Det fattas en känsla av att vi är viktiga

Man brukar prata om att ”få fart på amningen” direkt efter födseln av ett barn. Det fungerar som en symbol för att få fart på moderskapet. Känslorna börjar där, hormoner kastas fram och tillbaka mellan barn och mamma och mjölken börjar strömmar till. Moderskapet kommer med mjölken. Det är fantastiskt att skåda en mor som ammar sitt barn och se hur bandet mellan moder och barn växer i samma takt som hullet på benen.

Jag står inför att inom en snar framtid bli pappaledig. Det får mig att fundera på om jag har fått fart på mitt faderskap ännu.

Smakportionerna. Hur trevligt det än är att mata ett barn med morotspuré, så går det inte att jämföra med det där jag ser när min dotter får sjunka in i ett par varma bröst fyllda med livets näring. Morotspurén som jag forcerar in i min dotters mun samtidigt som hon gör en förtvivlad min skapar inte den där riktigt intima känslan av att vi just nu håller på att knyta ett alldeles speciellt band. Jag finner inte känslan av att ha fått fart på faderskapet inom mig.

Jag minns hur hennes 3160 gram sökte sig mot bröstet första gången, hur hennes ögon fortfarande var stängda där hon låg och snuttade. Jag minns också hur jag stod bredvid, och hur jag fortsatte att stå bredvid och hur jag fortfarande efter ytterligare ett försök att med bebisröst övertala henne att morotspuré är likvärdigt med bröstmjölk står bredvid när jag återigen överlämnar henne till hennes mor och skådar hur hennes min ändras och blir fullt belåten.

Under föräldrautbildningar och i föräldraböcker poängteras hela tiden pappans roll, hur vi ska ställa upp, hur vi ska finnas där, för våra flickvänner och fruar, hur vi ska massera, serva och vara behjälpliga på bästa möjliga sätt. Aldrig missas chansen att tala om för oss hur viktiga vi är, vilken oerhörd nytta vi gör.

Det blir så påtagligt att det känns som om att någon ljuger. Som om man pratar tvärtomspråk. Om någon säger tusen gånger att något är viktigt så börjar man helt enkelt tro att personen i fråga menar att det faktiskt inte alls är viktigt. Samma sak sker i föräldragrupperna, på mödravårdcentralen, på profylaxkurser och slutligen även på BB.

Det fattas en känsla av att vi är viktiga, det fattas bröstmjölk mellan fäder och deras nyfödda barn. Det fattas något som vi kan få fart på, som inte handlar om att massera våra flickvänners fötter eller laga och sedan lagra 20 kilo lasagne i frysen. Det skulle behövas något livsviktigt, något som handlar om liv och död.

Och det finns det också, även om det inte ser ut på samma sätt som mellan mor och barn. Det handlar om tiden. Att fortsätta sitta där med morotspurén och ungen i knäet och se hur hon spottar ut maten på dina acnejeans. Det handlar om att fortsätta se och bejaka det otroliga som sker mellan mamman och barnet men även erkänna avundsjukan i att inte sitta inne på ett par bröst.

Jag försöker fortfarande få fart på mitt faderskap och jag säger till mig själv hela tiden att det kommer, att jag är viktig och att jag spelar en viktig roll, jag säger det så mycket så att jag påminner om föräldragruppen, jag börjar givetvis tvivla, är jag alls viktig?

Tvärtomspråket lyder inom mig. Ibland har man inget annat motstånd mot tvivelsjukan annat än att korka upp ännu en morotspuré och servera.