Hon valde livet

I tio år hade ätstörningarna henne i ett hårt och livsfarligt grepp. Men så kom en obeveklig knackning på toalettdörren och Rebecca Hurtig valde livet. Nu vill hon hjälpa andra att överleva. 

På söndag ordnar din förening Anorexi och Bulimi Kontakt en välgörenhetskonsert på Kulturhuset. Berätta om den?

– Vi ville göra en kul grej för att visa att vi finns och för att nå ut till dem som vi kan hjälpa. Det blir musik och så berättar vi om föreningen. Vem som helst ska kunna komma så att det inte blir utpekande.

Vad kan föreningen hjälpa till med?

– Vi stödjer personer med ätstörningar och deras anhöriga genom samtal. Vi arbetar också förebyggande och påverkar samhället för bättre vård.

Du har själv varit sjuk. Hur började det?

– Jag vill ju gärna hitta en förklaring till att just jag blev sjuk, men det är svårt att peka på en direkt anledning. Jag hade höga krav på mig själv. Jag satte upp höga och ganska orimliga mål och kände mig dålig om jag misslyckades. Jag skulle alltid vara bäst. Sedan kom det att handla mycket om kroppen. Jag upplevde mig som småmullig. Det störde mig och jag började med små dieter när jag var 8-9 år och tänkte att bara jag blir smal så blir jag nöjd. När jag var 12 år fick jag magsjuka och gick ner en massa i vikt. Jag gillade verkligen det. Jag upptäckte att jag kunde äta mindre och fortsätta att gå ned i vikt.

När upptäckte människor omkring dig att det var något som var fel?

– När jag var 12-13 år började både mina föräldrar och personalen i skolmatsalen reagera. Då drog det i gång med besök hos skolsyster där jag skulle väga mig en gång i veckan. Men jag dök inte upp och måltiderna blev ett krig varje gång. Jag tyckte själv att jag inte hade några problem. Men mina föräldrar tog mig till barn- och ungdomspsykiatrin och där fick jag diagnosen anorexi.

När förstod du själv att du var sjuk?

– När jag var 14 år blev det riktigt allvarligt. Jag gick ner mer och mer i vikt och till slut var jag så dålig att jag knappt kunde gå i skolan. Läkare sa att jag hade så lågt BMI (body mass index – vikt i förhållande till kroppslängden) att jag egentligen skulle behöva åka rullstol. Min mamma sjukskrev sig så att hon kunde vara med mig hela tiden. Jag gick i skolan bara två och en halv timme om dagen. Mamma fick skjutsa mig dit och hem. Klassens alla lektioner fick flytta ned till nedervåningen för att jag skulle orka ta mig dit. Jag skulle dricka näringsdrycker men vägrade ofta så mina föräldrar fick hålla fast mig. Jag fick inte ens sova ensam för då låg jag bara och tränade hela nätterna. Då förstod jag att det var fel.

Beskriv hur dina tankar och känslor var då!

– Jag minns att det var hemskt att känna att kroppen inte bar mig. Jag kunde knappt hålla mig vaken. Och jag kände mig som ett litet barn. Skulle mamma och pappa åka iväg någonstans var någon annan tvungen att vara hos mig. Det var som att jag behövde barnvakt till jag var 17 år. Och så var det ångesten och tvångstankarna hela tiden. Hur mycket har jag ätit, vad har jag ätit, hur kan jag ljuga för att komma undan maten? Jag låg hela tiden två steg före. Det var en enorm stress. Jag var rädd för mig själv och fången i mig själv. Det var en ständig tävling, en tävling mellan mig och mina föräldrar och mellan mig och mitt eget huvud.

Hur länge höll det på?

– Jag blev friskskriven två gånger. En gång när jag gick i nian och en gång när jag hade fyllt 18 år. Båda gångerna gick det tre månader och sedan blev jag sjuk igen. Andra gången blev det värre än det någonsin varit tidigare. Varje dag var ett helvete. Jag fick käka sömntabletter för att kunna sova. Jag var aldrig här och nu utan alltid någon annanstans. Anorexins 120-procentiga kontroll ersattes av bulimins noll koll. Jag visste aldrig när nästa hetsätning skulle komma. Jag tränade, svimmade och tränade igen. Jag var verkligen en fara för mig själv. I efterhand förstår jag inte att jag vågade. Vändpunkten kom när jag var 20 år.

Vad hände då?

– Jag träffade min pojkvän. Först tänkte jag att jag inte skulle berätta någonting för honom. Jag ville inte förlora en så fin kille. Men han märkte såklart att det var något som var fel. Han började ifrågasätta. Och en kväll när vi hade ätit tillsammans och jag gick in på toaletten ställde han sig utanför och lyssnade. När han hörde vad jag höll på med knackade han på och skrek; vad fan håller du på med. De där orden gick rakt in i hjärnan och hjärtat. Jag blev både rädd och lättad. Det var som att jag äntligen själv förstod. Jag berättade att jag var sjuk och han stannade kvar. Jag bestämde mig för att klara det. Jag kunde ringa honom mitt i natten om jag fick ångest. Han blev min livlina. Och ju fler gånger jag övervann ångesten, ju fler gånger jag vann över djävulen i huvudet desto lättare blev det.

Hur förändrades ditt liv när du blev frisk?

– Jag känner att jag verkligen kan leva nu. Det är en underbar känsla att kunna vakna och inte ha någon ångest och inte känna sig tvungen att ljuga eller skada sig själv. Nu kan jag skratta för att jag är glad.

Vad tänker du när du ser tillbaka på din sjukdomstid?

– När jag ser kort på mig själv från den tiden ser jag knappt att det är jag. Jag tycker synd om den lilla flickan på bilden. Och när jag läser det jag skrev blir jag ledsen. Tänk vad människan kan göra mot sig själv. Nästan halva mitt liv har jag ägnat åt ätstörningarna. Men samtidigt skulle jag inte vara den jag är i dag om jag inte hade gått igenom det här. Jag får försöka använda den erfarenheten och göra något bra av det.

Hur ser du på den hjälp du fick av vården?

– Många ser ätstörningar bara som något kroppsligt och tycker att bara man har ett bra BMI så är det bra. Men det sitter i huvudet. Jag skulle ha önskat att de jag pratade med hade frågat mer om hur det var med mig och inte bara frågat hur det var med anorexin.

Nu är du själv mentor åt andra som är sjuka och deras anhöriga. Vad säger du till dem?

– Jag ger dem tips om vad de kan göra vid ångest och var de kan få hjälp. Jag stöttar. Men framför allt vill jag ge dem hopp. Det går att bli frisk. Det här kan vi fixa.

Du själv då, känner du dig trygg med att du är frisk nu?

– Ja, det gör jag. Nu känner jag alla mina signaler.

Vad drömmer du om?

– Ett hus vid vattnet och en massa barn. Och så vill jag kriga för det här och hjälpa människor som har drabbats av ätstörningar. Helst skulle jag vilja ha ett eget behandlingshem. Men min största dröm, att bli frisk, den är redan uppfylld.

Vad är du stolt över?

– Att jag blev frisk. Att jag klarade det och att jag gick ur skolan med fullständiga betyg trots att det verkade hopplöst. Jag är stolt över att jag kunde flytta hemifrån och få mitt eget hem. Och så är jag stolt över min familj, min pojkvän och mina vänner som orkade med mig.

Vad gör dig glad?

– Nu för tiden är jag oftast ganska glad. Jag älskar att umgås med människor som gör mig glad. Jag blir glad när jag står framför spegeln och mimar och gör fula grimaser till musik. Och när jag känner att jag kan hjälpa någon som har det tufft. Och så blir jag glad så fort jag tittar på min systerdotter som är tre år. Hon är ett riktigt lyckopiller.