Reportage.

2017-03-21 07:39
Inger Lundkvist har ägnat sitt liv åt att hjälpa andra.  Bild: KG Mattson
Inger Lundkvist har ägnat sitt liv åt att hjälpa andra. 

Barnmorskan med stort hjärta

Inger Lundqvist har ett särskilt hjärta för de svaga. Hon har hjälpt papperslösa, gömt slagna och hotade kvinnor och tagit hand om ensamkommande flyktingbarn. För hon vet hur det känns att vara oönskad. 

"Pappa ville aldrig träffa mig och mamma tänkte lämna bort mig", säger Inger Lundkvist.

Trots att klockan är 12 mitt på dagen har snöplogen ännu inte hunnit röja den slingrande vägen uppför Kilsbergen. Snön singlar ner och vi får hålla god fart uppför backen. Vi svänger ner i en halkig backe, klarar precis grinden och parkerar framför Bergstorpet, en rödmålad stuga upp i skogen.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Välkommen in i värmen, kanelbullarna är precis klara! säger Inger Lundkvist hjärtligt när hon öppnat dörren. 

Kylan från skogen rinner av oss när vi kliver in i den ombonade storstugan. Kanske kändes det lika varmt i själen för Ingers mamma Ingrid, den där dagen 1942 då hon kom hem från mödrahemmet med barnet som inte var väntat. 

Föddes på mödrahem

Det var när Ingers mamma arbetade som barnsköterska på en större lantgård som hon träffade den unga rättarassistent som med tiden kom att bli pappa till Inger.

– Hon blev väl kär i honom kan jag tänka, ett förhållande som ledde till att hon blev gravid. Men någon gemensam framtid såg de tydligen inte, utan hon bestämde sig för att föda barnet och lämna bort det. Jag tror att mamma egentligen inte var fin nog att bli ingift i min fars familj. Hon pratade aldrig om det, det var nog för svårt för henne tror jag. 

Som många oönskat gravida kvinnor på den här tiden, valde hon att resa bort för att föda på ett mödrahem. Det blev ett mödrahem i Stockholm där hon fick arbeta som tvätterska för att tjäna sitt uppehälle. 

– Mamma for väldigt illa där. Personalen behandlade de gravida som gudlösa kvinnor. Man kan ju tycka att de var hemska, men de var barn av sin tid. Folk tänkte så då. 

Byborna hemikring var likadana. Flickor som fick barn före äktenskapet sparkades ibland ut ur hemmet och fick klara sig själva. Ingers mamma behöll därför sin hemlighet även för sina närmaste. Men hon klarade inte att resa till Stockholm utan att berätta och till hennes stora förvåning svarade hennes far att det fanns plats för en till i huset. 

– Morfar var fantastisk med tanke på dåtidens synsätt. Det här var ju i en tid då de flesta såg ner på kvinnor som födde barn utom äktenskapet. 

Kärleksfull uppväxt

När Inger väl var född for hennes morfar till Stockholm och hämtade hem sin dotter och sitt nya barnbarn. 

– Så jag fick växa upp med morfar och min moster Margit som hjälpte honom i hushållet. Tänk så mycket kärlek jag fick av dem.

Inger fick med sig ett viktigt råd ut i livet ”bli inte med barn, utan gå i skola”. Efter grundskolan utbildade sig därför Inger till barnmorska och jobbade som det i 40 år.

– Ibland undrar jag varför jag valde att bli barnmorska. Om det var för omständigheterna kring min födelse eller kärleken som jag mötte från de som tog hand om mig. 

Civil olydnad

Men hon har inte bara förlöst barn och gett goda råd till kvinnor kring graviditetsfrågor och föräldraskap. Hon har också ägnat sig åt civil olydnad och har hjälpt, och i vissa fall gömt, papperslösa flyktingkvinnor som har väntat barn. 

Även medfarna djur har funnit ett hem hos Inger och hennes man Åke. Får och hundar som varit ”lite uschliga” och farit illa hos andra ägare.  

– Just nu har vi tagit hand om Tricks, en vallhund som blev svårt hunsad av andra hundar i en rastgård. 

På senare år har hon och Åke också arbetat som gode män för ensamkommande flyktingpojkar. Just nu har hon hand om två pojkar från Afghanistan.

– Vi hjälper dem med skrivelser, samtal med myndigheter och advokater, ansökningar om studiebidrag. Det blir många möten, säger hon.

För några år sedan fick Inger kontakt med sina halvsystrar, barn som pappan fick i sitt äktenskap. Detta i samband med bouppteckningen efter faderns död. 

– Vi håller fortfarande kontakten, skickar julkort och ringer och pratar med varandra ibland.

Trots att Ingers far betalade underhåll för henne i alla år kom hon aldrig att träffa honom. Men det är ingenting som hon har upplevt som något problem.

– Nej jag har aldrig saknat min far. För mig var det morfar som var min pappa. Det var han som tog hand om och hjälpte mig.