Den långa passningen

Jag sitter på ett café invid Moldaus strand. Dagens första snus ska avnjutas och jag väntar bara på det beställda kaffet. Innan dessa livs-uppehållande storheter intagits kan ingenting uträttas.

Jag säger inte tack när servitrisen kommer med koppen, jag säger en smula trevande, med ena ögat i parlören… dekuji vám. Tungan känns trögstyrd och kom antagligen på villovägar när bokstäverna skulle rangeras i rätt ordning men jag får i alla fall ett litet leende och en oidentifierbar glosa tillbaka. Hon kanske trodde att jag nös. Tjeckerna talar lika snabbt som de åker skridskor får jag för mig. En sekunds bristande koncentration så är det borta, ögonblicket och kommentaren vi nästan hade på tungan. Men så är det nog överallt när man inte befinner sig på mammas gata. Det vet alla som sett Tjeckien spela hockey. Även om man är noggrann och sätter hård press på deras puckförande back, så kommer den långa passningen i alla fall, som en varm kniv genom smör upp till en pilsnabb forward precis på blålinjen.

Min tillfälliga bostad ligger på Benediktska 11 mitt i centrala i Prag, en liten tvårummare med utsikt över en ruffig bakgård, ett stenkast från stadens gamla torg med den berömda kyrkan. Och ytterligare ett från Karlsbron. Det är ett lugnt område med några caféer och ett par restauranger. Polisstationen ligger i samma kvarter. Det kanske är bra.Att byta horisont blev plötsligt viktigt. En dag stod jag där med väskorna packade, huset där hemma uthyrt och den gamla Skodan fulltankad och klar för avfärd. Jag har för länge sedan bestämt mig för att gå mig själv till mötes genom att lyssna till dessa plötsliga önskningar om förändring.

Och ända sedan den förödande våren 1968 har jag burit en kärlek till denna stad. Jag minns bilden av -människorna som försökte hindra stridsvagnarna med sina egna kroppar. Och blickarna från de förvirrade sovjetiska soldaterna som inbillats att tro att de skulle mottas som befriare. Ett av dessa historiska tillfällen när bilden förmedlar mer än tusen ord. Det är sådant som fastnar och lever kvar. Jag var inte gammal nog för en vuxen analys och förstod såklart inte det storpolitiska spelet men som barn begrep jag när kampen var ojämn och utkämpad med orättvisa medel. Stridsvagnar är hårda och människor är mjuka. Det var som när busarna i plugget trängde upp Lillsvenne mot väggen och alla bara stod och tittade på när någon tog mod till sig och sa ifrån. Det som hände i Prag var egentligen inte alls oförklarligt utan fullt igenkännbart och lätt att översätta till sin egen vardag. Samma gamla visa om den starkes rätt att förtrycka men också ett ljus i mörkret när den lilla människan är beredd att offra något.

Det var också det där med en socialism med mänskligt ansikte. Den gänglige Alexander Dubceck som till sist fick vika ner sig för den sovjetiska övermakten. Hans trötta ögon som såg på oss från löpsedlar och nyhetsprogram på tv. Det var något i hans blick som sa att han hela tiden hade veta hur det skulle sluta. Han bar en nations öde på sina axlar och visste att det var lönlöst.

Och dryga 20 år senare startade en ny våg av missnöje. Den gången var manegen bättre krattad och till slut föll hela östblocket ihop som ett korthus.  Sammetsrevolutionen startade där protester brukar starta det vill säga i studentleden. Och ännu en gång åskådliggjordes det som är pacifismens paradox, nämligen att den räknar med och kräver myndigheternas våld för sin framgång. Något som dessa mer än gärna tycks vilja bistå med.

Och ryssarna är fortfarande inte förlåtna. De orter där de har hög närvaro är inga favoritställen för tjeckerna. Och i hockeymatcherna är det alltjämt mer än tre poäng i potten. Att idrott och politik hör ihop har vi lärt oss för länge sedan och man kan inte undgå att se den långa passningen som en del av samma tålmodiga väntan på rätt ögonblick. Den sitter nog i den tjeckiska folksjälen, lika självklar för dem, som snus till kaffet är för oss.