Debatt. .

2017-09-28 07:00
”Då vi drar in resurser på barnen blir konsekvensen att samhället får betala enorma summor senare”, skriver debattören.  Bild: Jonas Ekströmer/TT
”Då vi drar in resurser på barnen blir konsekvensen att samhället får betala enorma summor senare”, skriver debattören.

Varför satsar vi inte på barnen i tid?

De som har det tuffast orkar inte skrika. Det räcker inte att hoppas. Tillräckliga resurser för att utreda barn med neuropsykiatriska diagnoser borde anslås nu. De här barnen ska få hjälp i rimlig tid, skriver en drabbad förälder.

För ett år sedan hade min son stått ett halvår i kö för neuropsykiatrisk utredning hos Bup i Örebro. Under den tiden mådde han sämre och sämre. Resurspersonen som han hade haft i ett par månader slutade plötsligt och han klarade inte av att sitta tillsammans med sina klasskompisar på grund av alla intryck. Då fick han sitta ensam i en paviljong med tillfälliga resurser, och till slut uttryckte han självmordstankar.

Vi föräldrar bedömde att han skulle må bättre av att gå i en mindre skola utanför stan. Med nytt hopp började han där förra hösten. Det visade sig tyvärr ganska snart att de inte hade engagemanget eller kompetensen att ge honom de anpassningar och stödåtgärder som han behövde där heller.


KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan


Stöd som han och alla, enligt skollagen, har rätt till vid behov. Vi föräldrar fick handleda personalen och märkte att kompetensen i den här frågan, och förmågan att följa skollagen saknades ända upp på ledningsnivå i förvaltningen.

Efter ett års väntetid utreddes min son äntligen av Bup och fick diagnosen adhd. Det viktigaste för honom var, enligt utredningen, förutsägbarhet och kontinuitet i skolan. Efter åtta månader i den senaste skolan hade han då haft sju olika resurser och nio olika vikarier.

I detta läge hade min son helt förlorat förtroendet för de vuxna på skolan. Han började agera ut mot de vuxna i skolan och fick starkare självmordstankar.

Vi föräldrar blev nu tvungna att vara hemma med honom varannan vecka eftersom att han mådde så dåligt. Han blev en så kallad hemma-sittare.

Vi kämpade vidare och lyckades till slut få en plats för honom på en skola med specialistkompetens för barn som har neuropsykiatriska diagnoser bland annat. Här går totalt åtta barn på hela skolan och varje barn har ett team runt sig. Nu är jag så otroligt lättad och tacksam att han fick den enda lediga platsen som fanns just nu och att hans framtid ser ljusare ut.

Samtidigt tänker jag på alla de barn som inte har samma tur, barn som har haft det ännu jobbigare och kanske varit hemmasittare i flera år. Flera tidningar har rapporterat om hur barn i Stockholm mår så dåligt att de vill ta livet av sig när de tvingas vänta på hjälp. Det personliga lidandet bakom är enormt. De här barnen är inte bara statistik.

I en tidigare artikel i ETC Örebro säger verksamhetschefen Ylva Rosén på Barn- och ungdomspsykiatrin i Region Örebro län att ”efter årsskiftet upphör möjligheten att låta extra personal arbeta med utredningar”.

Detta trots att antalet barn som köar för en utredning växer. Vidare står det att ”eftersom regionen är restriktiv med överanställningar gäller undantaget endast under ett år även om personalen bekostas inom befintlig budget.” Och hon säger i artikeln att hon hoppas att regionen ska kunna köpa in en del av utredningarna från en privat aktör samtidigt som de får behålla fler resurser som kan arbeta med det här på Bup.

Hoppas räcker inte. Självklart borde tillräckliga resurser anslås för att de här barnen ska få hjälp i rimlig tid.

Varför prioriterar vi inte det förebyggande arbetet med alla barn? Vi måste se helheten. Då vi drar in resurser på barnen blir konsekvensen att samhället får betala enorma summor senare. Vore det inte lite smart att vi satsar på alla barn i tid? Vilket samhälle vill vi ha?

De här fantastiska barnen behöver stabil hjälp. Först och främst med en utredning och därefter med rätt anpassningar och stöd. De är en lika viktig del av demokratin som alla andra. Mitt barn kunde vara ditt barn.

 

CECILIA 
Mamma till en underbar pojke med neuropsykiatrisk funktionsvariation.