Borde konsten förbjudas?

Efter pissoarfontänen såg det ut som om det skulle bli lugnt. Som om all den där konsten, som rörde om i den lugna, sköna samhällsordningen, hade kommit av sig. Men så kom Ecce homo och Lars Vilks och ställde till det igen.

Trampa inte i rabatterna. Rökning är snart förbjuden överallt. Cykelhjälm kommer nog att bli obligatorisk för alla. Finns det några oreglerade delar kvar av samhället? Tja, det finns i alla fall ett område som sticker i ögonen och som nog borde regleras lite bättre. Jag tänker på konsten.
Inte nog med att konst är en verksamhet där alla möjliga saker händer på ett helt okontrollerat sätt. Den är också befolkad med konstnärer som uppför sig lite hur som helst. Det sägs ibland att samhället behöver konst. Men konstnärerna kunde man kanske ändå avstå ifrån.

Människor har bokstavligt talat hållit på med konst i alla tider. Men för ett tag sedan kände jag att luften nog till sist hade gått ur denna verksamhet. Det var ändå nästan ett hundra år sedan ryssen Kasimir Malevitj satte punkt för måleriet med sin ”Svart
kvadrat på vit botten” och fransmannen Marcel Duchamp spräckte hela konstbegreppet genom att ställa ut en pissoar under titeln ”Fontän” på Galleri 291 i New York. Har det egentligen funnits något mer att tillägga, några tabun att bryta mot, efter det? Nej, jag kände att de ”nya” konstverken och provokationerna var ganska gamla. Det mesta som visades gick att hänvisa tillbaka till dadaisterna på 1920-talet, Andy Warhol på 1960-talet eller Joseph Beuys på 1970-talet. De hade redan gjort allt. Det var kanske dags att slå sig ner och ta det lugnt ett tag. Det där med konst verkade vara över.

Precis då slog en serie omfattande konstskandaler ner i Sverige. Det började nog med Elisabeth Ohlson-Wallins ”Ecce homo” 1998 som skapade stora ringar på vattnet. Hon förde in bögar och transvestiter i Bibelns landskap. Hedervärda människor skakades på ett ruskigt sätt. En väldig debatt böljade i åratal. Konsten gick rakt in i samhällslivet och hennes utställning hjälpte nog till att ändra synen på samkönade äktenskap.
I det frikyrkliga Örebro ställdes ”Ecce homo” ut 1999 på Plan 3 som då var Örebro Konsthalls filial. Under utställningen var det besökare som klottrade och spottade på konstverken. Till slut var det någon som försökte tända eld på dem, alltså försök till mordbrand. Tack och lov blev ingen gripen.
Sedan hängdes snuskiga fotografier av Donald Mader på Historiska Museet i Stockholm 1998. Många förfasade sig. Då grep rådiga (nynazistiska) medborgare in och rev ner dem. Äntligen någon som höll på moral och ordning. Det tyckte museichefen var bra. Nynazisterna blev så uppmuntrade att de fortsatte som svensk moralpolis. Bland annat förstörde de ett par år senare ännu snuskigare bilder av Andres Serrano på museet Kulturen i Lund.

På samma ställe, Historiska Museet, deltog Dror Feiler och Gunilla Sköld i en utställning 2001 med en installation som hette ”Snövit och sanningens vansinne”. I en blodröd bassäng seglade en liten båt med en bild av en palestinsk självmordsbombare. Återigen blev det starka reaktioner. Den israeliske ambassadören i Sverige, Zvi Mazel, försökte förstöra konstverket under invigningen.
Efter det var det dags för Lars Vilks att 2007 komma med sina teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. De var ursprungligen avsedda för en liten utställning med titeln ”Hunden i konsten” men blev refuserade både där och på flera andra ställen. Sedan skrev Lars Ströman i Nerikes Allehanda om rätten att kränka religioner och illustrerade med en av Vilks bilder. Då startade en skandalkarusell som inte har slutat snurra än. I första omgången var det framför allt en Arladirektör som ställde sig upp för rimliga finjusteringar av tryckfriheten. Han var orolig för exporten till arabländerna. Ungefär samma åsikt verkar justitieminister Beatrice Ask ha. En relativiserad yttrande- och tryckfrihet. Den ska utgå ifrån att vi ska ha trevligt tillsammans i Sverige. Det är väl bra?

2009 fingerade konstfackseleven Anna Odell ett självmordsförsök så att hon blev tvångsomhändertagen och bältad på en psykiatrisk klinik i Stockholm. Det ingick i ett försök att inifrån skildra hur intagna inom akutpsykiatrin behandlas. Ett slags journalistisk konst. Tilltaget var på något vis den ultimata provokationen. Det blev ett helvetes liv. Tidningarna fylldes av upprörda insändare, ledarkommentarer och krav på att Konstfack skulle stängas. Vad sysslar de med där egentligen? För skattebetalarnas pengar?
Och Elisabeth Ohlson-Wallin är i blåsväder igen. Först ville Världskulturmuseet i Göteborg visa hennes nya bilder med bögsex på heliga platser. Sedan frågade de rabbiner, präster och mullor om råd och ändrade sig.
Ja, när jag trodde att det var lugnt bryter allt detta ut. En massa ifrågasättanden, elände och bråk. Jag frågar: Vore det inte bäst att helt enkelt förbjuda konsten?

Peter Ekström