På väg mot makten

Maria Marelius har mängder av mål och drömmar. Och så har hon en CP-skada. Men hon vägrar låta funktionshindret stå i vägen. Nu har hon hittat in i politiken via projektet Örebro deltar.

Vad är Örebro deltar?
– Det är ett projekt som startade för ett och ett halvt år sedan. Syftet är att få större mångfald i politiken. Alla deltagare har någon form av funktionsnedsättning, synlig eller osynlig. Man får en helt ny inblick i politiken. Man förstår att det inte är så svårt att påverka. Man behöver inte stå på gatan och demonstrera, man kan påverka uppifrån, genom politiken.
Hur såg du på politik förut?
– Jag fick ju med mig en väldigt tråkig bild från grundskolan. Då trodde jag att man måste vara högutbildad för att bli politiker. Det lät som om politiker var sådana där människor i slips och kostym som på något sätt var mer än vanliga människor.
Hur ser du på politik nu?
– Det är inte någonting stort och konstigt längre. Ungdomar som står och huttrar i en buske och gnäller över bussarna som inte kommer. Det är ju också politik. Man måste bara fatta att det går att ändra på det som man inte gillar.
Varför ville du vara med i Örebro deltar?
– Det är ett viktigt projekt. Vi vill att alla ska få plats och att alla ska få ta plats. Vi vill få bort den här uppdelningen mellan ”vanliga” och funktionshindrade. Det är inte så att funktionshindrade bara behövs i nämnden för funktionshindrade. Det är bra om våra erfarenheter finns med i alla nämnder.
Är du själv politiskt engagerad?
– Jag har precis gått med i Kristdemokrat-
erna och blivit nominerad som ersättare i
socialnämnd väster. Det känns stort. Lite pirrigt och nervöst är det, men mest är jag förväntansfull. Det känns härligt att människor tror på mig.
Hur valde du parti?
– Det var nästan det svåraste av allt, att hitta rätt parti. Men jag känner starkast för familje-politiken. Jag tycker att familjerna måste få bestämma själva när barnen är mogna att börja förskolan. Barn ska få utvecklas i sin egen takt och föräldrarna måste kunna välja att tjäna lite mindre och stanna hemma med barnen. Jag tror att Kristdemokraterna ser den enskilda människan i mängden.
Vad skulle du helst vilja ändra på i Örebro?
– Personligen skulle jag vilja få bort alla kullerstenar. Jag åker el-rullstol och det är så jobbigt med alla kullerstenar. Särskilt när man är kissnödig och rullstollen guppar och skakar. Men jag vet ju att den som är blind gärna vill ha stenar och kanter. För dem är det riktmärken. Man måste försöka hitta kompromisser som funkar för alla.
Vad har du själv för funktionsnedsättning?
– Jag har en CP-skada som gör att jag har svårt att gå. Och så har jag koncentrations-svårigheter. Jag tror att de dolda funktionsnedsättningarna är svårast. Det fysiska kan ju alla se och det är lätt att förklara. De dolda nedsättningarna gör att man hela tiden blir ifrågasatt. Vissa dagar orkar jag mer och andra dagar behöver jag hjälp. Det är liksom svårare för folk att förstå.
Hur har dina funktionsnedsättningar påverkat dig?
– Jag vill inte bli sedd som funktionshindrad. Jag vill bli sedd som Maria som har en massa mål och drömmar. Funktionsnedsättningen kommer på köpet, men den är inte jag.
Det är klart att det finns saker som jag inte klarar av. Jag kommer till exempel aldrig att kunna bära min son. Och jag kan inte åka skridskor. Det ser så härligt ut, men jag har provat en gång och jag fick lov att inse att det inte är min grej. Det är klart att jag kan bli avundsjuk ibland på dem som klarar mer än jag, men det händer väl alla.
Vilka är dina mål och drömmar?
– Att på något sätt få jobba med människor. Jag skulle vilja hjälpa barn och ungdomar som har det tufft, få se hur människor växer. Jag har själv haft det jättetufft i skolan. Jag skulle så gärna vilja vara en förebild för människor som tror att de inte kan lyckas eller påverka.
Och så skulle jag vilja starta ett projekt för föräldrar som har fått funktionshindrade barn. Det finns så mycket oro och rädslor. Någon måste ju visa dem att det finns lösningar på nästan allt.
Hur var din skoltid?
– I början var det lätt. Men kraven blir ju högre och högre. Det tuffaste var gymnasie-tiden. Mina koncentrationssvårigheter gör att jag har svårt att anteckna och lyssna samtidigt. Då missar man mycket. Jag har bildminne och behöver göra mind maps med färger för att minnas. Det tar mycket kraft och tid. Men jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha fullständiga betyg och det fick jag.
Vad har du gjort efter gymnasiet?
– Läst på folkhögskola och praktiserat på förskola. Och så har jag jobbat här med Örebro deltar. Jag har lönebidrag, men jag har aldrig fått något ”riktigt” jobb på förskola, fast jag tycker så mycket om jobbet. Det gör ont ibland att allt i dag är så fokuserat på hur mycket man tjänar och vilket jobb man har. Men jag kan ju inte hänga upp mig på sådant, då skulle jag inte få tid till något annat.
Vad är det dummaste någon har sagt till dig?
– En gång när jag skulle hämta min son på dagis så mötte jag en annan mamma i grinden. ”Ska du in här?” frågade hon. Hon trodde tydligen inte att jag kunde ha ett barn. Det är klart att sådant tar hård. Men jag försöker tänka att det bara är okunskap. Det blev ju ett möte där jag fick sprida lite kunskap och hon fick lära sig någonting.
Vad gör du när du behöver bli glad?
– Sitter i sandlådan med min son, eller tar en häst och rider ut i skogen. Jag har ridit i 29 år. Det är helt underbart att få låna hästens ben. Jag kan ju inte springa själv, så jag lånar hästens starka ben och svävar fram. Det är en så härlig känsla att få röra sig och känna farten.