En guldglänsande klänning

Den dyker upp som en uppenbarelse, precis som Empire state building, den bara hänger där, självklar, ståtlig – en symbol för något större än människan. Den är knappt större än ett mjölkpaket. Jag går sakta fram nästan som hypnotiserad av dess skönhet, jag känner försiktigt på den som om den skulle kunna gå sönder.
Jag står inne i affären ”Baby Gap” i New York och konsumtionen har mig i ett fast grepp. Jag har sedan min lilla dotter föddes för tre månader sedan kämpat med mina känslor kring konsumtion. Vägrat dras med in i en köphysteri kring barnkläder, barnvagnar, babygym, bärselar, sovsäckar, täcken, nappar, gosedjur och så vidare. Jag har förespråkat måttlighet. Samt argumenterat för att hon snart växer ur det vi köper.
Jag har försökt satsa på ärvda kläder.  Mina gamla barnkläder, min storebrors gamla barnkläder och kläder från andrahandsbutiker. Det ska tilläggas att jag under vissa tidpunkter har vikit från mina egna konsumtionsregler, men jag har alltid haft min egna lilla lagbok i åtanke. Den har funnits med mig när jag har shoppat loss på Polarn och pyret, eller när jag har köpt specialdesignade nappar. Jag har haft kontakt med mig själv när jag har betalat 200 kronor för en napp som biträdet har lurat på mig. Mitt inre har sagt ”Detta är fel, detta är inte jag.” Med orden ekande i huvudet ”men bara den här gången...”
Något annat händer inne på Baby gap. Den guldiga klänningen talar till något annat än mitt intellekt, den talar direkt med mina känslor. Jag får tårar i ögonen då jag föreställer mig mitt barn iklädd denna gåva till babyklänning. Jag tar upp mitt barn ur vagnen där hon ligger med mina gamla barnkläder på sig. Jag säger till henne upprepade gånger med bebisröst ”ser du här älskling...vill du ha den? Vill du att pappa köper dig den här fina, fina guldklänningen till sin älskade favoritdotter, för att hon är den vackraste i världen och hon därför ska ha den absolut dyraste babyklänningen som finns i hela affären?” Min dotter vänder mig ryggen och spyr samtidigt på min axel. Jag bryr mig måttligt, jag är förälskad.

Det är konsumtion i sin renaste form. Industrin har lurat mig så grundlig att jag är beredd att betala vad som helst för att få se min dotter klädd i denna gåva. Jag kollar på prislappen och den berör mig inte det minsta, jag är fortfarande lika övertygad trots att min sambo förgäves försöker förklara att hon bara kommer att kunna använda den i kanske en vecka max. Jag bryr mig inte heller om det. Räddningen kommer när min dotter börjar skrika, jag lovar mig själv att återkomma och köpa den nästa dag.
Dagen efter är jag som bakfull på ett helt nytt sätt. Jag tycker att alla hennes kläder är fula, de duger inte åt min skapelse. Här har jag skapat världens vackraste människa och så envisas jag med att klä henne i mina gamla kläder? Det känns som om jag förolämpar henne varje gång jag drar på henne min gamla t-shirt i åttiotalsturkos. Vi ger oss ut på stan igen. Då händer det. Precis när vi jag ska in i affären igen.

En av de där sakerna som man verkligen inte kan styra över. Hur mycket man än önskade att man kunde. Jag ser det på hennes ansikte, hon börjar slänga det från höger till vänster, slänger upp benen i 90 grader och börjar dansa med sina armar. Jag försöker sicksacka genom folkmassan med vår begagnade barnvagn in i affären, men blir tacklad av 100-kilos amerikaner som alla siktar mot Toys’r’us flagshipstore. Sedan brakar det loss. Där ligger hon, min lilla tremånaders baby och bajsar mitt på Time Square i rusningstrafik. Vi har inget annat val än att skjuta upp vårt inköp och att byta mitt bland folkmassan.

Det var som om hon ville säga mig något. Typ ”Pappa! Jag som trodde du var cool. Släpp den där klänningen” eller ”Jag gillar dina gamla kläder”.
Hon låg där nakenfis mitt i New York och skyskraporna reste sig runt omkring henne och jag fick åter kontakt med min egna lilla lagstiftning.
    Hon räddade mig, den här gången. Men när hon växt klart...

Victor Bengtsson är 22 år, född och uppvuxen i Örebro. Han är nybliven förälder.