Krönika. Eva Ahremalm.

2017-02-26 05:49

De som inte följer normen

För människor kan göra ont om man inte passar in. Han ville hellre vara vän med djur och träd och annat levande.

Nu när Josef Säterhagen har gjort sin finstämda och respektfulla monolog om särlingen Arne på min Lilla Kvartersteater så har jag kommit igång och funderat på människor som är lite eljest. De som inte följer normen. De flesta av oss gör ju det. Simmar med strömmen. Lever bekvämt i lägenheter och hus. Vi har jobb, åker bil och rusar runt konstant för att handla väl förpackade saker. Vi lever helt enkelt våra liv utifrån nutidens förväntade norm – som konsumenter. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 Arne valde att leva på ett annat sätt. Med större frihet, ingen tidspress och framför allt köpte han inte en massa saker. Och det kanske är det som skiljer oss mest åt. Att han inte var konsumerande i första hand, utan mer – ja vad ska jag säga … mer upplevande. Han bodde i diverse pörten. Bland annat i en husvagn i allra största enkelhet, med några tepåsar, ärter, gröt, nyponpulver och framför allt med sina katter. Han ville inte ha så mycket med folk att göra. För människor kan göra ont om man inte passar in. Han ville hellre vara vän med djur och träd och annat levande.

När jag för många år sedan bodde i Södra Hyttan, arbetade jag ändå i Örebro. Därmed åkte jag mycket bil, fram och tillbaka, fram och tillbaka. En timme hit och en timme dit. Plötsligt en dag gick där en tant utefter grusvägen någon mil norr om Järnboås. 

En liten gumma med toppluva, klädd i lager på lager och gummistövlar. Hon dinglade med en plastpåse i ena handen. Hon var så liten att påsen studsade i marken när hon liksom skuttade fram efter vägen. Jag stannade och frågade om hon behövde skjuts. Två plirande ögon tittade på mig och frågade vart jag skulle. Till Örebro sa jag. 

– Ja, då far jag med, sa hon och hoppade vigt in i bilen. 

Jag minns att jag blev förvånad för hon såg ut att var minst 80 år. Hon berättade att hon bodde i en liten stuga uppe i skogen med alla sina katter. Mannen hade dött för många år sen. Inga barn hade de fått. De hade haft en affär i Bredsjö en gång i tiden. Men det var länge sedan och nu var hon ensammen. Ja, inte helt, för hon hade ju sina katter. Att hon var en särling gick inte att ta miste på. 

Den där första resan till Örebro ledde till en slags udda vänskap. Efter den dagen gick hon ofta efter vägen och liksom väntade in mig när jag kom farande. Alltid ville hon med till Örebro. Inte vet jag vad hon gjorde i stan hela dagen. Ibland gick hon in på Länsteatern, där jag då jobbade, in till växeltelefonisten (som fanns då) och frågade efter mig. 

Sedan skjutsade jag hem henne till hennes lilla pörte där alla hennes katter väntade. När man sitter i en bil tillsammans kan det uppstå oväntade samtal. En erfarenhet jag gjort. Det blir liksom kravlöst. Man sitter inte och glor på varandra, utan båda tittar rakt fram. Där uppstår små funderingar och berättelser. Det var fina möten. Jag förstod att hon var ensam och eljest även därute i obygden. 

Men så en dag var hon borta. Hon kom inte mer. Inte vet jag vad som hände. Lite sorgligt var det. Kanske dog hon knall och fall?  Jag åkte fortfarande fram och tillbaka i min bil. Hon försvann ur sikte, men hon är en människa jag minns. Hennes glittrande ögon och skuttande gång och plastpåsen med några slantar i. Någon konsument var hon inte, för plastkassen fylldes aldrig med saker. Själv sa hon att hon hade påsen som gångstöd ifall hon skulle ramla. 

Och jag tänker att man får vara tacksam för de där mötena med en som är eljest. För de kan inspirera oss till att leva livet mer upplevande än konsumerande. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Jag hade ett fint möte med en älg. Vi stod och tittade på varandra länge. Hen viftade på öronen och jag vinkade.

Sämst just nu: Alla dessa förbannade förpackningar. All denna plast! Alla dessa kassar man köper. Helt galet! Här behövs en antiplastrevolution.