Blåmesens livsuppgift

Inte vet jag hur allt hänger ihop. Men märkliga saker händer ibland. Händelser man inte kan förklara med vetenskap, sannolikhet och sånt. Just något sådant förunderligt hände mig för några veckor sedan som jag här vill dela med dig.

Jag hade fått en förfrågan att vara begravningsförrättare åt en kvinna som var nära sitt yttersta. Jag åkte iväg och träffade henne på sjukhuset. Vi pratade om hennes liv och den förestående döden och hur hon ville ha sin begravning. Hon var fylld av ärlighet och till det en härlig galghumor trots sitt svåra tillstånd. Det var ett starkt möte. En vecka senare ringer hennes yngste son och berättar att hon nu har gått ur tiden och vi ska planera begravningen.

När man håller i en begravning är det ju brukligt att berätta något personligt om den döde, om hennes liv och leverne i ett så kallat griftetal. Hur hon var och hur man vill minnas henne. Hon hade haft ett brokigt liv. Fyra barn, varav tre fanns kvar i livet. Dottern blev lämnad till fostermamma vid fyra års ålder, men de hade ändå haft kontakt genom flickans uppväxt. Och i mitt huvud började nu processen tumla runt kring vad jag skulle säga om henne. Därför bad jag också barnen skicka mig några ord kring hur de ville beskriva sin mamma. En mamma de hade väldigt olika bilder och erfarenheter av. Men en beskrivning som kom från alla tre var ordet ”spontan”. Att hon liksom hade varit ett barn hela livet. Nyfiken, öppen och spontan. Så det tog jag med mig i berättelsen om henne.

Nu var det så märkligt att under den här veckan var det en Blåmes som visade sig för mig säkert 20 gånger om dagen. Den satte sig på köksfönstret och kikade in på mig. (Vi har väldigt gamla fönster, så det finns inte något kitt att smaska på för småfåglarna om du nu tänker att jaha… det var förstås kitt den ville äta.) Nej, den satte sig där och i början konstaterade jag det bara. Men efter en vecka blev det liksom tydligt att den verkade vilja säga något. Och precis just då hade jag fått boken Djurens språk av min vän Marianne. Så till slut kapitulerade jag och läste vad Blåmesen berättar. Så här stod det – Låt dig inspireras av ögonblicket och fånga tillfället i flykten. Min gåva till dig är att vara spontan. Va!!! Det kunde inte vara mer passande eftersom barnen också hade använt just det ordet. Det kändes som en hälsning.

Jag bestämde mig för att ta med händelsen och orden i mitt tal om henne. När jag skrivit ner det i mitt planerade griftetal så slutade Blåmesen direkt att visa sig. Men en vecka senare, en halvtimme innan jag skulle fara iväg till begravningen, när jag satte mig vid datorn för att skriva ut texten, så kom Blåmesen och satte sig på dörrhandtaget en meter ifrån mig. Den tittade mig i ögonen och flög sen iväg. Jag rös.

Till begravningen kom också hennes dotter, hon som blivit lämnad till fostermamma som liten. Jag såg hur hon liksom hajade till när jag berättade om Blåmesen. Efteråt kom hon fram och tackade innerligt och bad mig skicka texten om Blåmesen, för den hade berört henne så. Den hade liksom talat direkt till henne. När jag kommer hem skickar jag över den och dagen efter får jag svar. Hon berättar att när hon precis öppnat min text och läst igenom den, så hör hon ett konstigt ljud från vardagsrummet. Hon går dit för att se efter vad det är. En Blåmes har flugit in och seglar runt i rummet. Hon blir både chockad, glad och förskräckt. Dels för att det är en Blåmes och dels för rädslan att den kanske ska flyga in i ett fönster och slå ihjäl sig. Men den flyger bara runt några varv i rummet och sen seglar den säkert ut genom fönstret igen!

Visst är det vackert. Och lite konstigt. Men sen när jag har berättat det här för mina vänner så har jag förstått att det är många som har just förunderliga Blåmeshändelser i samband med döda anhöriga. Så vi har kommit fram till att det kanske är Blåmesens livsuppgift, att vara budbärare från andra sidan. Ett budskap från dem som har nya perspektiv om att fånga dagen, och som vill att du ska unna dig att vara lite mer spontan.