Gömd och rädd

Han var bara nio år gammal när hans familj bestämde sig för att gå under jorden för att slippa utvisas till Syrien. I fem år levde han som gömd flykting i Örebro, utan att kunna gå i skolan och i ständig rädsla för att hämtas av polisen. Nu har Arziv Suhak skrivit en bok om sina upplevelser.

Varför lämnade ni Syrien?

– Situationen hade blivit väldigt svår för min familj. Min äldsta bror var svårt handikappad och mina föräldrar hade tvingats låna pengar för att klara att betala för hans sjukvård. När han dog, 18 år gammal, hade familjen stora skulder. Några år senare dog min morfar. Han bodde i Sverige och min familj bestämde sig för att för att åka dit på begravningen och sedan söka asyl.

Vad minns du från din första tid i Sverige?

– Allt var så spännande. Det var snö när vi kom fram. Det hade jag aldrig sett förut. Jag åt en korv på vägen från Arlanda till Örebro och jag älskade den. Jag minns att jag tyckte att allt var så rent, att vägarna var så fina. Och när vi sökte asyl och jag fick börja skolan i Sverige tyckte jag att livet var perfekt. Ingen slog mig på fingrarna när jag svarade fel, som lärarna i Syrien hade gjort. Jag fick äta gratis skollunch varje dag. Under året som asylsökande var livet som en dröm, med sedan kom avslaget.

Hur bestämdes det att ni skulle gömma er i stället för att återvända?

– Jag vet bara att hela släkten samlades för att prata om vad vi skulle göra. Sedan fick jag veta att jag skulle bo hos en familj i Hallsberg en tid och att jag och mamma inte fick vara tillsammans, för då skulle polisen kunna ta oss och skicka oss tillbaka. Ingen sa till mig då att vi var tvungna att vara gömda i fem år innan vi kunde söka asyl igen. Det var så lång tid så det hade jag inte kunnat förstå.

Hur blev livet då?

– Jag fick inte gå ut. Jag hade hela tiden känslan av att polisen stod utanför dörren. Jag tittade på tv, läste reklamblad och städade. Jag städade jättemycket. Jag blev riktigt duktig på det. Familjen jag bodde hos var omtänksam. De försökte ta hand om mig. Men det är inte samma sak som att få vara hos sin mamma. På nätterna, när jag låg ensam i min säng kom tankarna och tårarna. Jag grät så mycket och längtade.

På hur många ställen bodde du under de här åren?

– Jag bodde i tre olika familjer. Efter Hallsberg flyttades jag till en familj i Lundby i Örebro. Där fanns det barn som var jämnåriga med mig. På dagarna när de var i skolan längtade jag så mycket efter att de skulle komma hem så att vi kunde leka. Men när de kom var de trötta, hade inte samma lust att leka som jag som bara hade suttit inne hela dagen. Under en tid blev det mycket bråk mellan mig och en av sönerna i familjen. Min mamma kom för att prata med mig. Hon sa att jag skulle vara försiktig och tacksam. Vi kunde ju inte betala något för mig. Så hon sa att jag aldrig skulle äta mig helt mätt, inte ta för mycket. Efter det var jag alltid lite hungrig, jag planerade mina toalettbesök för att inte störa familjen och flyttade mig alltid från de bästa platserna i soffan när vi tittade på tv.

Hur orkade du leva så här?

– Det blev normalt. Det blev en rutin. Jag accepterade att det skulle vara så här. Och sedan träffade jag ju några människor som betydde mycket för mig.

Vilka var de?

– När jag bodde hos den sista familjen i Baronbackarna bestämde jag mig en dag för att gå ut på gården. Det verkade lugnt och jag satte mig i gungorna en stund. På gården stod en man och grillade korv. Jag tittade på honom och han såg mig. Han kom fram och frågade om jag ville ha korv. Jag skakade på huvudet, men han frågade igen och vi pratade lite innan jag blev rädd och sprang in. Det var Anders Berg. Han fick reda på allt. Familjen jag bodde hos hade förtroende för honom. Och hans fru, Ing-Marie, var lärare och sjukskriven för cancer. Jag fick komma hem till henne varje dag. Prata om Sverige, lära mig svenska. Hon dog sedan i sin cancer. Jag blev alldeles skakad av det. Men de betydde mycket för mig, både hon och Anders.

Minns du några särskilda tillfällen då du kände extra tydligt att du inte hade samma rättigheter som andra barn?

– Jag fick tandvärk en gång. Det värkte och gjorde så ont. Jag kunde inte sova. Men jag kunde ju inte gå till tandläkaren. Vi var så rädda för att bli upptäckta. Mamma sa att det skulle hjälpa om jag stoppade en kryddnejlika i munnen så jag gjorde det. Till sist gick det över. Jag brukar tänka på det nu i efterhand. Det kan inte vara rätt att ett barn inte ska få vård.

Hur tog den slut, tiden som gömd?

– Efter fem år kunde vi söka asyl igen. Då blev livet bra. Vi flyttade in hos mormor. Jag kunde börja på Mellringeskolan. Då hade jag så mycket energi, så mycket lust. Jag ville ta igen allt som jag hade missat. Var först i skolan på morgonen, stod längst fram i kön till matsalen. Jag ville göra allt, fort, fort. Min lärare Laila fick bromsa mig och försöka övertyga mig om att jag måste lära mig allt från grunden. Det var så härligt att få leva öppet igen.

Men det blev nej igen från Migrationsverket, vad hände då?

– En dag landade ett stort brev hemma. Vi hade blivit avvisade igen. Då sjönk jag som en sten. Jag tappade allt. Jag pratade inte med någon. Jag satt bara i min bänk i skolan utan att göra någonting. På väg till skolan passerade jag en gångväg över motorvägen. Jag tänkte att det var bättre att hoppa framför bilarna än att gömma mig igen. Jag skrev ett brev till Laila och lade det i min låda i skolan. Det var ett avskedsbrev där jag tackade henne och tackade mina föräldrar, men skrev att jag inte orkade mer. Laila läste brevet när jag hade gått hem och tack vare hennes engagemang började det hända saker. Hon kom hem till oss. Nästa dag väntade hon tillsammans med kurator och rektor i skolan. Socialtjänsten kopplades in och rektorn tog kontakt med Migrationsverket.

Varför återvände ni inte till Syrien när ni fick nej andra gången?

– Pappa hade sålt allt. Vi hade inget att återvända till. Mamma och pappa gjorde tydligen bedömningen att det var bättre att gömma sig än att återvända. För oss barn. I Syrien hade vi inte kunnat gå i skolan.

Var det värt det, för dig?

– Ja. Mitt liv finns i Sverige. Här har människor ett värde. Det har de inte i Syrien.

Beslutet ändrades till sist och ni fick uppehållstillstånd. Varför?

– Det var på grund av mig. På grund av hur jag mådde.

Hur har åren som gömd påverkat dig?

– Jag har blivit starkare som person och jag ser värdet i saker. När mina klasskamrater på gymnasiet klagade på skolmaten och studiebidraget tänkte jag bara på hur det hade varit för mig och jag var tacksam. Jag tog studenten i somras när jag var 21 år, flera år efter mina jämnåriga vänner. Jag hade kunnat hoppa av skolan och börja jobba på en pizzeria i stället. Det hade varit enklare. Men det var viktigt för mig att göra det här. Jag är den första i min familj som tar studenten.

Hur ser du på Sveriges migrationspolitik efter det du har varit med om?

– Jag är inte så politisk, men jag vill väcka debatt om hur gömda barn ska få sjukvård och skolgång som de har rätt till. Hur ska man nå dem som är så rädda att de inte ens vågar gå utanför dörren?

Vad är du stolt över?

– Jag är stolt över mig själv, att jag klarade de här åren. Och jag är stolt över att jag uppfyller min döde brors önskan och står vid min mammas och pappas sida. Och så är jag en stolt svensk också.

Vad drömmer du om?

– Jag drömmer om att hitta en bra tjej, om att bilda familj, om att må bra och att kunna ta livet dag för dag.