Krönika. Peter Ekström.

2017-01-22 05:49

Är Örebro en konststad?

Det finns många som vore värda att omnämnas.

Jag träffade en konstnärskollega från en annan stad nyligen. Han var avundsjuk.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


– Örebro är ju en riktig konststad. Det måste vara härligt att arbeta som konstnär där, sade han.

Jag tittade frågande på honom. Jag kände inte riktigt igen mig. Jaså, är Örebro en konststad? Jag tänkte. Och jag försökte att inte vara negativt närkingsk och nedvärderande. Jag bestämde mig för att inte fokusera på att det finns så få gallerier, att det nästan inte skrivs någon konstkritik längre och att företag och privatpersoner i Örebro inte köper så värst mycket konst. Och jag tänkte att allt är ju relativt. Tja, Örebro kanske är en konststad. Eller i alla fall på väg dit. 

Det finns en konstskola i Örebro (ja, jag är rektor där), staden har ett antal intressanta och relativt storslagna återkommande konstprojekt – främst Örebro Open Art, Rådhuskalendern. Det finns ett par små nya gallerier. Kommunen och regionen är ganska duktiga på att köpa konst och se till att konst får plats när det byggs nytt eller renoveras. Det finns ateljéstöd för en del av stadens konstnärer.

Det viktigaste är naturligtvis att Örebro har ett antal mycket duktiga konstnärer. Flera av dem har rykte och verksamhet som räcker långt bortanför Välkommen-till-Örebro-skyltarna. Några har till och med internationell verksamhet. Konstnärskåren har visserligen minskat sedan 1970-talet. Och när någon yngre örebroare som har varit borta för att gå på konsthögskola i fem år, kommer tillbaka för att etablera sig här, är det många som höjer på ögonbrynen. Men i alla fall.

En del av dessa konstnärer ser man inte så mycket av. Ett flertal av Örebros konstnärer ställer ut i hemstaden ungefär vart tredje år. Ganska många inte ens så ofta. För örebroarna är det svårt att följa sin stads konstnärer.

Det finns många som vore värda att omnämnas.

En av dem är Ann Sidén. Jag har varit bekant med henne och hennes konst i många år nu. Första gången jag tittade ordentligt på verk som hon gjort var nog i samband med en utställning på det lilla galleriet Vargen som fanns för ungefär 30 år sedan. Hon hade gjort skulpturer som utgick från inälvor och från arabiska bokstäver. Jag skrev flitigt för Nerikes allehanda på den tiden. På dess kultursida recenserades i princip alla konstutställningar i länet och jag var en av recensenterna. Anns skulpturer fascinerade mig. Först senare förstod jag hur logiskt det var för henne att just låta bokstäver få form. Eller att låta ordet bli till kött. En symbolisk beskrivning av skapelsen. Men också, mycket närmare, en stark kontakt med det skrivna ordet. Anns far var den legendariske tidningsmannen Henry Sidén som var en hörnsten i Nerikes allehandas redaktion under tidningens guldålder. En noggrann och ibland sträng man som hade språket i fokus. Denna noggrannhet och språkkänsla blev också Anns. Bland annat lade hon under lång tid upp ett arkiv med nästan allt som skrevs om konst i Sverige.

Skulpterande konstnärer har en tuffare tillvaro än målare och grafiker. De behöver mer tid, deras omkostnader är större, platserna att visa deras konst är färre. Särskilt för skulptörer är det viktigt att kunna arbeta med offentliga uppdrag. Det har naturligtvis Ann gjort. Några exempel finns på det i Örebro. Inne på USÖ. På en liten bro över Lillån som en del av projektet Lilla Åpromenaden.

På Våghustorget finns hennes minnesmärke över Anna Lindh. Intimt, gripande och väl anpassat till sitt ämne. Någonstans i Örebro, kanske på slottet, borde också hennes barnvagn i brons ställas upp. Den tillkom när det blev känt att prins Daniel var född i Örebro men är en hyllning till alla barn som också de borde få vara prinsar och prinsessor. Jag tycker att det är ett genialiskt konstverk. Nu står det magasinerat till ingen nytta. Det är värt ett bättre öde.

Kanske Örebro är en konststad ändå. I så fall har Ann Sidén bidragit till det.