Bär mitt barn som en pradaväska

Det sker i landet mellan medvetenhet och omedvetenhet. Mina ögonlock hänger, min kropp är trött, klockan är 06.45 och jag har vaknat flera gånger under natten. Både jag och min sambo stirrar på varandra i förtvivlan och med blickar som tyst frågar ”ska du ta henne? Eller ska jag?” oftast vinner den som orkar ligga still längst, denna morgon vinner min sambo. Luvtröjan och jackan åker på.
Barnskrik. Mina trötta händer som på ett sömnigt vis försöker stressa på den röda overallen, ner i vagnen och ut i den snöfria vintern, barnskriket lägger sig efter några kvarters promenad och mitt huvud börjar vakna till liv. Då startar jakten.
Jag letar efter människor som kan bekräfta mig.

Framför ett gäng morgonpigga pensionärer går jag extra sakta, jag pysslar om min lilla dotter i vagnen extra noggrant, med ett öga på pensionärerna. Jag ser att de ler mot mig, de berömmer mig. ”Att du är uppe så tidigt”. Jag suger i mig bekräftelsen tillsammans med den kalla morgonluften.
Och jag är inte ensam. Jag ser dem överallt, pappa-posörerna. Hur de leker med sina barn med ena ögat riktat på ”publiken”. Hur de på babysimmet gör överdrivna vattenrörelser för att imponera på alla andra föräldrar och hur de multitaskar på kaféer drickandes latte, samtidigt som de pratar i sina vita öronsnäckor med babyn i knäet och en Ipad på bordet som de nonchalant spelar något undervisande spel på. Jag ser dem, jag ser dem överallt och värst av allt, jag är en av dem. Jag bär på mitt barn på armen på samma sätt som en modebloggare bär sin nya Prada-väska.

Det är som om att jag i brist på att ha funnit vem jag är som pappa eller människa, spenderar tiden med att posera. Att låtsas som att jag verkligen vet vem jag är, eller vilken typ av pappa jag vill vara.
De sägs att det tar lite längre tid för pappor att inse att de har ett barn. Eftersom mammorna redan har spenderat nio månader med bebisen i magen. Och kanske är poserandet något mycket fint, ett sätt för oss pappor att lära känna oss själva som just pappor, testa olika roller och varianter på vilka vi vill vara. Det är i förvirringen kring vem man är och vilken roll man har som man börjar spela, låtsas och posera.  

Precis när jag har passerat pensionärerna hör jag hur de sinsemellan berömmer mig inför varandra. Jag har lyckats, men lyckan förvandlas snabbt till en skam. En skam över att det känns som att jag har lurat någon. Utgett mig för att vara någon jag inte är. Där gick jag och poserade lite...men det var ju aldrig meningen att någon skulle gå på det. Jag får en impuls att gå tillbaka till pensionärerna och berätta sanningen, att jag poserade. Jag vill berätta för dem att jag är osäker på det här med faderskapet och att jag tycker det är svårt. I stället går jag hem.
Senare på dagen ger jag mig ut och upptäcker att det blomstrar av underbara pappor i parkerna, på kafeér och i hemmen.