"Man måste våga be om hjälp"

Therese fick sin första panik-attack när hon gick i mellanstadiet. Först flera år senare fick hon diagnosen depression och medicin mot sjukdomen.
    – Man måste våga be om hjälp, säger hon.

När märkte du att du led av en depression?
– Jag fick panik och ångestattacker. Jag blev kallsvettig, började skaka och fick som en klump i magen. Det kunde komma exakt när som helst. När jag var själv eller när jag umgicks med någon och hade roligt. Jag hade precis fyllt nio år.
Hur hanterade du situationen?
– Jag var så ung, jag visste inte hur jag skulle hantera det. Det slutade med att jag isolerade mig och jag satt inne och grät hela tiden. Jag hade några vänner men jag berättade ingenting för dem. Det kändes bättre att inte prata med någon.
Kände du dig annorlunda?
– Jag kände verkligen att ingen annan mådde så dåligt som jag gjorde. Andra hade problem som var små i mina ögon. De klagade på olycklig kärlek medan jag funderade över döden. Det skrämde mig.
Hur hanterade du ångesten?
– I slutet av högstadiet och början av gymnasiet brände jag mig själv med cigaretter. Om jag visste att något skulle göra ont så gjorde jag mig illa. Jag ville känna att jag verkligen fanns. Jag testade att skära mig själv i handleden en gång, men då blev jag rädd på riktigt så det har jag aldrig gjort igen. I stället började jag be andra göra mig illa. Det hände några enstaka gånger. En person fick bränna mig med en cigarett och en gång slog jag på en person som jag visste skulle slå tillbaka. Det kändes bra då.
Hur fick du din diagnos?
– Redan när jag gick i lågstadiet började jag med stödsamtal. Samtalen var helt okej, jag mådde lite bättre. Men sedan när jag blev äldre började alla tjata om att jag var tonåring och att ångest hör till den åldern. Jag bad läkarna om medicin, men det gick de inte med på. Det kändes som att ingen förstod hur dåligt jag faktiskt mådde. Efter mycket tjat och energi från min sida fick jag diagnosen depression och till slut fick jag medicin. Det har hjälpt mig mycket i dag.
Hur mår du när du tar medicin?
– Jag blir mer avslappnad och får färre attacker. En grå dag kan bli ljusare för mig. Det är en process i sig att liksom upptäcka vad man mår bättre av. Om jag hade fått medicinen tidigare så hade jag kanske inte behövt hoppa av skolan. Då hade jag nog inte varit lika nervös för att börja gymnasiet. Då hade jag fått en utbildning. Jag önskar verkligen att jag hade fått medicinen tidigare, men det är ingenting jag kan göra någonting åt.
Hur har din familj reagerat sedan du fick diagnosen?
– De har mycket lättare att förstå när jag vill vara ifred eller när jag är ledsen. De låter mig vara ifred när jag vill det och behöver jag hjälp med någonting så får jag det. Jag bor med min pappa och min bror och jag kan inte tänka tanken på att flytta hemifrån. Som det känns nu vill jag bo här hela mitt liv. Pappa är min förälder men han är också min bästa vän. Vi har alltid så roligt tillsammans och han talar alltid om hur bra jag är.  
Hur påverkar depressionen dig i dag?
– Den hindrar mig från att göra en hel del saker. Ofta får jag tacka nej när personer vill göra saker, som när det är en fest. När det är mycket människor blir det jobbigt. Hela grejen att gå till skolan fungerar inte alls. Jag tror hela tiden att folk viskar bakom ryggen på mig. Att ta bussen är jobbigt, mina vänner får ofta komma hem till mig. Ibland undviker jag kontakt med människor för att jag tror att det ska bli bråk.
Hur mår du en bra dag?
– En bra där är när jag inte har superångest, när jag kan sitta och prata med kompisar eller titta på en film i lugn och ro. Då blir jag så tacksam över att ångesten inte tar över och förstör hela dagen. Då brukar jag gå ut och äta middag på Noras pizzeria med en kompis. Bara sitta och känna att jag har lusten att vara bland människor.
Vad gör att du klarar av vardagen?
– När jag får umgås med mina kompisar. Det är något som jag tar vara på väldigt mycket. Och jag tycker om att fotografera mina vänner. När jag fotar så blir jag alltid på bra humör. Då får jag göra verklighet av min fantasi. Sedan tycker jag att mina bilder brukar bli bra. Det är roligt att arbeta och redigera bilderna när jag är ensam. Då koncentrerar jag mig och tänker inte lika mycket. Och så tittar jag mycket på film och lyssnar på musik.
Vad tycker du om för musik?
– Jag tycker mest om Sex Pistols. I årskurs åtta upptäckte jag dem när jag såg en film om Sid Vicious. Musiken är aggressiv och det är skönt när man är arg. Det blir lite peppande.
Hur ser du på din framtid?
– Hmm. Om jag ska vara ärlig så ser jag inte så mycket till framtid. Alltså, jag försöker att tänka så lite som möjligt på den. Jag försöker ta dagen som den kommer.
Finns det någonting positivt med din depression?
– Det enda som är positivt med en depression är att man värderar en bra dag högre. För de är väldigt bra. Som när jag, pappa och några släktingar var på Kolmården och bara myste. Vi tog kort och tog vara på dagen. Det är ett sådant minne som jag alltid har med mig.
Vad är du stolt över?
– Jag är stolt över att jag inte isolerar mig längre utan i stället har öppnat mig mer på grund av depressionen. Allt är inte alltid så negativt som det verkar först.
Varför vill du berätta om din sjukdom?
– Alltså, jag tycker det är viktigt för jag vet att det finns människor som lider av samma problem. Som mår mycket sämre än vad jag gör. De måste inse att de inte är ensamma och våga sträcka ut en hand och be om hjälp. Det var det som tog tid för mig.
Vad vill du ge för råd till människor med samma diagnos?
– Att försöka ta bort onödiga stressmoment. Om du har en bekant som gör att du mår dåligt, då tycker jag att du ska säga upp den kontakten, även om det är skitjobbigt. Gör det du mår bra av. Man kan inte undvika stress helt och hållet, men man ska försöka se det positiva i vardagen och våga be om hjälp. Oftast finns det någon som är villig att hjälpa till. Man måste våga tro på sig själv och inse att man är bättre än vad man tror.
Felicia Lundin