Vart tog doktorn i Mariannelund vägen?

Jag saknar doktorn i Mariannelund. Han som man åkte hästskjuts till om man hade fått blodförgiftning, eller bara en soppskål över huvudet. Han som vänskapligt ordinerade vetebullar mot svalda femöringar, eller opererade i ilfart om så behövdes. Man visste vart man skulle ta vägen.
Han satt där bakom sitt stora trygga skrivbord och tog emot folk från bygden som vandrade rakt in på mottagningen med sina åkommor, blev botade och bugade sig hövligt.
Jag saknar också barnmorskan i torpet nere vid kröken. Hon som man skickade de äldre syskonen till när barn nummer nio var på väg. Hon som kom haltande över ängarna, alltid redo, full av erfarenhet och kunskap. Hon som kokade linnedukar, tog över hemmet med sin trygghet och gav dig barnsängssupen när barnet väl var ute.

Jag minns inte vad någon av barnmorskorna hette som förlöste mina barn. Jag fick ett nummer i min hand i nionde månaden – ring dit då värkarna börjar tätna. Tvåan höll på att födas på köksgolvet.
Jag stod mitt i natten med telefonen i hand och rabblade mitt personnummer för en okänd människa som ifrågasatte värkarnas täthet. ”Men den är ju på väg ut nu!”  ”Kom inte in för tidigt för då skickas du hem igen!”  Den största rädslan – att vara så pinsam att man åker in för snabbt och tar upp otillåten plats i det pressade sjukvårdssystemet.
Men jag var duktig. Födde direkt då jag kom in. Tio timmar senare vinkade vi hej då till anonyma vitklädda ryggar och åkte hem. Snabbt och effektivt och oerhört anonymt.

Med barnen kom också sjukdomarna. Det finns ingen hejd på virus som cirkulerar på dagis och de små oerfarna immunförsvaren suger åt sig rubbet.
Det mesta löser man med Alvedon och VAB, sagor och saft, men ibland behöver man vården. Som nu. En åkomma på ett av barnen, det är inte akut, men besvärande.
Så jag ringer vårdcentralen. ”Just nu har vi ingen telefontid, ring 1177”. Jag ringer dit. De ber mig ringa vårdcentralen. Under tre aktivt ringande dagar finns det ingen telefontid att få.
På fjärde dagen går jag upp i ottan och panik-ringer runt sjuslaget. Då får jag en telefontid.
En sköterska ringer upp mig och förklarar att jag inte ska ringa om jag vill ha hjälp fort. Jag ska gå in på Mina Vårdkontakter på nätet istället. Jag ursäktar mitt pinsamma pensionärsbeteende och kollar nätet. Skapar ett konto. E –legitimation krävs. Försöker skaffa det, men ser att operativsystemet i vår dator är för gammalt.
Måste vi skaffa ny dator för att få vård? Nej, det funkar visst med engångskod också. Om jag ansöker om det skickas ett lösenord med post till min hemadress inom ett par dagar och då kan jag logga in på mitt konto med en kod som skickas till min mobil. Först då kan jag ställa min fråga och få svar inom ett par dagar.

Vi försöker ständigt effektivisera samhället. Så att fler kan få hjälp fort, för färre pengar. Vi arbetar fram leende hemsidor med vackra ord som ”bemötande” och ”tillgänglighet” och trygga ord som ”sekretess” och ”kompetens”.
Och när du väl når fram till exempelvis vården så möts du oftast av just detta. Men vägen dit? Den kodade labyrinten, med siffror till förbannelse, allt som måste knappas in för att nå det mänskliga? Förvärrar inte det istället svenska folkets stressrelaterade sjukdomar?

Självklart var det inte bättre förr. Folk dog ju som flugor av både blodförgiftning och barnsängar.
Men någonting lockande och avstressande finns det ändå i tanken på att kunna gå direkt till en person du känner och få hjälp. Helt utan telefonknappande, koder, operativsystem, e-legitimation, inloggningsuppgifter, lösenord och senaste versionen av Firefox.
Bara du, doktorn och sjukdomen. Precis som i det gamla Mariannelund.

Helena Hedlund