Barn förstår med hjärtat

Jag föddes under det blomstrande 50-talet, ett lyckligt lottat och välskapt gossebarn. Det betydde egentligen inget annat än att jag hade fem fingrar på varje hand, att alla andra vitala delar satt ungefär där de skulle och att jag var född på rätt sida stan, i rätt del av världen, den välbärgade, där löften om en blomstrande framtid var lika självklara som steken på söndag.  Dessa goda förutsättningar förvaltade jag på ett sällsynt dåligt sätt, vilket medförde att jag inte alls blev farbror doktor eller något annat fint som man förväntades bli där jag bodde.

Jag växte upp under det upproriska 60-talet och blev i någon mån vuxen under 1970-talet.
Och mer än en gång har jag ångrat att jag som barn längtade efter att bli vuxen. Att jag inte passade på att vara barn fullt ut när jag faktiskt var det. Men jag tar igen förlorad mark genom att då och då återvända till min tid som barn. Jag besöker honom ibland, den lille grabben inom mig.  Han blinkar åt mig och vinkar igenkännande. Jag säger åt honom att inte peta i näsan och att sluta upp med att äta med fingrarna. Lite vuxna förmaningar som jag inbillar mig kan vara användbara. Vi är kompisar numera. Så har det inte alltid varit. Men vi möttes någon gång mitt i livet och tog varandra i hand. För att hjälpas åt att hålla ihop det liv vi faktiskt delar.
Han hjälper mig ibland att förstå varför det blev som det blev. Jag kan till exempel med hans assistans hämta hem en scen från min barndom som jag ibland använder som förklaringsmodell till min ideologiska bas. Kanske för att det är svårare att motsäga en upplevelse man har som barn än att behöva försvara hur man som fullt utvecklad samhällsmedborgare tillägnat sig ett färdigt teoretisk paket. Hur som helst: jag var sju år gammal när jag blev socialist. Jag hade naturligtvis ingen aning om Marx och Engels eller andra abstrakta tankar om samhället. Som barn förstår man saker med hjärtat. Vilket för övrigt är det absolut bästa stället att förstå saker på.

Bakom detta döljer sig följande. Julen 1963 fick jag en lastbil av min faster. Den var röd med grönt flak. Den rullade lätt och fint på parketten. Den var stark och hållbar, det hade, enligt min faster, expediten i leksaksaffären intygat.  Men det bar sig inte bättre än att lastbilen, sin utlovade hållbarhet till trots, gick sönder. Farsan tröstade och försökte förklara, och här kommer det centrala, att det är meningen att saker ska gå sönder.
– Hur skulle det se ut om allting höll i evig tid. Man skulle köpa en lastbil i livet och sedan skulle den hålla för all framtid. De flesta människor som tillverkade leksaksbilar skulle bli arbetslösa. Nej, det måste vara lite snurr på grejerna, förstår du, sa han.
Jag förstod inte.
Han fortsatte.
– Man jobbar med förslitningsdetaljer, som efter en viss tid behöver bytas ut. På så sätt får många fler arbete och pengarna går runt i systemet. Pengar är för samhället vad oljan är för en motor. Förstår du?
Jag förstod inte
 – Alltså, va fan, är du socialist, eller vad är det frågan om, skrattade han.
Jag förstod inte men antog att jag nog var det där som han sa, socialist. Kanske måste jag omhändertas eller opereras, tänkte jag.
Nästa jul fick jag en ny lastbil av min faster. Jag tog upp den, tittade på den länge och väl, innan jag kastade den i skallen på henne.
Hade jag inte fått jobb på Posten efter skolan hade jag antagligen blivit terrorist.
Nu håller vi människor naturligtvis på och friserar vår egen historia, klipper och klistrar så att den ska passa in på den vi vill vara. Jag vet detta.  Men jag kan helt ärligt säga att ovanstående lilla historia är mitt första minne av ett samhälle som sviker sina barn. Med åren har de blivit fler.

Och att den här lilla skildringen visar på en förenklad bild av marknadsekonomins beskaffenhet undgår nog ingen. Men jag föredrar enkla historier. Jag tror att det anspråkslösa formulerar mänskligt liv mycket bättre än sammansatta vetenskapliga eller religiösa system. Och jag tror på vår förmåga att själva upptäcka det som utelämnas.  Det finns en nyckel i det enkla som man nästan alltid lämnar kvar, och som faktiskt kan öppna små fönster mot den stora, stygga världen utanför.