Vikten av ett tidigt vapenintresse

Förra sommaren täljde jag en ”bysse” till min äldste son. En ”mysse” på det och Emil kunde smyga omkring och göra harmlösa hyss. Han hade svårt att hantera vapnet till en början. Jag fick visa hur han skulle hålla och hur det skulle låta. Ganska snart tappade han intresset för den. Att dra ut Linas onda tand med björntråd var roligare. ”Byssen” blev liggande i gräset och det växte maskrosor genom hålet för avtryckaren. Kanske blev jag lite besviken på ointresset. Jag hade ändå jobbat ganska hårt för att få den att likna en riktig bössa.  
Så i år, dagen efter Andres Behring Breiviks fasansfulla massaker, kommer tvååringen och siktar på mig med ett naturtroget automatvapen i Barbie-storlek. Jag hade inte tänkt på vapnet förut, det följde med något loppisskräp någon gång och blev liggande längst ner i leksakslådan. Men just den här dagen reagerade jag så starkt på det att jag slet det ur händerna på honom och kastade det i soporna. Jag blev förvånad över min egen reaktion. Men minnet av dockan som vapnet en gång tillhört, med stora muskler och iskall Breivik-blick, i kombination med min mjuka fina son, fick mig att må illa.  
Vapen som leksak är säkert en urgammal företeelse. Det härstammar från en tid då vi jagade för vår överlevnad. Från en tid då Sverige var i krig. Då pappa hade bössan hängande på en krok innanför dörren och sonen försökte identifiera sig med sin far. Men i dag är inte vapen en naturlig del av vår vardag. Ytterst få i Sverige behöver göra lumpen. Ännu färre kommer att delta i ett krig. Vapen i Sverige i dag associeras nästan uteslutande till blodiga nyhetssändningar där vi vuxna förfasas över världens ondska. Därför förstår jag faktiskt inte logiken i att vi sedan sätter våra småbarn framför Disney Channel, där reklamen talar om att vapen och aggressiva män, det är roliga grejer det!  

Visst, barn måste få leka och bearbeta sånt som händer omkring dem. Förbjuder man något blir det bara ännu mer lockande, heter det, och jag håller med. I viss mån. Men jag vet inte om tanken håller fullt ut. För inte säljer leksaksaffärerna låtsassprit och leksaksheroin? Inte uppmuntrar vi våra barn att leka med sexleksaker i miniatyr, eller ger dem små naturtrogna rakblad att låtsas skära sig i armarna med? Behöver inte barn bearbeta sånt också? Varför ska det inte säljas när vi fortfarande är så toleranta till de naturtrogna vapnens existens i leksakshyllan? Jag ser inte logiken.  
Vi pratar om vikten av att barn får tillgång till teater, böcker och musik i tidig ålder för att de ska få ett intresse av kultur senare i livet. Vi pratar sällan om vikten av att barn får tillgång till vapen för att de ska få ett brinnande vapenintresse som vuxna. Som om vissa saker hänger ihop mer än andra?  

Nu tror jag inte att mina söner kommer att bli massmördare för att de blöter ner varann med vattenpistoler. Inte heller per automatik de barn som låtsas meja ner varandra med ”police force kulsprutepistol” från Toys R us. Men nästa gång jag blir skjuten av en femåring, så vet jag faktiskt inte om jag glatt kommer att falla ner och spela död, eller säga ett bestämt: ”Nej! Jag tycker inte om när du skjuter på mig!” Jag vet inte om det ena påverkar barnet mer än det andra. Men just nu känns det helt enkelt inget kul att leka massaker.    
Och ”byssen” fungerar utmärkt när man ska peta fram leksaker som hamnat under kökssoffan. Eller till att ha som metspö när man leker fiskdamm.