Sagostadens romantiska förfall

Venedig har naturligtvis förändrats. Det var visserligen inte så länge sedan jag var där senast, men i alla fall. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Självklart var nästan allt dyrare. Båtbussen, vaporetton, kostade tre gånger så mycket som senast. I ännu fler kyrkor var det nu en avgift på tre euro för att gå in. Mellan den stora parkeringsplatsen i utkanten – Tronchetto – och busstorget Piazzale Roma gick det förarlösa monorailvagnar på en futuristisk brokonstruktion. Min gamla favoritrestaurant hade bytt ägare och de nya pratade till och med lite engelska. Turistgrupperna gick förbi diskreta och tysta, också en nyhet. Anförarna pratade i headphones och alla gick försjunk-na och lite inåtvända lyssnande i hörsnäckor.
Och framför de slitna portarna i de vindlande mörka gränderna låg travar av 2012 års Ikea-katalog. Det går aldrig att bevisa, men i de murrigt möblerade italienska hemmen har det kanske trängt in en del spånskivekonstruktioner med ljus björkfanér.

Men det var också mycket som inte hade förändrats. Gränderna var sig lika, oupplysta och oöverskådliga. Kyrkorna luktade mögel och var överlastade med forna tiders rövade guld- och konstföremål. Statyerna har bara vittrat lite grann sedan sist.
Suckarnas bro på baksidan av Dogepalatset renoverades fortfarande och var inklädd med stora reklamskyltar. Men annars var reklamen och neonljusen mycket sparsamma. Drinkarna på Harrys bar (oförändrad sedan 1930-talet då Hemingway satt där) var dyra men väl serverade av kypare med vita flugor. Venedig stod kvar, omoderniserat i det yttre, sakta sjunkande. Vattennivån har börjat bli kritisk.
Allt oftare når vattnet över byggnadernas stenfundament upp till det porösa sköra teglet som smälter bort i saltvattnet. Arbetet med att reglera havets nivå i lagunen är långtifrån färdigt.

Venedigs förfall är en bra metafor som alltför många redan har använt. Men förfallet är problematiskt på mer än ett sätt. Å ena sidan tycker jag, och många med mig, att Venedig ska räddas. Det är en sagostad på riktigt som alla borde få chansen att uppleva. Å andra sidan vore det förskräckligt med ett uppiffat Venedig – alla fasader upprätade och nyputsade, plan markbeläggning, bra belysning och skyddsräcken vid kanalerna. Det vore liksom inte Venedig längre. Mer som Disneyland.
Förfallet är romantiskt och attraktivt. Jag har svårt för den tanken, men känner ändå att det är så. Hur ska man rimligen motivera att miljöer där människor lever och arbetar inte ska moderniseras och renoveras? Hur ska man kunna hävda att Venedig är ett världsarv som tillhör oss alla men ingen som är rullstolsbunden är välkommen dit?

Det där är frågor som jag grunnar på ibland. Jag går där som turist bland turisterna. Det känns avigt. Jag vill inte vara vi med dessa turister som är så okunniga och som uppför sig så klumpigt. En del verkar tro att lokalbefolkning är lika med tjänstefolk. Samtidigt så vet jag ju att Venedig, och dess eventuella räddning, inte skulle klara sig en dag utan turisterna. Våra brotullar, kyrkoentréer och momsen på espressokaffet är det som håller staden igång. Det finns en symbios mellan turisterna och venetianarna. Om båda parter förstår det så kanske det ändå kan gå att både besöka och leva i Venedig med värdighet.
Jag nickar till killen som serverar min espresso. Han nickar tillbaka. Vi förstår varandra?
Utanför står några nya venetianer, svarta afrikaner som kanske har kommit till Italien som båtflyktingar över Medelhavet. De säljer illegala kopior av dyrbara märkesväskor. Ibland flyr de in i gränderna när polisen kommer förbi. Det där med värdighet kanske tar ett tag.

Peter Ekström är konstnär, journalist, rektor för Örebro Konstskola och medlem av Kulturdelens redaktion