Mellan plikt och lättja

Ska man städa eller ska man chilla? Hur hittar man balansen mellan plikt och lättja?
Eva Ahremalm kastas runt i en korseld mellan två världar och minns en tid när hon låg i sängen och åt chips och kläderna låg huller om buller trots att hon faktiskt var vuxen och ordningsam.

Jag har funderat på det där med plikt och lättja. Företeelser som för mig inte är helt lätta att hantera. De är ju väldigt motsatta krafter, så jag hamnar liksom vinglande mitt emellan, eftersom jag innehåller båda men inte båda samtidigt. Hela min person svajar som ett fladdrande löv mellan två sätt att förhålla sig till livet. Pliktlivet eller lättjalivet. Jag är den ena eller den andra om vartannat. Som Doktor Jekyl och Mr Hyde.

Konstigt nog blir jag ofta förvandlad till tvärtom mot den jag råkar träffa. Alltså om du är lättja, då blir jag plikt och vise versa. Det är ett mycket märkligt beteende som jag kanske borde söka för. Förutom att båda krafterna finns inom mig speglas den i min omgivning som en generationsfråga. Pliktgenerationen ligger före mig med ”ordning och reda pengar på fredag” och lättjagenerationen kommer efter mig med ”chilla och ta det lugnt och äh va fan jag väntar till i morgon för jag känner mig lite seg idag”. Jag har ingen aning om ifall det är bra eller dåligt eller ett naturligt beteende. Men det blir som att jag kastas runt i en korseld mellan två världar och inte står på mina egna knotiga ben.

Min mamma till exempel är sällan stilla. Hon duger bäst inför sig själv och andra när hon gör saker. Hon har berättat att hon får skuldkänslor om det kommer någon när hon sitter där och ”bara” läser en tidning. Fast hon är pensionär och har tillåtelse att sitta hur länge hon vill. Vips så viker hon snabbt ihop tidningen och börjar pyssla med något som anses viktigt. Som att plocka undan eller diska eller gå ut och gräva en ny rabatt eller hämta ved. Och så har det varit i hela hennes liv. Mina föräldrar har i all välvilja genomsyrat mig med att man duger när man gör, är effektiv, har ordning och reda, inte latar sig och framförallt gör något ”nyttigt” med sin tid. Inga tomma mellanrum i onödan. Möjligtvis när man tar en kopp kaffe efter gediget arbete. Då kan man luta sig tillbaka en stund och fundera på nästa drag av göra. I mötet med den generationen eller dom värderingarna uppstår ett märkligt fenomen.

Jag blir härligt lat och närvarande. Säger ”ta det lugnt mamma” jag lever i nuet och jag vill inte hetsa och prestera. Jag vilar idag. Sitt och prata med mig en stund istället. Men nejdå. När hon kommer på besök så klipper hon ner alla blommor, duschar bort alla löss (på blommorna), ger sig ut i trädgården och gräver i ordning en stenmur, planterar om och klipper rosor med mera tills jag ropar TA DET LUGNT MÄNNISKA! Rom byggdes inte på en dag. Jag fixar det i morgon, eller en annan dag. Då känner jag mig så himla bra på att ta det lugnt i livet. Men så fort jag möter generationen som kommer efter mig så blir jag som förändrad. Vart tog det där lugna fina närvarande stillsamma jag vägen? Då blir jag gaaalen på chilla och ta det lugnt och inte plocka undan efter sig och vänta till i morgon för att söka det där jobbet eller skaffa den där viktiga blanketten. Då himlar jag med ögonen och säger bestämt. ÄR DET INTE BÄTTRE ATT GÖRA DET IDAG. VARFÖR VÄNTA TILL I MORGON?! Jag blir en furie av plikt och jag vet minsann hur man ska ordna till det för sig i livet så att det händer saker någon jäkla gång!

Det jag önskar allra mest är lite balans i det där. Jag längtar efter motsatserna sammansmältning (jag jobbar på det). Att jag ska kunna välja om jag vill vara i lättja- eller pliktlivet helt på eget bevåg och inte i relation till någon annan. Så istället för att tänka Dr Jekyl och Mr Hyde som faktiskt känns lite negativt kanske jag ska tänka på Yin och Yang och livets dualitet istället. Att allt behövs och att allt innehåller sin egen motsats. Mörker och ljus, natt och dag, liv och död. Allt sammanblandat i en härlig sammansmältning – livets alkemi som också finns i mig och i varje levande varelse.

Så ett uppiggande minne då jag faktiskt överraskade mig själv. Det var en vinter för några år sedan då jag jobbade på Västerbottensteatern i Skellefteå. Jag bodde i en sån där liten enkel etta som teatern hyrde ut till frilansande skådespelare. Det var så skönt att vara ensam och ansvarsfri ett par månader fast jag var vuxen och ordentlig. Jag låg i sängen och åt chips (på ledig tid) och kollade på TV. Kläderna låg huller om buller och det var ungefär så stökigt som när jag var arton. Man upphör aldrig att förvånas över sig själv. Därför hoppas jag att det finns hopp även för mig. Att jag en dag ska finna balansen mellan plikt och lättja i tillvaron.

Eva Ahremalm

Taggar: lata sig, städa