Humaniora inte bara en hobby

Svenskt Näringsliv förde fram idén att sänka studiemedlet för dem som studerar humaniora. Eftersom de inte får något jobb när de är klara. David Johansson ger en annan bild av verkligheten. Han började studera humaniora eftersom han inte fick något jobb.

I en rapport utförd av Svenskt Näringsliv föreslås det bland annat att studiemedlet för studenter inom humanioraämnen bör sänkas. Anledningen till detta är att studier visar att arbetssökande med bakgrund som humaniorastudenter på universitetsnivå har svårare att skaffa jobb.

Jag antar att Svenskt Näringsliv vill se någon form av snöbollseffekt ta vid och ett par år senare ska färre studenter skriva in sig på universitetet med syftet att studera humaniora. Mycket av detta grundar sig med stor sannolikhet i det faktum att många läser enstaka humaniorakurser därför att det är icke bindande och tillfälligt, samt att studiemedel finns tillgängligt. Det är ett väldigt bra alternativ till att jobba som ung.

Det Svenskt Näringsliv helt verkar ha tagit bort ur denna tämligen trångsynta ekvation är det faktum att bara för att studenter studerar humaniora betyder det inte att de vill nyttja systemet med illasinnade intentioner. Sedan början av nittiotalet har antalet antagna studenter vid högre lärosäten ökat med femtiofyra procent, enligt rapporten från Svenskt Näringsliv. På Uppsala Universitet enbart har antalet antagna studenter ökat med nio procent på två terminer. Över 19 000 nya studenter bara i Uppsala inför höstterminen 2011. Det borde väl finnas en bra anledning?

Baserat på personliga erfarenheter skulle jag vilja påstå att detta beror på en arbetslöshet som tidigare inte varit lika påtaglig. Som ung arbetssökande upplevde jag tiden efter gymnasiet, fram till att jag började studera på akademisk nivå, som väldigt tuff. Många enkla jobb krävde antingen tidigare erfarenheter eller en särskild utbildning. Och med varken eller i kappsäcken vandrade jag planlöst runt tills jag fick nog, sökte in till Uppsala Universitet och började våren 2010 min akademiska bana som håller i sig ännu. Jag började med att studera litteraturvetenskap, som faller in under kategorin “humaniora”. Jag flyttade från Örebro till Uppsala och började ett liv som student på världens 87:e bästa universitet, mycket på grund av att jag inte fick något arbete.

Jag inser nu att min egen sociala situation sedan jag blev myndig är ett bra exempel på hela diskussionen kring Svenskt Näringslivs minst sagt upprörande artikel. Om vi nu, rent hypotetiskt, skulle få studiemedel baserat på vilket ämne man studerar; skulle då det “problem” Svenskt Näringsliv tar upp försvinna? Nej, det tror jag inte, utan det skulle snarare kunna skada Sveriges rykte som en välfärdsstat med exceptionella möjligheter att studera som inte finns på många ställen i världen.

Jag skulle däremot vilja att förändringen sker på annat håll. Det går inte att sticka under stol med att utbildningen man får som humaniorastudent inte är som andra. Den är väldigt bred och allmänbildande, och den kompetens en filosofie kandidat besitter återfinns sällan hos smalare utbildningar där det finns ett fokuserat kompetensområde, till exempel medicinsk utbildning såväl som juridisk. Skillnaden är bara att när det kommer till kultur anses det vara mer en hobby, och tyvärr ser nog många arbetsgivare på arbetssökande med humaniorautbildning som lite oseriösa och brist på tillräcklig kompetents, medan det antagligen är precis tvärtom.

David Johansson,
exilörebroare, frilansskribent och student