Sju år på idiotanstalt

Sex månader gammal fick han domen ”otvivelaktigt efterbliven”. Sju år tillbringade han på institution tillsammans med vuxna gravt förståndshandikappade män, utan att någonsin få en kram eller ett vänligt ord. Bit för bit har han kämpat sig tillbaka. I dag berättar Ulf Westerblad om sitt liv för hela svenska folket.

Vilka är dina första minnen?
– Jag har väldigt tidiga minnen, minnen från då jag bara var ett par år gammal. En terapeut har förklarat för mig att det är samma sak med människor som upplever krig och andra trauman som barn. Jag minns hur jag blev inlåst i ett litet rum och jag fick sitta där i flera dagar. Enda gången någon kom till mig var när de gav mig lite mat. När jag bråkade och skrek och slog i väggarna hämtade de mig för att sätta på mig en tvångströja och sedan låsa in mig igen.

Hur hamnade du där?
– Jag föddes som oäkting av en kvinna som hade haft en affär med en gift man. Mannen tog livet av sig och kvinnan skickades till Karlskoga för att föda barnet i hemlighet. När jag bara var några dagar gammal lämnade hon in mig på ett barnhem i Karlskoga. Under de första två åren i mitt liv skickades jag mellan sex olika barnhem. När jag var ett halvår gammal skrev en läkare på Centrallasarettet i Örebro att jag var otvivelaktigt efterbliven och de kunde stoppa in mig på en idiotanstalt i Näs i Dalarna när jag var två år gammal.

Hur var livet där?
– Fruktansvärt. Jag sov i ett litet rum med sju vuxna män. I mitten stod en rostfri hink där alla skulle göra sina behov. Jag kan fortfarande plocka fram minnet av stanken. Jag misshandlades av personalen när jag inte gjorde som de ville. Jag utsattes för sexuella övergrepp, både från personalen och de intagna. Jag minns att jag försökte berätta att de andra intagna stod och onanerade vid min säng. På mitt begränsade språk sade jag att de kissade på mig, men då fick jag stryk av personalen för att de trodde att jag ljög.

Mötte du någonsin någon kärlek?
– Nej inte en enda gång under de sju åren. Det vara bara order och tvång.

Hur kunde du ändå överleva?
– Jag skapade en fantasivärld som jag flydde till. Jag avskärmade mig. Jag minns att jag fantiserade om att vara ett djur. Det fanns ett litet rum på anstalten där man putsade skor och bälten. I det rummet fanns en trappa som ledde upp till en vrå som inte användes av någon. Där låg jag gömd under dagarna, så länge jag kunde.

Du släpptes ut när du var sju år, hur gick det till?
– Personalen klagade på att jag slogs så hemskt. Jag slogs ju för mitt liv därinne. Föreståndarinnan satte mig under observation och började misstänka att jag inte var efterbliven. Hon tog mig med till en professor i Uppsala som studerade mig och konstaterade att jag var normalbegåvad. Jag hade en intelligenskvot på 100 trots allt som jag hade varit med om. Så jag fick komma ut, föreståndarinnan adopterade mig och jag fick börja skolan.

Hur blev livet då?
– Jag hade tur som kom ut. Många andra, undangömda, oäkta barn gjorde aldrig det. Men det var så svårt. Det tog mig 30 år innan jag fann livet. Min adoptivmor trodde att hon hade adopterad en vanlig sjuåring, men jag var bara ett tomt skal. Jag kunde knappt prata och när hon försökte krama mig ryggade jag tillbaka, vettskrämd. Skolan blev min räddning. Där lärde jag mig att vara med andra människor. Jag älskade skolan. Jag kom snabbt ikapp och jag gick ut med goda betyg.

Minns du hur det var att upptäcka dina känslor?
– Ja. Jag minns första gången jag kände glädje. Det var i skolan. Vi höll på att göra julpyssel. Julen var ny för mig. Vi hade aldrig firat några jular eller påskar på anstalten. Min småskolelärarinna förklarade för mig vad julen var och jag satt och klippte mönster i ett papper. Så kände jag den där varma känslan i magen. Vad är det här? tänkte jag. Det var glädjen.

Du säger att det tog 30 år innan du hittade livet, vad var svårast?
– Ångesten. Jag kunde stå i timmar och kräkas på toaletten i skolan. ”Men du är ju magsjuk, du måste gå hem”, sa läraren. Jag gick hem men jag visste att det inte var magsjuka. När jag blev tonåring och mötte alkohol så var jag fast direkt. Alkoholen tog bort ångesten. Jag började ta lite varje dag som medicin. Jag blev alkoholist och var det länge. Men nu är jag fri från det också. Bit för bit har det fallit på plats. Livet.

Du har tre barn, har du kunnat vara en bra pappa?
– Nej, inte till de två första. Då var jag inte mogen. Jag brusade upp alldeles för lätt. Förstod inte deras behov och gjorde dem besvikna. Men det var annorlunda med min yngsta dotter. Vi har en bra relation. Häromdagen ringde hennes son och frågade om inte jag skulle komma och titta när han spelade fotboll i Ekeby-Almby. Det gjorde jag förstås. Det har inte varit lätt för mina fruar heller. Jag har blivit kär och det har varit så intensivt och så plötsligt har jag känt att jag bara måste vara för mig själv. Och jag berättade aldrig för någon vad jag hade varit med om. Inte förrän jag satte mig ner och skrev min bok.

Vilka personer har varit viktiga för dig?
– Det fanns en farbror Arvid som var vaktmästare och alltiallo på anstalten. Han såg mig där redan innan jag kom ut. Och när jag väl släpptes ut tog han sig an mig. Vi gick i skogen, vi fiskade. Han lärde mig att snickra fågelholkar. Han var snällheten själv och den där snällheten smittade av sig. Och så min småskolelärarinna, min första förälskelse. Hon var så hjälpsam. Det är möjligt att hon var det mot alla men jag kände mig speciell.

Din biologiska mor, har du hittat henne?
– Ja. Jag ringde henne. ”Hej det är Ulf”, sa jag. Det blev alldeles tyst. ”Lever du?” frågade hon. Vi pratade och hon berättade att hon i hela sitt liv hade ångrat att hon lämnade bort mig. Men hon hade inget val. Hon kom från en fin familj och skulle giftas in en adlig familj.

På söndag visas en dokumentär om ditt liv som SVT har gjort. Hur känns det?
– Fantastiskt. Jag tycker att det är så viktigt att den här berättelsen kommer fram. Vi var 250 000 barn som tvångsplacerades mellan åren 1930 och 1970.

I slutet av september presenterar regeringen en utredning om barnavården under 1900-talet som du har medverkat i. Hur kan du få upprättelse?
– Jag vill ha en officiell ursäkt från riksdag och regering. Jag vill att de säger att de inte var oss det var fel på. Och en ekonomisk kompensation. Det kan inte ersätta vår förlorade barndom, men det kan vara bra med en liten slant.

Hur förklarar du den ondska du fick möta?
– Jag har funderat mycket på ondskan. Hur kunde kvinnorna som jobbade på anstalten spöa mig och sedan gå hem till sina egna barn? Min andra bok som kommer ut snart handlar om hur denna människosyn kunde uppstå mitt i folkhemmet. Det var samma människosyn som ledde fram till lobotomering, tvångssterilisering och grymma experiment på mentalsjuka. Oäkta barn och handikappade, vi var samhällets avskum.
Inte lika mycket människor. Inte förrän 1971 togs alla undantag bort för oäkta barn i föräldrabalken.

Var hittar du styrkan i ditt liv i dag?
– Jag har det bra nu. Ordning och reda. Ingen alkohol. Jag har mina vänner. Mina barn och barnbarn. Och jag har mitt skapande. Jag snickrar och målar och skriver böcker. Jag kan se glädjen i de små sakerna.

Vad drömmer du om?
– En röd liten stuga i skogen. Det kanske blir verklighet någon gång.
Ulrika Lindahl