Förföljd av flygande sjöar

Jag undrar vart min gamla förbannelse har tagit vägen?  Den lyder så här: Vart jag mig i världen vänder, så blir det dåligt väder.
Kan en dåligtvädersymbios bara ta slut? Den här sommaren har det liksom varit tvärtom hela tiden. Varje gång jag har tittat på väderprognosen, så har det sett hemvant hotfullt och mörkt ut med total säkerhet för regn. Men icke. Alldeles torrt och blått har det blivit ändå. Det var mycket märkligt faktiskt.
Men så har det inte alltid varit. Nästan aldrig har det varit så. Vart än i världen jag har styrt min kosa, nog tusan har det regnat. Di gamle som bor på platserna som jag har befunnit mig på har ojat sig på italienska, franska, spanska, kroatiska, grekiska. I översättning har det låtit det ungefär så här: ”Herrejemua, så här dåligt väder har vi då allri haft. I alla fall inte på 80 år”.

Och så har de bekymrat tittat ut över stormande hav i maj, juni, juli eller augusti. Båtar blir inställda och fiskare får ligga kvar i hamn och det regnar dagar i sträck. Sådant som hör till ovanligheter om man inte har bosatt sig i Torne träsk eller Lofoten eller liknande.
Jag minns en gång när jag och min väninna Siv begav oss med två små barn på tältsemester till Nordkoster utanför Strömstad, redo att njuta en veckas soligt campingliv (jo du läste rätt- soligt- för jag ger aldrig upp hoppet).
Vi satt och njöt av eftermiddagssolen på båten ut. Väl framme började regnet komma i form av dugg och allteftersom i allt tätare form. Siv har många gånger mycket roat påmint mig om att min packning dessutom var enorm.

Vi fick gå de två kilometrarna mellan färjeplatsen och campingen flera gånger fram och tillbaka eftersom jag tydligen (jag har förträngt detta) hade envisats med att ta med gjutjärnsstekpanna och diverse kryddor i stora glasburkar.
Nåja, dugget hade nu övergått till ösregn. Här gällde det att hitta en liten plats på den fullproppade campingen. Siv hamnade tyvärr i en svacka och låg och flöt mellan pölarna morgonen därpå. Grannarna vred ur sina sovsäckar och lämnade campingen. Det var nästan bara vi kvar och ett stort antal norska nynazister som sjöng vikingasånger nätterna igenom i viken bredvid.

Det var lite otäckt men vi härdade ut. Solen kommer nog snart tänkte vi. Barnen lekte tappert i tältet som läckte alltmer. Jag minns svagt att vi på Melkerskt vis hade placerat ut lite tomma matburkar som droppuppsamlare.
Och när vi en vecka senare reste hem med båten, vad kom fram då tror du? Jo, solen för bövelen!
Och allt det här kan jag sitta och skoja om just för att jag inte bor i Indien eller Somalia där torkan skapar oerhört lidande. För när solen skiner länge här hemma hos oss så vattnar jag bara med vatten från bäcken.

Men för ett tag sedan fick jag ett alldeles nytt perspektiv på moln när jag lyssnade på Bitte Alling på Borrarbackens berättarkafé. Att moln är flygande sjöar. Det var en så trösterik och vacker bild att jag nästan kan tänka mig regn vart jag än mig i världen vänder nästa år igen.