Debatt

Vi känner Moderaterna som ett parti som i grund och botten är mot alla reformer som förbättrar livsvillkoren för de breda grupperna i samhället. Det är samma ambition som styr regeringens arbetsmarknadspolitik.

Löntagare i dag och arbetslös i morgon är verkligheten för många människor i Sverige och i världen. Det är utifrån de ytterligheterna som Fredrik Reinfeldts fyra Moderatstyrda regeringsår ska värderas. Att göra en konsekvensanalys över alliansregeringens politik är särskilt viktigt för att avgöra om Fredrik Reinfeldt kan få fortsatt förtroende som statsminister efter den 19 september 2010. Denna konsekvensanalys ska gälla vad de faktiskt gör och vad de säger. Hur går de ordrika uttalandena ihop med handlingarna? Vad får handlingarna för konsekvenser för medborgarna, i vardagen och i arbetslivet?

Enligt moderaterna är alla som har ett jobb arbetare. Och för att göra drömbilden ännu vackrare så är villkoren desamma för alla som arbetar. Som om det inte finns någon skillnad på en industriarbetare som jobbar på verkstadsgolvet på Volvo i Göteborg och en bankdirektör i de fashionabla finanskvarteren i Stockholm. Verkligheten är en annan när lönekuverten läggs bredvid varandra. Dock ska sägas att det finns medlemmar hos LO som tjänar bra. För en arbetare handlar det mycket om utbildningsmöjligheter, arbetsmiljö, semestervanor och att det finns möjligheter till att kunna avancera på sitt jobb.

De nya moderaterna som partiet numera kallar sig är inget annat än ett parti som i grund och botten är mot alla reformer som syftar till att förbättra livsvillkoren för de breda grupperna i samhället. Moderaterna har av tradition alltid varit emot sådana reformer. De, eller deras politiska föregångare, var bland annat emot både allmän och kvinnlig rösträtt, folkskolereformen, arbetslöshetsförsäkring, allmän sjukförsäkring, höjda folkpensioner, alla utökningar av lagstadgad semester, ATP och 40 timmars arbetsvecka. Rätten till arbete och anställningstrygghet är heller inte något som har hög prioritet i regeringens arbetsmarknadspolitik. Det viktiga är att människor arbetar och vägen dit går genom en rörlig arbetsmarknad.
Att löntagarna har rättigheter som tar till vara deras intressen på den svenska arbetsmarknaden är mindre viktigt. Om syftet är att sätta åt löntagarna är den uppenbara frågan, varför?

Regeringen har gjort förändringar i lagen om anställningsskydd, Las, som underlättar för arbetsgivarna att kunna använda sig av olika typer av visstidsanställningar på varandra utan några egentliga begränsningar.
Sedan 2007 kan en allmän visstidsanställning pågå i upp till två år. Nu vill Moderaterna också förlänga tiden för provanställningar från dagens sex månader till ett år. De andra regeringspartierna vill gå ännu längre och slopa eller kraftigt försämra turordningsreglerna i Las och även öppna för arbetsgivare att godtyckligt kunna säga upp anställda. Följden av detta blir att arbetstagarnas anställningsvillkor blir osäkrare och att deras position försvagas på arbetsmarknaden.
Är verkligen en rörlig arbetsmarknad alltid att föredra? Nej, det finns faktiskt yrken där personkontinuitet är en mycket viktig kvalitetsfaktor och där individen inte med fördel är utbytbar, som exempelvis inom vård och omsorg.

Patrik Wikström
Örebro

Kommentera!

| | | | |

När marknaden kräver vinster inom välfärdssektorn så ökar mätandet, men det är inte kvalitén och välfärdens viktiga mål som mäts.

Tron på det mätbara blir allt starkare inom allt fler områden i samhället, liksom tron på att ett mätvärde alltid är ett mått på kvalitet. Kvantitet , oftast i ekonomiska termer, likställs därför ofta helt obekymrat med kvalitet.
Ett av de mest bisarra exemplen är när det företag som sköter sjukvårdsupplysningen i Stockholms län ville införa ett bonussystem som innebar att de sjukvårdsupplysare som kunde korta ned den genomsnittliga tiden för samtalen till under ett visst antal minuter skulle få en extra tusenlapp i månaden. Här eftersträvas inte kvalitet utan det är kvantitet det handlar om, det antal samtal upplysarna hinner med eller i förlängningen den förtjänst företaget kan göra. Hur långt samtalet blir avgörs alltså inte av det behov den som ringer har. Att det ytterst handlar om människors liv och hälsa blir av underordnad betydelse. Det här är ett exempel på den dramatiska konflikt som kan uppstå mellan marknadens ekonomiska vinstintresse och de mål vi satt upp för den av oss alla bekostade välfärdssektorn
.
För en tid sedan avslöjades att ägaren, före detta kommunala förskolechefen, till fyra förskolor tog ut över 3,2 miljoner kronor i vinst under ett år, utöver lön på 500 000 kronor och ett väl tilltaget styrelsearvode (850 000 kronor till fyra personer). Är det någon som tror att den politiska nämnd, som tidigare var styrelse för verksamheten, hade sagt nej till en förskolechef som framlagt ett förslag till att minska kostnaderna med över fyra miljoner om kvaliteten kunde bibehållas? Och valfriheten för brukarna som framhålls som en viktig fördel med privatisering - hur går det med den? Jo i Årsta, där detta hände, fick brukarna ett privat monopol i stället för ett kommunalt.
Stockholm stad har riktat allvarlig kritik mot 16 privata förskolor och fritidshem, två av dem så allvarlig att tillstånden dragits in. Kritiken har gällt låg personaltäthet, stora barngrupper, torftig miljö och säkerhetsbrister i jämförelse med motsvarande kommunala verksamheter. DN har nyligen granskat fyra av ägarna till dessa privata förskolor och konstaterat att de har tagit ut miljoner i aktievinster, styrelsearvoden i miljonklass och stora pensionsavsättningar för styrelsemedlemmar. Det är inte genom rationaliseringar man skapar vinster utan genom att sänka kvaliteten, det är nästan det enda sättet att kunna sänka kostnaderna för så personalintensiva verksamheter.

Det råder just nu debatt i samhället om privatiseringar inom välfärden och om vinst skall kunna göras av privata företag. För mig är det inte självklart att ett företag inom välfärdssektorn skall kunna ta ut vinst. Skolan, exempelvis, har målsättningen att ge eleverna kunskaper och färdigheter men också att skapa förutsättningar för elevernas utveckling till harmoniska och dugliga samhällsmedborgare; medborgare som verkar för jämlikhet, jämställdhet, är solidariska och beredda att ställa upp för svaga och utsatta grupper i samhället. Det säger faktiskt den nu gällande läroplanen som lades av en moderat skolminister för sexton år sedan och som antogs av en enig riksdag. Jag har under mina fyrtio år som yrkesverksam i skolan aldrig upplevt att vi kunnat säga om någon enda elev att vi uppnått alla dessa mycket högt ställa mål. Målen är helt enkelt inte mätbara och inte nåbara, men de är eftersträvansvärda. Inom hälso- och sjukvården är vad jag kan förstå detta ännu mer problematiskt.
Eftersom det är många, både politiker och folk i allmänhet, som tycker att det är okej att ta ut vinst, ur exempelvis skolan, kanske det finns någon som kan ge mig en trovärdig beskrivning av vad som fordras för att en elev skall kunna sägas ha uppnått skolans mål. Det är väl först efter att skolans alla elever nått målen som det kan bli tal om vinst. Om och när detta mot förmodan skulle inträffa är det väl dags att sänka skatterna – eller?

Ingemar Berglund
Örebro

Kommentera!

| | | | |

Jonas Eriksson (Mp) talar sig varm för kilometerskatt. Sanningen är att en kilometerskatt inte är något annat än en ökad skatt för att kunna finansiera den rödgröna oppositionens omfattande löften om att kunna åka höghastighetståg mellan de svenska storstäderna. Han hävdar att detta är en miljösatsning för att minska utsläppen. Det är dock inte utsläppen man väljer att beskatta utan själva sträckan. Detta gör att en lastbil som tankar RME får betala samma kilometerskatt som en som kör på vanlig diesel. Dessutom är det korta transporter på frakt som transporteras på lastbil – 90 procent av trafikarbetet sker på sträckor under 30 mil, vilket gör att någon större överflyttning till järnväg inte är sannolik.

Sverige är ett land med stora avstånd. Cirka 25 procent av inrikeslastbilstransporterna och 40 procent av järnvägstransporterna är skogsindustritransporter. Men vi har inga järnvågsspår inne i skogen – det kan ingen kilometerskatt ändra på. Däremot skulle skatten vara ett förödande slag mot vår landsbygd – som idag förser både våra matbord och vår basindustri med råvaror. Tittar vi på hela skogsnäringen så handlar det om cirka 700 miljoner kronor per år i ökade kostnader! Hur många jobb inom skogs- och åkerinäringen är Socialdemokraterna beredda att offra för sitt ”gröna” samarbete?
Jonas Eriksson nämner att 22 procent av all lastbilstrafik är tomkörningar. Jag håller med om att en tomkörning inte är önskvärd – vare sig ur miljöperspektiv eller ur åkeriernas perspektiv. Dock uppstår tomkörningar oundvikligen mellan exempelvis ett lossningsställe och nästa lastningsställe.

Förslagen från Miljöpartiet slutar inte vid kilometerskatter och höjda dieselskatter. Man vill att Sverige ska ge upp möjligheten att använda längre och tyngre fordon för att anpassa oss till EU-standarden med en max dimension på 18,75 meter och 40 ton. En sådan övergång skulle innebära ökade transportkostnader, ökade utsläpp och fler dödade i trafiken. Förändringen är helt enkelt ett samhällsekonomiskt bottennapp.

Elisabeth Svantesson (M)
Riksdagsledamot, Örebro län

Kommentera!

| | | | |

Lösningen för palestinier och israeler är att dela landet och skapa två suveräna stater. Ett ensidigt utropande av en palestinsk stat skulle tvinga omvärlden att ta ställning. Alternativet är att fortsätta se på tills staten Israel har utplånat hela det palestinska folket.

Genom piratangreppet mot Ship to Gaza-fartygen, rivningen av palestinska bostäder i östra Jerusalem och den fortsatta kolonisationspolitiken har staten Israel blivit övertydlig i strävan att sabotera, ja omöjliggöra, bildandet av en självständig, demokratisk palestinsk stat.
Man drog sig inte ens för att bildligt talat spotta den näst högste representanten för sin främste allierade USA i ansiktet genom att ge tillstånd till 1600 nya bostäder på ockuperad mark just när han var på besök i landet. Netanyahus regering vill inte ha fred.
Den vill inte heller ha en palestinsk stat inom 1967 års gränser. Den struntar i FN, EU, alla internationella konventioner och krigslagar. Den har blivit Nazitysklands sentida lillebror i Mellanöstern.

Den har lärt sig läxan av denne förhatlige storebror, men tyvärr fel läxa. Istället för att acceptera palestiniernas rätt till en del av det land de har erövrat och ockuperat och tålmodigt verka för försoning, rättvis fördelning av land, vatten och naturresurser och en lösning av flyktingfrågan, tillämpar man samma politik som ledde till undergång för de egna förfäderna i Warszawas getto 1944. Man till och med bygger en egen gettomur.

Det är hårda ord. Som ett brev på posten lär jag efter det här (om artikeln över huvud taget blir publicerad) möta en stormflod av beskyllningar om antisemitism och politisk enögdhet. Jag tar det.
Alla som känner mig och har läst vad jag har skrivit tidigare vet att det är fel. Och morgonluftvädrande nynassar behöver inte göra sig besvär. Jag är lika svuren motståndare till deras sjuka ideologi som till Netanyahus ockupations-, sjörövar- och lönnmordspolitik.
Men alla vet att det finns en lösning för två folk med samma rätt att leva i fred: det är att dela landet, skapa två suveräna stater som det var skisserat i FN-resolution 181/1947, med Jerusalem som gemensam huvudstad, och kompensera flyktingarna. Varken USA eller EU, eller Carl Bildts svärmeri för “tyst diplomati”, har givit palestinierna en enda centimeter tillbaka av stulet land. Den egyptiska och israeliska blockaden av Gaza har förvandlat landremsan till ett gigantiskt koncentrationsläger. Mossads mordpatruller likviderar de starka palestinska ledarna var som helst på jordklotet. Man vill bara ha medgörliga palestinier av Abbas´ typ.

Nu verkar tongivande palestinier själva ha tröttnat på omvärldens cyniska likgiltighet. Det hörs röster som förespråkar ett ensidigt utropande av en självständig stat för att sedan be om FN:s erkännande, precis som sionisterna gjorde 1948. Det skulle ställa saken på sin spets. Den israeliska regeringen har hotat med repressalier i så fall. Men vad har palestinierna att förlora? I decennier har de förhandlat med israelerna. Varje gång har de förlorat mer land, mer frihet, mer vatten, fler olivträd och fler bostäder. I gengäld har de fått mer av förtryck och chikanering.

Utropandet av en självständig stat inom 1967 års gränser skulle tvinga alla hycklande åskådare från Obama och Clinton till Bildt, Sarkozy och Merkel att ta ställning – för eller emot de egna fagra orden och löftena, FN-resolutionerna, folkrätten. Hur skulle den svenska regeringen (höger- eller vänsterstyrd) ställa sig i det läget?
En självständighetsförklaring skulle naturligtvis inte omedelbart avsluta ockupationen. Men den skulle tvinga USA och EU att antingen fortsätta sitt stöd till Israel med vapenhandel och dollar, vilket troligen skulle uppröra stora delar av deras egna folkopinioner, eller tvinga Israel och palestinierna, inklusive Hamas i Gaza, till de ömsesidiga och smärtsamma eftergifter som kan leda till en förhandlingslösning efter mer än 60 år av konflikt.
Alternativet för ”det internationella samfundet” är att fortsätta se på tills staten Israel har utplånat palestinierna som folk, och kanske erkänna det folkmordet i sina folkförsamlingar om 100 år.

Hans Holberg
Örebro

Kommentera! [1]

| | | | |

22 procent av all lastbilstrafik i Sverige är tomkörningar. Oljeberoendet inom transportsektorn är 94 procent och en lastbilsskatt påskyndar den nödvändiga omställningen.

Godstransporter är den enda sektorn i Europa som ökar sina utsläpp av växthusgaser. Men tvärtemot vad man kan tro ökar inte mängden gods som fraktas. Halvtomma lastbilar och långa transportavstånd är några av förklaringarna. Lastbilstransporter är helt enkelt för billiga, vilket bevisas av att det kan löna sig att skörda vete i Skåne, köra det till bagerier i Norrland och sedan köra det färdiga brödet till Skåne för försäljning.

Mycket av den tunga trafiken är helt nödvändig för att samhället ska fungera. Men 22 procent av all lastbilstrafik i Sverige är tomkörningar. Samhället gör en stor vinst om buller, slitage och utsläpp från de tunga transporterna minskar. Utsläppen från personbilar fortsätter minska, men det ökade klimatansvar som bilisterna tar äts upp av ökningarna från den tunga trafiken.

En lastbilsskatt påskyndar en omställning från beroendet av fossila bränslen som också utgör ett hot mot åkerinäringens framtid. Oljeberoendet inom transportsektorn är 94 procent och en omställning är helt nödvändig. Kilometerskatt ska omfatta alla tunga lastbilar som kör i Sverige, oavsett var de har tankats. Det ger sundare konkurrensvillkor för branschen, när så mycket som var fjärde lastbil på de svenska vägarna är utländsk. Skatten ska ta hänsyn till viktklass och miljöklass på fordonen, och geografisk hänsyn. De delar av industrin som saknar alternativ till vägtransporter missgynnas alltså inte.

Vi måste se till att spelreglerna för alla transportslag är rättvisa och att moroten blir större för åkerierna att satsa på effektivare transporter och miljövänligare bilar. Vi tar ett helhetsgrepp på hur hela landet ska ges möjlighet att utvecklas.

Jonas Eriksson
Riksdagskandidat för Miljöpartiet i Örebro län

Kommentera!

| | | | |

Allt fler tecknar privata försäkringar, visar en undersökning från Folksam. Ökningen gäller försäkringar som ger skydd vid exempelvis sjukdom och arbetslöshet. Vi har länge kunnat känna oss stolta över att alla som drabbats av sjukdom här i landet har varit garanterade en sjukvård som enbart handlat om vilket behov av vård man haft. Nu är det inte längre så självklart.

Borgarna har slagit sönder och sett till så att tilltron till vår gemensamma välfärd har urholkats. Jag blir så arg och ledsen när man allt oftare möts av annonser med erbjudande om att skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar. Med rubriken ”Snabb specialistvård på dina villkor – när du behöver den” kan man för 218 kronor i månaden vara garanterad snabb vård. Det kanske mest avskräckande exemplet på denna omvandling av vårt svenska folkhem är nog det nya barnsjukhuset Martina i Stockholm. Det är en väldigt tydlig symbol för hur borgerlig politik har förändrat Sverige. Här har man chansen att köpa sig förbi vårdköer och tillgång till de bästa barnläkarna och barnsjuksköterskorna. För 210 kronor i månaden och 200 kronor per besök får du alltså lite extra bra vård till dina barn.

Sverige håller smygande på att privatiseras och snart kommer rätten till vård av hög kvalitet inte att avgöras av dina behov utan efter vad du har råd att betala. Och barnen gör det så tydligt. Vilken förälder gör inte allt för att ens barn skall kunna få den allra bästa vården om de råkar ut för någon allvarlig sjukdom eller olycka.
Om vi inte sätter stopp för den här utvecklingen kommer det att vara så att bara en del barn kommer att få tillgång till den allra bästa vården eftersom deras föräldrar har råd med det. Det samhället vill inte jag ha. Nu måste det bli ett slut på alla opinionsundersökningar om vad vi tycker om den eller den personen och vilken vi skulle föredra som bordsgranne på festen.

Visst är det viktigt vilka politiska företrädare partierna har men det handlar faktiskt först och främst om vilket samhälle vi vill att de skall företräda. Är det inte dags att media nu börjar berätta om vilka samhällsmodeller vi kommer att rösta om i höst.
Ett där vi gemensamt tar ansvar för vår välfärd och där behoven styr vilken vård du får eller ett system där du själv får skaffa dig ditt försäkringsskydd.
Det är om det här systemskiftet som valet måste handla!

Lennart Axelsson
Riksdagsledamot (S) från Nora

Kommentera!

| | | | |

Under framförallt det här året har prinsessan Victorias giftermål med en vanlig svensk kille och några andra privata affärer i kungahuset mer eller mindre dominerat nyhetsrapporteringen i de flesta medier. Vad angår det egentligen oss medborgare? Det skulle det kanske göra om Sverige vore en monarki.

Men Sverige är sedan vår nuvarande författning trädde i kraft den 1 januari 1975 – statsrättsligt – inte en monarki. Sverige är en parlamentarisk demokrati. Sverige var enligt vår förra författning, 1809 års, en monarki. Den byggde på den maktdelningsprincip, som då var på modet. Riksdagen innehade beskattningsmakten. Kungen innehade den verkställande makten (”Konungen äger att allena styra riket”, stod det i författningen). Lagstiftningsmakten delades mellan riksdagen och kungen.

Riksdagens sammansättning grundades på djupt odemokratiska rösträttsregler. Kungens allenastyrande innebar att han tillsatte och avskedade statsråden och de var ansvariga inför honom. De var rådgivare åt kungen, som fattade besluten
Mot det odemokratiska valsystemet och mot det kungliga allenastyrandet växte det under 1800-talets första hälft två starka folkliga rörelser. Den ena var rösträttsrörelsen, som ledde kampen för demokrati genom införande av allmän och lika rösträtt. Den andra var en rörelse för parlamentarism så att den verkställande makten skulle ställas under riksdagens kontroll.

Båda rörelserna fick från slutet av 1800-talet verklig styrka genom stödet från två politiska partier: Socialdemokraterna och Liberalerna. Men det skulle ändå dröja till hösten 1917 innan parlamentarismen blev accepterad som varaktig praxis och till 1919 och 1921 innan riksdagen med ett mellanliggande val införde allmän och lika rösträtt. Därmed var demokratin och parlamentarismen nära att bli årsbarn i Sverige. Det var ingen tillfällighet. Kampen för demokrati och för parlamentarism hade förts jämsides och i hög grad varit en kamp för samma mål: Att folkmajoritetens mening skulle vara helt och fullt avgörande.
Vårt nuvarande statsskick, parlamentarisk demokrati, har alltså växt fram under lång tid och burits fram av starka folkliga rörelser. Nu höjs röster för att ersätta detta statsskick med republik i klassisk mening. Det skulle försvaga demokratin. Den klassiska republikanska modellen, såsom den tillämpas i USA, har mycket gemensamt med den monarkistiska modellen. Beskattningsmakten utövas av parlamentet. Den verkställande makten utövas av presidenten och lagstiftningsmakten delas mellan parlamentet och presidenten. Presidenten har till och med veto i lagstiftningsfrågor. Presidenten tillsätter och avskedar ministrar och de är ansvariga inför honom. Den viktiga skillnaden mot monarkin är naturligtvis att presidenten väljs av folket.
Med 1975 års författning fullföljdes och stadfästes utvecklingen av det svenska statsskicket till parlamentarisk demokrati. Förutom att riksdagen hade demokratiserats blev också parlamentarismen grundlagsfäst, det blev formellt fastslaget att den verkställande makten, utövad av regeringen, skulle vara ansvarig inför riksdagen. Därmed bör frågan om monarki eller republik sakna all aktualitet.

Nej, den fråga, som det återstår att lösa, är vad vi ska göra med ett kungahus, som har blivit alltmer otidsenligt och som framförallt inte har någon funktion av fylla i det svenska statsskicket. Svaret är enkelt: Avskaffa kungahuset som statligt finansierad institution. Låt de nuvarande medlemmarna av kungahuset få en särskild pension och låt deras efterkommande bli vanliga medborgare som alla andra.
Det är mycket enkelt. Det behövs bara några små justeringar i författningen. Där står att konungen är rikets statschef. Eftersom statschefen, med ett fånigt undantag, inte har någon statsrättslig funktion, kan den skrivningen strykas utan att det får någon som helst effekt. Victoria verkar vara en klok och reko person. Varför i framtiden förnedra henne genom att hänga på henne en titel, som inte har något som helst innehåll? Vidare står det att statschefen är ordförande i utrikesnämnden.

Det är pinsamt ologiskt eftersom utrikesnämnden tillkom för att gentemot den verkställande makten stärka riksdagens insyn och inflytande i utrikespolitiska frågor. Formellt, men inte reellt, måste statschefen räknas till den verkställande makten. Det vore enkelt och logiskt att istället låta riksdagens talman vara ordförande i utrikesnämnden. Slutligen står det att statsministern skall hålla statschefen informerad om tillståndet i riket.
Med all sannolikhet har alla statsministrar efter 1975 syndat grovt mot den bestämmelsen. Så ingen märker om den tas bort.
Det är allt!!

Axel Gisslén

Kommentera! [1]

| | | | |

Under framförallt det här året har prinsessan Victorias giftermål med en vanlig svensk kille och några andra privata affärer i kungahuset mer eller mindre dominerat nyhetsrapporteringen i de flesta medier. Vad angår det egentligen oss medborgare? Det skulle det kanske göra om Sverige vore en monarki.

Men Sverige är sedan vår nuvarande författning trädde i kraft den 1 januari 1975 – statsrättsligt – inte en monarki. Sverige är en parlamentarisk demokrati. Sverige var enligt vår förra författning, 1809 års, en monarki. Den byggde på den maktdelningsprincip, som då var på modet. Riksdagen innehade beskattningsmakten. Kungen innehade den verkställande makten (”Konungen äger att allena styra riket”, stod det i författningen). Lagstiftningsmakten delades mellan riksdagen och kungen.

Riksdagens sammansättning grundades på djupt odemokratiska rösträttsregler. Kungens allenastyrande innebar att han tillsatte och avskedade statsråden och de var ansvariga inför honom. De var rådgivare åt kungen, som fattade besluten
Mot det odemokratiska valsystemet och mot det kungliga allenastyrandet växte det under 1800-talets första hälft två starka folkliga rörelser. Den ena var rösträttsrörelsen, som ledde kampen för demokrati genom införande av allmän och lika rösträtt. Den andra var en rörelse för parlamentarism så att den verkställande makten skulle ställas under riksdagens kontroll.

Båda rörelserna fick från slutet av 1800-talet verklig styrka genom stödet från två politiska partier: Socialdemokraterna och Liberalerna. Men det skulle ändå dröja till hösten 1917 innan parlamentarismen blev accepterad som varaktig praxis och till 1919 och 1921 innan riksdagen med ett mellanliggande val införde allmän och lika rösträtt. Därmed var demokratin och parlamentarismen nära att bli årsbarn i Sverige. Det var ingen tillfällighet. Kampen för demokrati och för parlamentarism hade förts jämsides och i hög grad varit en kamp för samma mål: Att folkmajoritetens mening skulle vara helt och fullt avgörande.
Vårt nuvarande statsskick, parlamentarisk demokrati, har alltså växt fram under lång tid och burits fram av starka folkliga rörelser. Nu höjs röster för att ersätta detta statsskick med republik i klassisk mening. Det skulle försvaga demokratin. Den klassiska republikanska modellen, såsom den tillämpas i USA, har mycket gemensamt med den monarkistiska modellen. Beskattningsmakten utövas av parlamentet. Den verkställande makten utövas av presidenten och lagstiftningsmakten delas mellan parlamentet och presidenten. Presidenten har till och med veto i lagstiftningsfrågor. Presidenten tillsätter och avskedar ministrar och de är ansvariga inför honom. Den viktiga skillnaden mot monarkin är naturligtvis att presidenten väljs av folket.
Med 1975 års författning fullföljdes och stadfästes utvecklingen av det svenska statsskicket till parlamentarisk demokrati. Förutom att riksdagen hade demokratiserats blev också parlamentarismen grundlagsfäst, det blev formellt fastslaget att den verkställande makten, utövad av regeringen, skulle vara ansvarig inför riksdagen. Därmed bör frågan om monarki eller republik sakna all aktualitet.

Nej, den fråga, som det återstår att lösa, är vad vi ska göra med ett kungahus, som har blivit alltmer otidsenligt och som framförallt inte har någon funktion av fylla i det svenska statsskicket. Svaret är enkelt: Avskaffa kungahuset som statligt finansierad institution. Låt de nuvarande medlemmarna av kungahuset få en särskild pension och låt deras efterkommande bli vanliga medborgare som alla andra.
Det är mycket enkelt. Det behövs bara några små justeringar i författningen. Där står att konungen är rikets statschef. Eftersom statschefen, med ett fånigt undantag, inte har någon statsrättslig funktion, kan den skrivningen strykas utan att det får någon som helst effekt. Victoria verkar vara en klok och reko person. Varför i framtiden förnedra henne genom att hänga på henne en titel, som inte har något som helst innehåll? Vidare står det att statschefen är ordförande i utrikesnämnden.

Det är pinsamt ologiskt eftersom utrikesnämnden tillkom för att gentemot den verkställande makten stärka riksdagens insyn och inflytande i utrikespolitiska frågor. Formellt, men inte reellt, måste statschefen räknas till den verkställande makten. Det vore enkelt och logiskt att istället låta riksdagens talman vara ordförande i utrikesnämnden. Slutligen står det att statsministern skall hålla statschefen informerad om tillståndet i riket.
Med all sannolikhet har alla statsministrar efter 1975 syndat grovt mot den bestämmelsen. Så ingen märker om den tas bort.
Det är allt!!

Axel Gisslén

Kommentera!

| | | | |

Med slogans som ”Frihet från statlig styrning” och ”Större frihet i vardagen” borde det vara självklart för KD att stoppa tvångssteriliseringar och påtvingade skilsmässor. Verkligheten har visat att så är inte fallet.

Redan 2007 hade det KD styrda Socialdepartementet haft möjlighet att stoppa tvångssteriliseringar och påtvingade skilsmässor. Deras egen utredning och tillhörande remissvar, SOU 2007:16, såg orimligheterna och föreslog lagändring. Vad har hänt sedan dess? Ingenting!
Socialstyrelsen, en myndighet under Socialdepartementet, har i en nyligen presenterad utredning kommit fram till liknande förslag. Där konstaterar man dessutom att vård och bemötande av transpersoner inom sjukvården varierar mycket inom landet.
Bägge utredningarna handlar om transpersoner i allmänhet och byte av juridiskt kön i synnerhet. Den 30 år gamla lagen, som reglerar byte av kön, skrevs då samkönade äktenskap var otänkbara och assisterade befruktningar sällsynta. Det är den lagen som än idag kräver att en person som vill byta juridiskt kön skall vara ogift och kastrerad. Den kräver också ingrepp i de yttre könsorganen när en man vill byta kön till kvinna.

Den nya utredningen, ”Transsexuella och övriga personer med könsidentitetsstörningar”, går längre i sina förslag än utredningen från 2007. Utredaren föreslår att diagnosen transsexualism inte skall vara avgörande för att få vård. Det är den idag och det innebär att vissa transpersoner till exempel transvestiter utestängs från att få del av den vård som ges transsexuella. Idag avbryts vården och något könsbyte kommer inte till stånd, om inte person ställer upp på alla kraven.
Utredningen konstaterar också stora skillnader i vården av transpersoner mellan olika landsting. Bland annat stora skillnader i kunskap om transpersoner. Något som troligen bidrar till att självmordsfrekvensen bland unga transpersoner är betydligt högre än hos ungdomar i allmänhet.
Med utredningens förslag anpassas vården efter individens önskemål och behov. Det innebär kostnadsbesparingar och kortare behandlingstider. Att till exempel inte avlägsna pung och penis för att bygga en konstjord vagina innebär en stor besparing både i pengar och i lidande. Ingen borde påtvingas medicinska ingrepp för att få ändra sitt juridiska kön. Kanske skrämmer det att en juridisk kvinna skulle kunna ha snopp. Idag finns redan juridiska män med vagina. Det beror på att man idag inte kan konstruera en fungerande och naturtrogen penis på en kvinna som byter kön till juridisk man.

Antalet ansökningar om könsbyte har ökat sedan 1990-talet. Från knappt 20 personer årligen till cirka 50 idag. Observera att det är först efter att ha genomgått en flerårig utredning och ställt upp på alla krav som man kan ansöka. Hur många som hoppar av under processen är inte känt.
Det borde vara viktigt för alla medborgare, inte bara för KD, att stoppa tvångssteriliseringar och påtvingade skilsmässor samt statligt specificerande av hur folk skall se ut mellan benen.
Göran Hägglund och KD, varför tvekar ni att radikalt förbättra för transpersoner i Sverige? Stoppa inte Socialstyrelsens utredning i byrålådan! Det räcker med att den gamla från 2007 ligger där.
Era slogans förpliktigar. Lev som ni lär KD!

Karl-Erik Irina Nilsen
Styrelseledamot i RFSL Örebro
Regionalt ombud för transföreningen fpe

Kommentera!

| | | | |

Den borgerliga regeringen hoppas att det ska skapas fler jobb när arbetslösa och sjuka blir fattiga. När Sverige har en massarbetslöshet på över nio procent sänker regeringen ersättningsnivåerna i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen för att öka arbetskraftsutbudet, skriver riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (S)

Vem ÄR Beredd att jobba för sämre villkor än de man har idag? Den frågan borde fler ställa sig inför höstens val. Den 19 september är det ett ödesval för den svenska modellen. I den svenska modellen ingår att staten upprättat spelregler för arbetsmarknadens parter samt tar ansvar för att välfärden fördelas till medborgarna efter behov, inte inkomst. Nu, efter snart fyra år av borgerlig regeringsmakt, kan vi se flera negativa effekter för fackföreningar och dess medlemmar medan makten har ökat hos arbetsgivarna. Beslut om lagändringar som gett försämrad anställningstrygghet och införande av den så kallade Laval-lagen som begränsar fackens möjlighet att kräva kollektivavtal är bara två negativa effekter av regeringens arbetsmarknadspolitik. Att ett nedrustat Arbetsmiljöverk varken har tid eller personal att kontrollera att arbetsmiljölagen efterlevs, och att besparingar på utbildning av skyddsombud har lett till färre skyddsombud är andra konsekvenser av statsminister Reinfeldts och den tidigare arbetsmarknadsminister Littorins politik.

Den borgerliga regeringens förhoppning att det ska skapas fler jobb när arbetslösa och sjuka blivit fattiga är svårbegriplig, men bör ses i ett sammanhang. Genom sänkta ersättningsnivåer i arbetslöshetsförsäkringen och i sjukförsäkringen vill den borgerliga regeringen öka arbetskraftsutbudet, det vill säga fler personer som konkurrerar om eventuella lediga jobb.
Och man har gjort det när Sverige har en massarbetslöshet på över nio procent. Över 500 000 personer har lämnat a-kassan vilket innebär att deras skyddsnät blivit kraftigt försvagat. Dessa personer kommer i händelse av arbetslöshet vara hänvisade till sina eventuella besparingar eller socialbidrag förutsatt att man inte har tillgångar i hus, bostadsrätt, bil eller annat att avyttra. Frågan som många kommer tvingas ställa sig är om man är beredd att ta ett arbete till vilket pris som helst, inte till kollektivavtalsnivå.
Kanske man kan städa hos grannen till en låg lön medan grannen lagar maten till någon annan, som i sin tur tvättar skjortan åt en fjärde, också det till en betydligt lägre lön än vad ett kollektivavtal hade gett. Hellre fattig än arbetslös är borgarnas devis.

Nu är det inte bara a-kassan som många lämnat, även fackföreningar har sett medlemmar begära utträde och det oftast med motiveringen att man inte har råd med både fackavgift och a-kasseavgift. Regeringens chockhöjning av avgiften motiverades med att man ville hålla tillbaka lönekraven från de förbund där arbetslösheten var störst. Men det räcker inte. Den borgerliga regeringen anser att det är rimligt att en hotellstäderska betalar 430 kronor i a-kasseavgift medan en läkare betalar 90 kronor, att det är rimligt att en metallarbetare betalar 290 kronor mer i a-kasseavgift än en ingenjör.
Arbetare ska ställas mot arbetare istället för att risken att bli arbetslös fördelas lika över hela arbetsmarknaden.

När dessutom Centerpartiet vill försvaga LAS, lagen om anställningsskydd, och införa ungdomslöner, visar det på en tydlig viljeinriktning för kommande mandatperiod. Fortsatt politik för att dumpa löner och arbetsvillkor, låt en låglönesektor växa fram genom skattesubventioner och, framför allt, sänk facken. Eller som Centerns ungdomsförbund uttrycker det, Fuck facket forever. Och det är väl det som händer just nu.
En borgerlig regering som säger sig ”älska kollektivavtal” använder hela sin fantasi för att försvaga fackets medlemmar. Snart är a-kasseförsäkringen så dålig att den måste förstatligas. Snart finns det för få fack som klarar av att teckna kollektivavtal så då måste det lagstiftas om minimilöner.
Fast det finns ett hinder för en sådan utveckling.
Att en majoritet av de fyra miljoner medborgare som valt att bli medlemmar i facken röstar för en socialdemokratiskt ledd regering, i samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, den 19 september. Vi gillar nämligen kollektivavtal på riktigt och är beredda att slå vakt om den svenska modellen.

EVa-Lena Jansson
Riksdagskandidat för Socialdemokraterna i Örebro län

Kommentera!

| | | | |