Är flaskpostens tid förbi?

Mamma, jag har cyklat hela vägen själv utan hjälm!” Sonen, snart fem, kommer inrusande i köket. Glad och stolt. För första gången har han visat ett eget intresse för att cykla. Och lyckats. Säkert hundra meter på en otrafikerad grusväg. Hela sommaren har vi tragglat, tjatat. ”Såja på med hjälmen nu och cykla lite, du måste öva!” Och nu, när han äntligen har övat lite i smyg blir min reaktion: ”Men du FÅR INTE cykla utan hjälm! Det är ju livsfarligt!”

Och plötsligt har jag glömt hur jag själv övade på egen hand där hemma på gården. Utan hjälm. Att cykla var inte farligt då. Jag skumpade runt på grusvägen, ramlade, upp igen, envis och ensam tills jag stolt kunde visa familjen vad jag hade lärt mig. Men vi vet bättre nu. Att cykla är farligt. Hjälm är viktigt. ”Skall användas på allt som rör sig!” sa BVC-sköterskan med myndig min när jag ifrågasatte hjälmens nödvändighet på trehjuling i snigelfart över gräsmatta. Men aldrig hjälm i träd! Då är det livsfarligt. Det är viktigt att mamma står mitt i lekparken, beredd att knäppa på och knäppa av mellan byten av aktiviteter. Beredd att stoppa magin i lekflödet för att rädda barnens liv.

Vissa av barndomens magiska frihetsupplevelser inser jag att jag aldrig kan ge mina egna barn. Som att få ligga ner i baksätet på bilen och titta upp i stjärnhimlen en mörk vinterkväll. Eller att åka i bagageluckan tillsammans med hunden bara för att det var mysigt. Vi vet bättre nu. Bilåkning är farligt. Bälten livsviktiga. En gång glömde jag att spänna fast baby-sittern som minstingen satt i. Jag var helt skakig efter upptäckten. Ett bra tag efteråt var jag nästan osäker på att han fortfarande levde.

”Jag vill skicka flaskpost!” säger sonen en dag. Ännu en av hans kreativa idéer som jag gör allt för att uppmuntra. ”Skriv du brevet så letar jag upp en flaska. Glöm inte att skriva vad du heter. Sedan ror vi ut med båten och kastar den i Hjälmaren så får vi se om du får svar. Det fick jag när jag var liten.”

Jo, jag fick ett svar då, tror jag. Åtminstone minns jag när jag kastade ut flaskan i sjön. Och mina drömmar, förhoppningar, hur förvånad personen som hittade den skulle bli. Men när jag började leta efter en lämplig flaska till min sons fantasidrömmar slog det mig att jag höll på att förbereda en olaglig handling. Att kasta skräp i naturen ger väl böter nuförtiden? 800 kronor? Om det upptäcks. Och risken för det är ju ganska stor om man skriver sitt namn och adress på en lapp i det olagliga föremålet…

Vi vet bättre nu. Vi kastar inte längre ut glasspapper genom bilrutan för att se hur roligt det virvlar i vinden. Vi vet bättre, tack och lov! Vår rena natur är det vackraste vi har. Den ska våra barn få ärva då de har överlevt cyklande och bilåkande med hjälm och bälten.

Men borde man inte kunna få dispens från lagar och regler ibland? Borde det inte finnas en undantagsklausul i lagboken till förmån för barndomens magi? Kunde vi inte få tillåtelse att glömma allt vad vi vet om bilåkningens faror, om vi råkar ha en gosig hund i bakluckan? Kunde vi inte komma överens om att det är ofarligt att cykla om man råkar vara mitt inne i en fantasilek? Och framför allt – kunde det inte finnas en rödmarkerad klausul där det står att flaskpost är ett undantag i nedskräpningslagen? För hur ska det annars gå med den nya generationens magiska drömmar och förhoppningar?

Jag tänker inte avslöja hur vi gjorde med flaskposten. Men om någon hittar något oväntat i Hemfjärden så snälla, ring inte polisen! Svara istället! Han skulle bli så glad.