Kanske är jag nationalist

För ett tag sedan hittade jag en bunt Spion 13. Det är en serietidning i litet format som slutade ges ut 1973. Jag kände igen nästan varje avsnitt från den tid på 1960-talet när jag ivrigt läste Spion 13, Tomahawk, Läderlappen och många andra serietidningar.

Spion 13 innehöll serier som utspelade sig under andra världskriget. Inte sällan opererade huvudpersonen David Locke bakom fiendens (nazisternas) linjer tillsammans med någon grupp motståndsmän. Ofta franska eller grekiska patrioter. De hamnade i äventyr och utförde olika heroiska hjältedåd.

Denna pojkdröm har envist hängt sig kvar hos mig. Det kanske delvis är kvardröjande barnsliga fantasier, men också något annat.

Jag, som inte ens har gjort värnplikten, har ibland funderat på hur jag skulle ställa mig om Sverige ockuperades av ett annat land. Det har faktiskt känts helt givet att jag i det läget skulle ansluta mig till motståndsrörelsen. Ett farligt men självklart beslut.

Vad som inte är så självklart är varför.

Patriot är jag ju inte. Vad betyder det ordet i dag när rasisthögern har lagt beslag på det? Nationalist är väl lika illa. Fast jag kanske ändå har ett dunkelt stråk av nationalism i mig. Jag är mycket skeptisk till EU (även om det finns positiva sidor). Jag tycker inte att Sverige ska skicka militär och föra krig i andra länder (men gärna mycket mer humanitärt bistånd).

Jag gillar inte att Arla tänker lägga all sin ostproduktion i Danmark. Närproducerade svenska varor tycker jag är bra.

Jag tycker inte att Sverige ska gå med i Nato (men gärna vara mer aktivt i FN). Jag tycker att det är kul att de svenska tjejerna klarar sig bra i fotbolls-VM. Och jag har en svårförklarad sympati för Saab.

Det är svårt att få dessa olika åsikter att gå ihop. Vore jag amerikan skulle jag kanske ha ännu större problem. Då skulle jag möjligen vara, liksom många amerikaner på vänsterkanten, en isolationist och kräva att USA tar hem sina trupper från Irak och Afghanistan och inte lägger sig i andra länders angelägenheter.

Men isolationisterna ville inte att USA skulle ställa upp för Europa under andra världskriget. Utan de stora insatserna från USA, och Sovjet, skulle Europa i dag antagligen ha varit ett nazistiskt Stortyskland.

Också fackföreningarna beskrivs emellanåt som isolationistiska. Men kapitalet har inga gränser sägs det.

Är isolationism bra ibland, men ibland inte? Finns det bra och dålig nationalism? Hur vet man i så fall vilken som är vilken? Funkar det bara att vara pacifist i fredstid?

En av de riktigt smärtsamma lärdomarna under Vietnamkriget var att pacifismen var ohållbar. Det var faktiskt bättre att samla in pengar till en luftvärnskanon åt FNL än att rita fredsduvor. Vietnameserna hade rätt att ta till vapen mot USAs ockupationsarmé. Därför krympte under 1960-talet den tidigare ganska stora pacifistiska rörelsen i Sverige ner till nästan ingenting.

I andra världskrigets olika motståndsgrupper och partisanförband ingick en osalig blandning av människor. Högernationalister som De Gaulle i Frankrike men nästan alltid också vänsterfolk – kommunister, anarkister, socialdemokrater. Vänstern var ofta kärnan i motståndsrörelsen.

 Vad de stred mot är ganska uppenbart. Men vad stred de för? Nationen? Friheten? Vad betyder de där orden? Och vad skulle jag kunna tänka mig att strida för (med riktigt äkta äckligt våld)? Sverige?
Demokrati och yttrandefrihet?
Allemansrättens bevarande?
Ja, kanske det.