Rymdvarelserna tar över framtiden

Häromdagen försökte jag städa lite i mitt bibliotek. Jag tillhör dem som tycker att man egentligen aldrig kan få för många böcker. Men av praktiska skäl försöker jag göra små utrensningar ibland. Det tar emot men det måste göras. Sannolikt är det också bra för karaktären.
Den här gången blev jag stående med en bunt äldre science fiction-böcker i handen. Det var Camille Flammarions Världens undergång från 1893, Jules Vernes Gröna strålen från 1883, Claës Lundins Oxygen och Aromasia från 1878, Upton Sinclairs Det tusenåriga riket från 1924 och några till. Jag har länge gillat science fiction. I den mån det går att hävda att denna genre fortfarande finns så skiljer den sig från fantasy genom ett visst anspråk på realism – så här skulle det faktiskt kunna vara om tusen år eller på en främmande planet. Ändå handlar det oftast om ett slags spegelbild. Nästan all science fiction-litteratur är bilder av samtiden, dess önskningar och fasor. ”Tänk om varje familj hade sin egen helikopter.” ”Tänk om det blir ett stort atombombskrig.”

Jag bläddrade i mina böcker och slogs av tanken på hur naiva de var. Ja, det ligger ju i sakens natur. Jag lever i den framtid som de skrev om och vet att de hade fel i det mesta. Vi fick inte varsin helikopter. Men vi ”fick” varsin dator som gör att vi blixtsnabbt kan kommunicera över hela världen. Och den kanske djupaste och bästa förändringen – jämställandet mellan könen - förutsåg nästan ingen science fiction-författare.
Men framtidslitteraturen har ändå haft en mycket viktig roll. Mer än inom någon annan genre har man där diskuterat samhällsplanering, konsekvenser av vetenskapliga rön, politik och religion. Det har inte alltid märkts, strålpistolerna och rymdskeppen har ibland skymt de seriösa frågeställningarna.
Jag tänkte på en del av genrens ”yngre” författare som jag också har i biblioteket, Philip K Dick, William Gibson, Ursula Le Guin. De är i allmänhet smartare, skriver bättre och är inte så där retfullt naiva. Nästan allt de har skrivit och nästan allt annat som har skrivits i genren de senaste åren är ganska mörkt – dystopier. Det har till och med utvecklats massor av subgenrer; maskinerna har tagit över, människorna förslavade och nerdrogade, de sista människorna efter det stora kriget/epidemin, jorden ockuperad av aggressiva utomjordingar och så vidare.
Att skriva (eller teckna eller filma) om hur allt går åt helvete är populärt. Ondskan låter sig tacksamt exploateras. Och man är alltid på den säkra sidan. Att hota med undergång blir sällan larvigt.
I den gamla science fiction-litteraturen, kanske särskilt under dess guldålder på 1940-talet, fanns en stark optimism och ett särskilt slags hjältetyp – ofta en ingenjör. Till exempel Archie Douglas som skrevs fram av Lyle Monroe. Ett citat ur novellen Varde ljus:
”Han slutade läsa och log triumferande. Där har vi det, där har vi det! Om vi nu bara kan finna en kristall, som kan slipas så, att den vibrerar vid samma frekvens som synligt ljus, så ha vi lösningen – ett sätt att omvandla elektrisk energi till ljus utan värmeförlust!”
Lyle Monroe var en pseudonym för den kände Robert A Heinlein. Hans novell publicerades i Jules Verne-magasinet där det apropå framtiden också kunde stå saker som: ”Maskiner och robotar uträtta allt tungt arbete – endast några få män behövas som övervakare. I jättestora, skinande vita fabrikslokaler spruta maskinerna fram en osinlig ström av varor. Alla människor ha så mycken ledighet att de kunna ägna sig åt förströelser och kulturarbete. Guldåldern har återvänt till jorden!”

Denna riskabla optimism kan man göra sig mycket lustig över. Men den representerar också en större, mer allmän optimism om hur samhället ska kunna utvecklas. Sådan optimism är i dag en bristvara. I vår tid är den dominerande visionen om framtiden att vi går mot en snar katastrof. Detta går igen i många delar av vårt samhälle. Att hitta någon som i dag tänker sig en strålande framtid (Obs, ej ironiskt!), är mycket svårt. Detta är ett problem. Om vi inte har några trovärdiga bilder av en ljus framtid så är risken att vi heller inte kan skapa någon sådan.
Med risk för att få fel i mycket känns det viktigt att ansluta sig till Jules Verne-magasinets gamla devis: ”Må de skeptiska gärna skaka på huvudet – gosselynnet skall ändå i längden visa sig få rätt mot tvivlarna.” Jag ställer in mina gamla böcker i bokhyllan igen. Kanske är det något i deras ton som ändå känns rätt modernt.