Schyman: Sverige långt ifrån jämställt

FN påstår att Sverige är världens mest jämställda land. Definitivt inte sant, anser Gudrun Schyman som nästa vecka kommer till Kumla.

Varför händer det så lite när vi vet så mycket? Det är frågan som jag ska försöka besvara vid min föreläsning på Kumla bibliotek den 7 februari. Det handlar om jämställdhet och det faktum att Sverige, lika lite som något annat land, är jämställt. Min analys tar sin utgångspunkt i feminismen och jag menar att det är i förståelsen av könsmaktsordningens konstruktion och konsekvenser som vi kan hitta svaret på frågan.
Men brukar inte Sverige vara bäst i test när det gäller jämställdhet? FN:s utvecklingsorgan UNDP sammanställer varje år ett utvecklingsindex – HDI (Human Development Index) – där man väger samman de, som man anser, tre grundläggande aspekterna av mänsklig utveckling: inkomst, hälsa och utbildning. På senare tid har man också börjat jämföra graden av jämlikhet, det vill säga både inkomstklyftor och rättvisa mellan könen.

I förra årets HDI-sammanställning (november 2011) ligger Norge i topp. Sverige kommer på tionde plats men om man tar hänsyn till de nya jämlikhetsmåtten och justerar för inkomstklyftor kommer Sverige på tredje plats. Och när det gäller jämställdhet kommer alltså Sverige på första plats.
Då kan man naturligtvis ställa sig frågan: Är det inte klart här då? Svaret – nej – kan vi finna i bland annat lönestatistik och i siffror över mäns våld mot kvinnor.
Trots konjunkturer som kommer och går och regeringar som faller och uppstår så har det i princip inte hänt något på löneområdet de senaste 30 åren. Kvinnors månadslön för en heltidstjänst är i genomsnitt
4 400 kronor lägre än mäns. Sedan början på 80-talet har kvinnors löner konstant varit runt 15 procent lägre än mäns.
Det här är inte i första hand resultatet av att enskilda arbetsgivare diskriminerar enskilda anställda kvinnor. Sådant förekommer också men det finns det lagstiftning mot. Nej, det handlar i stället om ett diskriminerande mönster på arbetsmarknaden som helhet. Det handlar om skillnaden mellan kvinnodominans och mansdominans.
Sammantaget saknas det över 70 miljarder per år i kvinnors lönekuvert för att kvinnor ska ha lika hög lön som män. Vår gemensamma välfärd och stora delar av handel, service och restaurang subventioneras alltså genom att kvinnors arbetskraft konsekvent undervärderas. Lönen är ett tydligt uttryck för hur mäns och kvinnors arbete värderas olika – och i förlängningen för hur män och kvinnor, som människor, värderas olika.

Det mest brutala uttrycket för könsmaktsordningen är det patriarkala våldet. Det har många ansikten; mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, våld i samkönade relationer, våld i hederns namn och så vidare. På Brottsförebyggande Rådets hemsida står: ”Omkring 27 200 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år anmäldes under 2010. Andelen kvinnor som uppger att de har utsatts för våld eller hot i arbetslivet har ökat påtagligt.” Och: ”Enligt större svenska frågeundersökningar kan vi se att det framför allt rör sig om två särskilt utsatta grupper: ensamstående mödrar som främst utsätts för våld av närstående och kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet. Det är också i dessa två grupper som ökningen är mest tydlig.”

Vad jag vill säga är att en topplacering på UNDP:s lista långt ifrån betyder att Sverige är ett jämställt land. Placeringen visar hur vi förhåller oss till andra länder men inte hur vi förhåller oss till målet – jämställdhet och frihet från diskriminering. Dit är det långt kvar. Trots att vi vet så mycket.

Gudrun Schyman
Feministiskt initiativ