Jämlika barn leka bäst

Regeringens politik har skapat barnfattigdom i Sverige. Nu måste Juholt bevisa att han har ett annat alternativ.

Under hösten drar arbetarrörelsen igång en kampanj för barns rättigheter i Sverige. Det är välkommet, framför allt när det gäller kampen för bättre ekonomiska villkor för många barn. Det krävs en mer aktiv politik än vad den borgerliga regeringen har bedrivit. ”Det mest verkningsfulla vi gör mot barnfattigdom är att genomföra ytterligare jobbskatteavdrag”, sa statsminister Fredrik Reinfeldt då debatten om barnfattigdom börjat ta fart. Om man bara har en hammare i sin verktygslåda tenderar alla problem att se ut som spik.
Barnfattigdomen är ingen slump utan ett av de mest talande resultaten av den borgerliga regeringens cyniska politik. Regeringen har finansierat sina skattesänkningar genom att försämra för sjuka och arbetslösa. Och även sjuka och arbetslösa har barn. När fler föräldrar blir fattigare med regeringens politik ökar också antalet fattiga barn. Värst är det för ensamstående föräldrar som oftast är kvinnor och för familjer med utländsk härkomst. Barnen i de utsatta familjerna blir experter på att dölja den verklighet som de lever i. Barn blir nämligen redan tidigt medvetna om att det är skamligt att vara fattig. Men den skam och skuld som de känner borde egentligen vara samhällets skam och skuld.  

När man lyfter frågan om barnfattigdom möts man ofta av argument som att ingen svälter i Sverige eller att barn i andra delar av världen har det ännu sämre. På det sättet försöker man definiera eller relativisera bort ett reellt problem, och det är att klyftorna i vårt eget land ökar. På den ena sidan större privatekonomiskt utrymme åt de som redan har. På den andra sidan fler barn som växer upp med ökad risk för diabetes, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar. Som växer upp med högre risk för våld eller olycksfall i hemmet. Med ökad risk för mobbning, med mer ångest och oro, sämre utsikter till ett bra jobb och ett gott liv.
När högerregeringen helt saknar ambitioner för att avskaffa barnfattigdomen och inte längre ens har ett jobbskatteavdrag i sin verktygslåda blir det tydligt att de gått vilse i sitt eget självbedrägeri. Men det handlar inte enbart om Moderaterna och deras stödpartier, i årets höstbudget är det upp till bevis för Håkan Juholt som talat mycket om att bekämpa barnfattigdomen.
I Almedalen adresserade han situationen med barn som inte kan se tavlan i klassrummet. Det stämmer. Vi vet. Men nu vill vi se kronor och ören.
Därför vill vi se ett skarpt förslag om att subventionera glasögon till alla barn i Sverige. Inget barn ska behöva ha svårt att hänga med i undervisningen för att deras föräldrar var tvungna att prioritera en annan utgift än glasögon. Låt oss också få se förslag om frukost och läxhjälp i skolan, så att alla elever ges lika förutsättningar att klara av sina skoldagar.
Vi vill också se extra försörjningsstöd till barnfamiljer som är beroende av stöd från samhället under lång tid, för att säkerställa att alla barn kan delta i en fritidsaktivitet. Detta skulle öka livskvaliteten för de berörda barnen, minska pressen på föräldrarna och framför allt minska klyftorna mellan barn.

Slutligen menar vi att politiska beslut alltid måste analyseras ur ett barnperspektiv. Då går det inte, att som regeringen, bortse från att politik som drabbar vissa grupper av vuxna med nödvändighet också drabbar vissa grupper av barn.  
Vi får dock inte glömma att alla dessa förslag, om än viktiga och nödvändiga, är akuta åtgärder vars nödvändighet beror på att vi lever i ett samhälle där vissa är oerhört rika och andra är fattiga. Socialdemokratins uppgift måste vara att avskaffa detta förhållande. Att aktivt bekämpa barnfattigdomen är en bra början.

Anders Österberg
förbundsstyrelseledamot Unga Örnar

Kristin Linderoth
vice ordförande Socialdemokraterna i Lund