Att släppa taget om sitt barn

Det är som olika livsteman utspelar sig på min arena. Och nu har jag haft ett längre skov i det tema som jag kallar ”konsten att släppa taget”.

Konsten att släppa taget. Smaka på det. Att släppa taget. Taget som vill hålla fast. Inte vill gå vidare och framför allt – inte känna tillit!

Det finns många släppta tag i mitt liv. Ibland har jag blivit förvånad över att vissa varit så lätta att släppa. Som när jag slutade på Länsteatern eller i musikteatergruppen Skamlösa. Andra ”släppta tag” har mer känts som en darrande process. Som att sluta på Teater Martin Mutter, separera eller att sälja det där älskade huset. Men även då öppnade jag mina krampaktiga händer, föll fritt och landade utan större skador. Ett släppt tag kan förstås vara kryddat av sorg, skuld och eftertankens kranka blekhet. Men ändå med en visshet att den nya vägen var den jag behövde gå för att växa vidare.

Men det här med barn som ska släppas taget om, barn som ska ut i världen och leva sitt eget liv har varit det svåraste taget att släppa. Det känns som en evighetsprocess. Det började smyga sig på redan när Anton var i tonåren och jag hade gjort mitt ”mammagöralltfördigochälskardigöveralltpåjorden-arbete” och fortsätter faktiskt än i dag fast han är 23 år. När det var dags för honom att flyga iväg i sin egen vindriktning, stod jag ibland där under vingarna och tjoade. Nej inte åt det hållet! Du måste hålla kurs! Krocka inte med tallarna där borta och se dig för över de stormande haven. De är farliga och djupa och man kan inte lita på alla fula fiskar! HÖR DU MIG DÄR BORTA!!!

Det pratas mycket om föräldrars förhållande till sina små barn och allt det som de kämpar med för att få tiden att gå ihop. Hur man hanterar uppfostran och klätterställningar och karriärer och dagis och vem som ska ta ansvar hemma. Det är lite mer pinsamt att prata om förälderns roll till barn som ska anses vara vuxna. Men plötsligt börjar mitt tema dyka upp runt mig. Jag inser till min fasa och lättnad att jag inte är ensam. Föräldrar står i alla vindriktningar och kämpar med att släppa taget om sina nyvuxna barn. Låta dem bli självständiga människor.

Inte så sällan handlar det om pengar. En föreläsare som jag var och lyssnade på sa: ”Pengar är inte allt. Men de underlättar kontakten med mina barn”. Då skrattade jag gott och tänkte jaha, så kan det vara och insåg först några år senare att det stämde in även på mig.

Vår generations unga letar jobb och letar jobb och bor hemma och blir puttinuttade och flyttar i bästa fall iväg innan de blir medelålders och sedan ska de ändå supportas med pengar för det är ju så svårt för dem (här går jag inte in på samhällsproblemet: ”alla unga som inte kommer in på arbetsmarknaden”) Och soc vill man inte att de ska behöva gå till för det är ju pinsamt. Så då skjuter man till en slant. För det är ju så mycket som man behöver när man är ung i dag. Dator och senaste mobiltelefon och… svälta vill man inte att de ska göra.

Så hur hittar man ett sätt att supporta så det inte blir som felaktig u-hjälp? Så att det börjar växa i egen jord. Så att de börjar vattna sina egna frön och ger sig själva näring. Själv får man kanske stå och kika med en spade över axeln i bakgrunden. Och i den bästa av världar säga: jag litar på dig. Och om du behöver prata så lyssnar jag. För jag stödjer dig, vad du än väljer, vart du än flyger. Men du får putsa dina vingar själv.

Då tänker jag på Karin Boyes sista vers i Ja visst gör det ont. Som är så vackra, så kloka och som ger mig perspektiv på min rädsla, oavsett om det är mitt barn som jag ska släppa taget om eller barnet själv som ska släppa taget.
”Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar, då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar, glömmer att de skrämdes av det nya, glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.”