetslöshet. De som förlorat jobbet på grund av arbetsbrist, där turordning kan spela in, är färre än 2,5 procent. Just den gruppen har dessutom, enligt SCB, lätt att få ett nytt jobb. De har i regel både arbetslivserfarenhet och goda kvalifikationer.
Om Svenskt Näringsliv vill göra något åt ungdomsarbetslösheten på riktigt finns möjlighet att göra det i den avtalsrörelse som nu inleds. Där lyfter vi från LO:s sida frågan om de otrygga anställningsformer som framför allt drabbar ungdomar. Vi har från LO:s sida dessutom ett stort antal konkreta förslag på åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som vi gärna diskuterar med både Svenskt Näringsliv och andra, till exempel stöd till utbildning, stöd att söka nytt jobb, kvalificerade arbetsmarknadsinsatser, praktikplatser och yrkesutbildning.

Men tyvärr verkar Svenskt Näringsliv mer intresserat av att fortsätta att sprida myter och vandringssägner om allt elände som Las påstås orsaka. En sådan myt är till exempel att turordningsreglerna gör att arbetsgivare inte kan behålla viktiga nyckelpersoner utan alltid tvingas göra sig av med anställda enligt regeln sist in – först ut. Och det vore onekligen stelbent om det vore sant. Men det är inte sant.
Lagen innebär, som Svenskt Näringsliv mycket väl vet, att turordningsreglerna bara gäller om arbetsgivaren inte kommer överens med den fackliga organisationen om annat. Från
LO:s sida har vi inget emot avsteg från turordningen om de är rimliga, sådana är tvärtom vanliga. På så sätt tar också den fackliga organisationen ansvar för företaget när det varslas personal. Arbetsgivare kan alltså mycket väl behålla ”nyckelpersoner” med de rätta kvalifikationerna för företaget oavsett hur många andra som har längre anställningstid.

Vad hela denna debatt i grunden handlar om är makt. Las skapades för att balansera mellan två olika intressen - arbetsgivarens intresse av att själv få bestämma vem som ska sägas upp och de anställdas intresse av skydd mot godtyckliga uppsägningar. Las balanserar detta genom att arbetsgivaren måste förhandla med de anställdas fackliga organisation innan någon förlorar jobbet. Det Svenskt Näringsliv nu föreslår är att denna balans tas bort så att arbetsgivaren åter helt själv ska få bestämma vilka som ska förlora jobbet och av vilka skäl. En sådan ordning öppnar för rent godtycke och hör inte hemma på en modern arbetsmarknad.

Per Bard
Avtalssekreterare LO
Camilla Andersson
Ordförande LO-distriktet
Örebro/Värmland

Kommentera!

| | | | |