Krönika. Eva Ahremalm.

2017-10-17 06:00

Dra ner på våldet och öppna för freden

Det funkar ju inte att låtsaslyssna. Det märks direkt. Det krävs närvaro för att lyssna.

Jag har precis gått en kurs i Nonviolent Communication. Eller som det också kallas, Giraffspråket eller Empatisk kommunikation. Det är ett språk, ett hjälpmedel för att lära sig kommunicera på ett nytt sätt. Där man inte försvarar sig eller attackerar eller ger goda råd. Det handlar helt enkelt om ett språk där man skapar kontakt. Dessutom är man ärlig, uttrycker sina känslor och sina behov. Vilket är utmanande eftersom man ska blotta vad man verkligen känner. Och det fina är att man ger tillbaka till den man pratar med – man lyssnar på den andres känslor och behov. Verkligen empatiskt lyssnar!


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Vi tar det igen – empatiskt lyssnar! Om man krasst gör en observation av hur världen ser ut i dag, så verkar det vara en av de stora utmaningarna för mänskligheten. Att dra ner på våldet och öppna för freden. Och likaså för mig. Jag är kanske inte så våldsam av mig. Allt kan graderas. Men efter de där två dagarna blev jag faktiskt skakig av insikten hur marinerad jag är i ett annat sätt att prata. Hur det är för dig kan inte jag svara på, men hur ofta slinker det inte ur både det ena och det andra goda rådet i all välvilja.

– Jag tycker att du borde … Eller så undervisar man ”Det här kan bli en viktig erfarenhet för dig, om du bara.” Eller så tröstar man ”Stackars dig, vad jobbigt det måste vara”. Eller så börjar man berätta en egen historia på samma tema. ”Jag förstår precis, förra veckan råkade jag ut för en sak som var ännu värre” Eller så lägger man locket på ”Det var väl inte så farligt”. Eller så börjar man ställa en massa frågor, förklara, tillrättavisa ”Nähädu, det var inte så det gick till”.

Hänger du med? Hur ofta lyssnar man bara? Och ger den andre tid och utrymme? Tyst min mun så får du socker, säger jag till mig själv titt som tätt, när förslagsgrodorna vill hoppa ur munnen på löpande band. För jag vet med hjärtat att här ska jag absolut inte säga någonting alls. Men huvudet och tungan springer före. Då gäller det att snabbt klistra silvertejp över munnen! Och lyssna.

Och hur lyssnar man sen då. Det funkar ju inte att låtsaslyssna. Det märks direkt. Det krävs närvaro för att lyssna. Och som den franska filosofen Simone Weil hävdar, nästan alla som tror att de har den förmågan äger den inte.

Det var lite tråkigt att läsa. För jag tycker att jag är ganska bra på att lyssna. För det mesta. I alla fall ibland. I alla fall då och då med vissa.

Fast min man får ofta säga ”Eva, jag behöver bara prata. Jag vill inte höra vad du tycker”. Nähä säger jag då  ”Men om du gör såhär så”. Jag har många fina förslag som jag tycker borde prövas. Eller när jag pratar med sonen. När jag börjar med det där åsiktandet och läggasigiandet har jag märkt att kommunikationen avstannar. Det blir liksom alldeles tyst och lusten att samtala försvinner. Då kommer jag på mig själv, för helt okänslig är jag inte. Nu kan det bara bli bättre, för jag har bestämt mig för att jag ska vidareutveckla min kommunikationsförmåga. Jag ska gå ett helt år på Nonviolent Communication-utbildning. Tjohooo!!!

De har redan varnat för att man kan bli lite jobbig i början. När man ska tala om för alla andra hur man ska kommunicera. Men det går över snart. Det är som att lära sig köra bil. Man växlar och bromsar snart per automatik och fattar inte hur det kunde vara så svårt i början. Så snart så är jag tyst och lyssnar in allas känslor och behov. Till och med mina egna! Det kan inte bli bättre.

Bäst & sämst

Bäst just nu: Som jag precis har sagt. Jag ska åka till Stockholm och gå på Nonviolent Communication-kurs. Så roligt!

Sämst just nu: Kommunikationen Trump och Nordkorea emellan kan man inte kalla nonviolent. Mer som två små barn som bråkar, fast farliga på riktigt.