Han skapade sin egen trygghet

Han har skickats fram och tillbaka mellan tillfälliga anställningar och arbetsmarknadsutbildningar i flera år. Nu hoppas han att tryggheten äntligen ska komma. Gabriel Chammoun har precis köpt sin egen cykelaffär.

Hur hamnade du här?

– Den förre ägaren ville gå i pension. Jag hade turen att få köpa både butiken och lagret. Nu har jag haft den här cykelbutiken i fyra månader.

Hur går det?

– Det går bra. Just nu väntar jag på snön. Då vill många ha hjälp med att sätta på sina vinterdäck. Den riktiga högsäsongen kommer sedan i mars. Då börjar folk köpa nya cyklar.

Varför blev det en cykelbutik?

– Jag är en praktisk människa. Jag har alltid hållit på att laga saker, ända sedan jag var liten. Min morbror lärde mig att fixa min egen cykel och sedan har jag fortsatt.

Vägen till cykelbutiken har varit lång. Hur började det?

– Efter gymnasiets fordonsutbildning tog jag truckkort och fick jobb på bemanningsföretag. Först Manpower och sedan Addecco. Jag hyrdes ut till olika företag någon vecka eller några månader i taget. Men så fort jag ställde krav åkte jag ut. På ett lager fick jag stå och slå ihop tunga pallar hela dagarna. Jag fick så ont i ryggen att jag inte kunde fortsätta och bad att få växla med andra uppgifter. Då fick jag sluta. På ett annat lager körde jag truck och det ramlade ner stålspån från trucken i ögonen. Flera gånger fick jag åka till sjukhuset för att plocka ut spånen. Sedan bad jag om skyddsglasögon men då fick jag höra att jag var långsam och åkte ut. Och så fick jag reda på att vi bemanningsanställda hade lägre timlön än de fast anställda trots att kollektivavtalet säger att vi ska ha företagets genomsnittslön. Jag kopplade in facket som drev frågan och jag lyckades få 15 000 kronor extra utbetalt. Men då hade jag blivit så besvärlig för bemanningsföretaget att jag blev utköpt med fyra månadslöner.

Vad hände då?

– Jag blev arbetslös och jag visste att det fanns en arbetsmarknadsutbildning för att ta lastbilskörkort. Jag bad att få gå den och fick börja. I samband med det hade jag också fått göra ett test på Arbetsförmedlingen som visade att jag har dyslexi. På lastbilsutbildningen hade vi teorilektioner och eftersom jag vet att jag inte kan skriva och lyssna samtidigt koncentrerade jag mig på att lyssna på läraren. Och när vi hade grupparbeten bad jag andra att skriva eftersom jag stavar så illa. Men då började lärarna klaga på att jag inte antecknade. Så jag fick sluta på utbildningen och skickades till Fellingsbros folkhögskola för att öva upp mitt svenska ordförråd.

Vad tyckte du om det?

– Jag tyckte att det var konstigt. En svensk tjej på folkhögskolan kom fram till mig och frågade vad vi gjorde. Jag visade henne listan med ord som vi skulle plugga in. Hon kunde inte ens hälften av dem. Varför skulle jag behöva lära mig dem för att ta ett lastbilskort? Men jag gjorde det. Ett år ägnade jag åt att plugga ord.

Hjälpte det dig att få jobb?

– Jag vet inte. Jag ville ju hålla på med praktiska saker. När jag letade jobb såg jag att det var många företag som sökte svetsare. Jag bad Arbetsförmedlingen att få gå en svetsarutbildning. Jag sa att jag var beredd att pendla till Karlskoga för att inte behöva stå i kö länge för en svetsutbildning i Örebro. Så jag fick börja och det gick jättebra. Men precis när jag var färdig, i december 2008, kom lågkonjunkturen. Inga företag anställde. Jag sökte jobb över hela Sverige och i Tyskland, men alla företag jag ringde skulle varsla.

Hur kändes det då?

– Ja, vad ska jag säga. Jag ville ju bara ha ett jobb. Ett fast jobb. Men jag var arbetslös i ett och halvt år. Så väckte min morbror, som lärt mig att laga cyklar, en tanke i mitt huvud. Han sa att jag borde öppna en cykelaffär. Så jag bad att få göra praktik på Servicecentralens cykelavdelning för att lära mig mer. Och så fick jag praktik och anställning på Lindells. Och då kom en annons ut på Blocket. Någon ville sälja hela sitt företag, sin cykelbutik. Jag fick ta lån. Då sade jag upp mig och blev min egen.

Hur känns det nu?

– Nu är jag nöjd. Nu bestämmer jag själv. Ingen kan säga till mig att jag måste sluta. Jag jobbar tio timmar om dagen men jag känner mig trygg.

Vad drömmer du om nu?

– Att företaget ska gå bra så att jag kan utöka. Få en större lokal och anställa fler. Ge andra människor riktiga jobb. Och så skulle jag vilja ta semester, njuta lite av livet och köpa en villa.

Om du fick ändra på något i världen vad skulle du göra då?

– Jag skulle ta bort alla bemanningsföretag. Företag behöver anställda men bemanningsföretag bara utnyttjar det. Bemanningsföretagen har förstört tryggheten.

Vad är du stolt över?

– Att jag har lyckats trots att det har varit en lång väg. Trots alla motgångar.

Hur ser livet ut om tio år?

– Då är jag gift, har ungar och en villa. Företaget har växt. Kanske har jag en cykelaffär till och så har jag mer fritid.