Från protest till karneval

I över 30 år delade han livet med en man utan att tala om det. Ingen frågade, ingen berättade. Nu är Pell Uno Larsson 70 år och ordförande i RFSL Örebro. Han reser runt på Europas pridefiranden. Bland sprakande fester och bittra protester.

Varför är pride viktigt?
–  Det är marigt att få något genomslag i massmedia i Sverige, men under prideveckan går det. Då ringer de från radio och tidningar. Pride är en fest, men också debatter, seminarier och kurser. Det är öppet fält för alla som vill lära sig något. Tyvärr är det få som kommer. Vi är inte farliga, vi tänker inte äta upp någon.

Menar du att folk fortfarande är rädda för att närma sig pride?
– Många ondgör sig ju över hur förfärligt det är att det går omkring lättklädda människor. Det är inte förfärligt, det är glada, lyckliga människor! Pride har gått från en protestdemonstration till en karneval. Det är ju ingen som blir upprörd över lättklädda damer på karnevalen i Rio de Janeiro.

Ska du vara i Stockholm hela veckan?
– Nej, jag reser vidare till Island och pride i Reykavijk. Jag försöker uppleva pride i olika länder. Jag har varit i Warszawa, Tallinn och Riga.

Vilket är ditt starkaste prideminne?
– Riga var förskräckligt. Där är det ingen fest och musik, där är det en stenhård kamp för mänskliga rättigheter. Motståndet är enormt. Jag fattar inte hur människor kan uppbringa så mycket hat. Kommunen ville förbjuda demonstrationen och det överklagades. Så vi gick till domstolen och stod där i fyra timmar och glodde på domaren. Till slut fick vi tillstånd att demonstrera.

Är Örebro en HBT-vänlig stad?
– Inte alls. Men vi har en lång historia här. Stockholm pride hölls för första gången 1998. I Örebro hölls den första demonstrationen redan 1981. Det var den första pridedemonstrationen i Sverige. Men i dag görs inte mycket för HBT-folk i Örebro.

Vad borde göras?
– Jag vill ha en handlingsplan, en konkret plan för att utbilda alla som arbetar med människor. Och vi behöver fler mötesplatser. Förr fanns cruising-platser i centrum där män kunde träffa andra män. På 60-talet höll vi till runt Järntorget och Slottsparken. Men det var riskabelt förstås. Förr fanns det gäng som var ute med basebollträn och skulle ”knacka bög”. Jag blev själv nedslagen ett par gånger.
Sedan drog de bort alla buskar och satte upp lampor överallt. Nu går det ju inte att sitta i Slottsparken och hångla ostört. Så mötesplatserna flyttade bort till hamnplan och sedan ut mot Oset. Var ska vi vara? Vi kan ju inte sitta och kyssas på en restaurang i stan.

Vad tror du skulle hända om du gjorde det?
– Jag skulle förmodligen få en smäll på käften. Det kanske är lättare för ungdomarna. Men en man i min ålder, det blir människor tydligen provocerade av.
Har du alltid levt som homosexuell?
– Nej, jag har varit gift och har två barn. Jag kom till Örebro 1959 från en liten by mitt i skogen, Dala-Järna. Det var andra tider då. Jag hade nog känt den där dragningen till pojkar sedan innan jag började skolan, men jag visste inte hur man skulle hitta någon. Så jag gifte mig med en kvinna och det har jag aldrig ångrat. Jag fick två underbara barn och en relation som jag inte skulle ha velat vara utan. Jag träffar fortfarande min före detta hustru.
   
När kom du ut?
– Jag skiljde mig i början av 70-talet och flyttade ihop med en man 1976, men jag har aldrig gått omkring och sagt att jag är bög. Vi smög aldrig med det, men ingen frågade. Riktigt offentlig blev jag först när jag blev ordförande i RFSL för tre år sedan.     

Varför accepterade du att bli ordförande?
–  Jag hade aldrig ens varit med i föreningen, men jag hade just gått i pension och kände att jag behövde göra något nytt.
Det finns ju så mycket som behöver göras. Människor har så mycket fantasier om oss. De tror att det bara handlar om analsex, att alla bögar är fjolliga och att alla lesbiska gillar att meka med bilar. Det är tydligen svårt att förstå att vi är precis som alla andra, bara det att vi råkar bli kära i folk av samma kön.

Har du känt dig illa behandlad för att du levde med en man?
– Nej, faktiskt inte. Oftast var det helt okomplicerat. Bara en gång när han var sjuk blev jag riktigt arg. De frågade honom vem som var hans närmast anhörige och han pekade på mig. Men sjuksköterskan var inte nöjd med det. Har du inga syskon, eller föräldrar, undrade hon. Vi hade levt tillsammans i över 30 år och de kunde inte acceptera att jag var hans familj.

Vad är du stolt över?
– Jag har tillsammans med en handfull goda och varmhjärtade vänner startat och byggt upp en särskola i Indien. Det var när jag var rektor på vårdhögskolan här och jag hade följt med på en fältstudie i Indien. Vi reste runt och besökte institutioner och en del var alldeles fruktansvärda. Spastiska barn stod fastsurrade vid plank. Det var hemskt. Så när jag kom hem till Sverige startade jag en stödförening som samlar in pengar till en skola. I dag finns en skola med 80 ungar som mår bra och får utbildning. Det är fantastiskt att se.

Vad gör dig arg?
– När människor behandlar mig som mindre vetande bara för att jag har gått i pension. Det vill mycket till innan jag blir arg, men jag hade ett himla utbrott sist jag var hos en läkare. Han ville inte låta mig kolla mitt eget blodvärde hemma. Jag har utbildat hundratals sjuksköterskor och så plötslig var det inte någonting värt. Då blev jag så arg så att det hade räckt med hälften. Men nu har jag den där mätutrustningen hemma.

När grät du senast?
– Riktigt hejdlöst grät jag när min man dog för tre år sedan. Jag har fortfarande svårt att prata om det utan att gråta. Det är så svårt att bli själv efter alla år. Jag försöker tänka att så är det ju för alla, en dör först och den andre blir kvar, men saknaden är enorm.

Vad gör du när du behöver bli glad?
– Då går jag ut och går. Gärna där det finns svamp och bär. Att plocka hjortron är en stor lycka. Jag har ett speciellt ställe i Dalarna. Först får man åka bil en evighet och sedan får man gå i tung myrmark en evighet till. Ibland finns det inga bär, men när de finns där är det fantastisk. Jag tycker att de är så sagolikt goda.

Ångrar du någonting?
– Hade jag vetat vad jag vet i dag så skulle jag ha lagt mer tid på politiken. Jag har alltid varit socialdemokrat med slagsida åt vänster. Jag har jobbat mycket fackligt, men jag tror att jag hade kunnat påverka mer genom politiken.

Vad skulle du vilja förändra?
– Jag skulle vilja hitta sätt att hjälpa dem som har det svårt i Sverige. Jag ser på missbrukare och uteliggare och tänker att det kunde lika gärna ha varit jag. Det handlar bara om tillfälligheter. Jag tror att det där med att bry sig om andra människor är något som jag har med mig hemifrån. Både mor och far var sådana. Jag minns en natt när jag var barn. Det var vinter och det hade precis kommit en grupp romer till byn. De bodde i tunna tygtält och det var 30 minusgrader ute. Far gick fram och tillbaka i köket och till slut sa han att det här går ju bara inte. Så försvann han ut och kom tillbaka med 15 romer i alla åldrar. Vi hade bara kök och en kammare så det blev trångt den natten, men ingen frös ihjäl. Det där har jag haft med mig genom livet.