Kissnödig mitt i evigheten

Det är knepigt det där med att nå fram till det själsliga tillstånd som heter bara vara. Det är så många andra fysiska och praktiska behov som kommer i vägen hela tiden. Till och med när jag verkligen vill bara vara så inser jag att kroppen är som en maskin med ständiga behov som pockar på och som ska uppfyllas oupphörligt. Behov som ligger i vägen mellan mig och mitt NU!
Som för någon vecka sedan. Då tog jag mig spontant tid att åka ner till Malmö några dagar för att hälsa på en god vän. Det var faktiskt helt underbart och jag njöt enormt av att resa dit alldeles själv. Och att ta bilen till råga på allt! Ja, jag vet att jag var miljöovänlig, men att boka tåg så där i sista minuten skulle kosta närmare 2 000 kronor tur och retur mellan Örebro och Malmö. Det var inte några biljetter jag kastade mig över precis. Buss går, ja jag vet… men det blev i stället så att jag fick lust att puttra genom Sverige och titta på landskap och stanna och fika var jag ville och åka lite småvägar och innan kvällen kommer hamna på en underbar plats som jag känner till i Halland. Platsen heter Steninge och ligger vid havet och där finns ett fint vandrarhem inbäddat i honungsrosor och flammentanz. Så jag vände min håg efter min längtan och hamnade i Steninge.
Jag satte mig till rätta där vid havet i vinden och tittade ut på vågorna som skummade och tänkte att nu ska jag jävlaranamma njuta och bara vara. För nu har jag gjort ett hålrum i tiden och alla måsten har stillat sig. Så jag bad tankarna som for runt i skallen att de också skulle stilla sig, lägga sig längst bak i medvetandet i vilande tillstånd. För det här var en alldeles egen stund mellan mig och evigheten.

Vad händer då? Jo, då märker jag att den där jäkla kroppen är kissenödig. Hade jag inte kissat innan? Närvaron spolas bort som ett fotspår i sanden. Kroppen och tankarna tar plats på första parkett och jag får gå och uträtta kroppens behov. Sådärja. Då är det till att sätta sig ner igen. Solen håller på att gå ner. Åh så underbart. Så vackert här är. Jag puttar tillbaka mitt tänkande längre bak i huvudet för att låta evigheten ta sin rättmätiga plats. Men vad nu! En hård sten trycker mot ryggen och hindrar mig från att uppleva fåglarna som flyger över havet. Rätta till kroppen. Sådärja. Härligt. Oj vad det blåser. Kallt är det också. Fryser lite. Hellskotta, varför tog jag inte med sjalen?
Så där är det hela tiden. Den där kroppen med sina eviga behov som ständigt ska fyllas eller rättas till. Hungrig. Törstig. Kaffesugen. Kissenödig. Trött. Hela tiden något som ska tas om hand. Och då har jag ändå inte tagit med sådana där bara vara-hinder som pågår 90 procent av tiden. Städa. Betala räkningar. Ringa till någon myndighet och ordna upp något. Tanka bilen. Laga bilen. Klippa gräset. Diska. Mata barn. Uppfylla behov av inkomster. Ringa föräldrar. Handla. Handla mat. Handla nya kläder. Handla nya diverse maskiner, och så vidare... Dessutom kan kroppen utan förvarning känna sig stel i nacken eller få huvudvärk eller en sticka i fingret. Och så ska man hantera det. Nuet rusar vidare och är bara NU. Det är bara mina tankar som är någon annanstans. Ältar bakåt eller tänker framåt, ofta då med någon slags oro eller förväntan som krydda. Ändå är det lättare för mig att vara NU när jag är på annan plats, för tankarna får liksom en annan bakgrund. Det är det jag gillar med utflykter. Man ser sig själv (eller sin partner) mot en annan fond. Det hjälper till. Kroppen har man, den pockar på med sina behov hela tiden. Det får man räkna med.

Så jag står där med min kropp vid havet i Steninge och fångar nuet som med en håv. Små glimtar stannar då och då till, fastnar i garnet tills de slinker igenom maskorna. Men jag gläder mig ändå över stunden NU och är tacksam för att jag finns till.