Konsten att tro på människor

Jag har en svårhanterlig egenskap. Det är så att jag alltid tror att människor talar sanning. Jag vet inte riktigt om det är en svaghet. Eller kanske en styrka.
Detta hände mig i alla fall när jag i godan ro satt och skrev min förra krönika. Jag hade bullat upp datorn ute i gräset, eftersom det var fint väder ute. Telefonen ringde inne i köket och jag skuttade in för att göra min allmänmänskliga plikt – svara i telefon.
En manlig röst med klar indisk accent säger uppfordrande till mig på engelska att han är från Microsoft och att min dator är utsatt för en oerhörd risk. ”Va!” ropar jag förtvivlat. Och jag känner samtidigt ett sting av ”han har rätt”.
För dagen innan hade jag rensat min dator från flera hundra konstiga varningar på mejlen. Det hade gjort mig lite orolig. Jag tänkte att nu är det dags att jag åker iväg till ”datordoktorn” och omfigurerar och liksom startar på nytt. Jag hade till och med sparat mina texter och bilder på en cd eftersom jag anade att det snart var kört.
Nu var det alltså kört. Jag står där med luren i örat och tänker att de vänliga människorna på Microsoft till och med ringer till mig och säger att min dator ligger illa till. Men man har ju ändå hört talas om att det finns lurendrejare, så jag frågar ändå lite misstänksamt ”Var ringer du ifrån då?” ”Jag ringer från New York, från Long Island.” I bakgrunden hör jag många röster som pratar samtidigt, vilket känns trovärdigt. De sitter säkert i en skyskrapa, i ett öppet kontorslandskap och har som uppgift att rädda världens datorer.
”Jaha…” säger jag lamt. ”Du måste ta bort virus i din dator”, säger han bestämt innan jag hinner vidare. ”Din dator kommer att krascha inom en kort stund och då förstör du tusentals andra datorer samtidigt.”

Eftersom det inte känns riktigt bra säger jag ändå artigt ”tack så mycket för att du ringer. Jag har förstått att jag ska laga datorn så jag tar den till ”datordoktorn” här in Örebro in Sweden i stället”. ”Nej det går inte!”, ropar han. ”Du måste göra det nu! Annars är det för sent.”
Jag står där och svajar i mig själv. Och han är mycket envis, dessutom nästan förtvivlad, han ropar ut ”Jag ska hjälpa dig.”
”Men jag är så dålig på datorer”, försöker jag. ”Min man kommer hem om en halvtimme, då kan vi göra det. ”NEJ NEJ NEJ” tjuter han. ”Då är det för sent. Du måste göra det nu!!!”.
Väldigt jobbigt har det plötsligt blivit. Men jag vill väldigt gärna att datorn ska överleva ett tag till. ”Okej”, suckar jag och kapitulerar. ”Hur ska vi göra då?”
Så leder han mig in i min egen dator. Jag får titta en extra gång på alla varningar jag har fått så att jag riktigt ska förstå hur illa det är. Sedan hjälper han mig att stänga av brandväggen så att han kan komma åt mina program för att hjälpa mig. Det tar minst en halvtimme eftersom jag har svårt att förstå datorspråk, och hans indiska engelska. Men han är tålmodig som en sköldpadda.

Nu är vi nästan framme. Vi har nästan klarat det. Jag har nästan räddat min och flera tusen andra oskyldiga människors datorer. Så hör jag plötsligt att det är en ny röst i luren. En annan man, men med samma indisk-engelska brytning. Hmm… misstänksamheten spirar upp på nytt. ”Vart tog den andre vägen?” ”Han gick och tog sin rast”, säger den nye mannen. Va!? Rast? Varför då??? Den nye försöker lugna mig och säger att jag nu bara ska betala 1500 dollar för att rädda alla dessa datorer inklusive min egen. NU anar jag ugglor i mossen. Ugglorna är inte bara i mossen. De står mitt framför näsan på mig och ropar LURAD!!!
Med isande fasa inser jag hur nära det var. Sedan läser jag på nätet att många har blivit lurade på pengar och dessutom fått kraschade datorer. Min son höll på att skratta ihjäl sig över min godtrogenhet. Vänner sa att jag skulle spärra mina konton. Men det gick bra. Jag klarade mig denna gång.
Men tänk om det var så att den här indiern inte skulle använda mina pengar till personlig vinning, utan till att starta ett barnhem i ett slumområde i Calcutta. Då hade det kanske varit bra om han fått mina pengar… i stället för att de låg på banken och skräpade och bara stödde ett kapitalistiskt system som ändå snart brakar. Vem vet?