"En snygg bokstav och jag är fast"

Det finns få saker som jag kan snöa in på så mycket som typografi. Jag håller emot så mycket jag kan. Men rätt som det är så trillar jag dit och sitter och dumstirrar på ett nytt eller gammalt teckensnitt, ett stramt bokomslag utan bild eller bara en enstaka bokstav och hur den är skuren.

Ja, det heter så att bokstäverna är skurna. Från början var det nämligen just så att varje enskild bokstav, varje typ, skars ut i trä. Mest fruktträ tror jag, till exempel päron, det är hårt och bra och det går att göra små precisa detaljer. Sedan gjöts dessa typer i metall och användes i tryckerierna. Fast riktigt stora bokstäver, rubrikstilar för affischer och löpsedlar, fortsatte länge att vara av trä. Sådana vackra handskurna typer kan man hitta på loppisar ibland. I tryckerierna används de inte längre.

Så småningom gick man över till att gravera fram bokstäverna direkt i metall. Då kunde man göra fler detaljer, tunnare och mindre bokstäver.

Mitt intresse hänger naturligtvis ihop att jag har arbetat med typografi. Min enda riktiga yrkesutbildning är som typograf. Det var bra fast helt förfelat. Jag tror att vår klass var den sista som lärde sig att handsätta med blytyper. Det var nätt och jämt att vi fick lära oss en nymodighet som reprofotografi. En gång fick vi se en elektronisk sättmaskin. Den var stor som ett hus och hade en bildskärm där fyra små ord i taget kunde ses. Sådana maskiner skulle vi inte bry oss om tyckte vår lärare och så fick vi gå och skramla lite med blytyperna igen. När vi slutade skrotade man hela blyutrustningen. Bara några år senare kom den stora datorvågen som revolutionerade hela den grafiska branschen. I Örebro slogs säkert hälften eller fler av tryckerierna ut på kort tid. Det fanns ganska många små och stora tryckerier i staden förr. Idag är det bara ett par stycken kvar. Om man vill trycka något idag (obs inte printa direkt från datorn utan verkligen trycka) så skickar man en datorfil till ett tryckeri i Estland och för nästan inga pengar alls så får man strax tillbaka sin trycksak.

I och med datorrevolutionen så hoppade jag av. Det var inte av avoghet mot datorer utan helt enkelt därför att tillfället passade bra för att satsa på något annat. Men intresset är kvar. Det är kopplat till en stark romantik. Det finns en scen i den österrikiska filmen Förfalskarna från 2007 där jag liksom kände igen mig direkt. Den bygger på verkliga händelser och utspelar sig till stor del i ett koncentrationsläger. I en avskild lokal har tyskarna byggt ett tryckeri och talangfulla fångar får arbeta där med att förfalska engelska och amerikanska sedlar som skulle användas för att störa fiendens ekonomi. I scenen jag tänker på så kommer en ny fånge till tryckeriet. Denne gamle typograf har levt flera år i olika läger och gett upp allt hopp. När han kommer in på det hemliga tryckeriet och känner lukten av trycksvärta så sjunker han ihop snyftande av lycka. Det var något han inte trodde att han skulle få uppleva igen.

Det är ont om riktiga tryckerimiljöer nuförtiden men de som finns har något mycket speciellt. Detta hantverk förknippat med stolthet och kunskap är vackert.

Men som sagt, det räcker egentligen med att jag får se en enda riktigt snygg bokstav för att jag ska vara fast. Ta till exempel ett gement g i kursiv Garamond. Just g:et är väldigt personligt, lite skört och känns som om det kom från Claude Garamonds (1490-1561) privata handskrivna brev. Eller ett versalt A i en mager Futura. Stolt, regelbundet och självklart geometriskt. Det är ett teckensnitt skuret av Paul Renner 1928 och det är lätt att förstå att det marknadsfördes som ”typsnittet för vår tid”. Också Times Roman (det är osäkert om det från början hette Times Roman eller Times New Roman) kan vara mycket stiligt. Det har ju blivit lite slitet eftersom det tydligen är grundinställningen på de flesta datorer. Men tittar man efter så ser man ju hur snyggt det är gjort. När det var nytt 1931 var det dessutom det teckensnitt som hade den högsta läsbarheten av alla. Han som hittade på det hette Victor Lardent och han jobbade på stilgjuteriet Stanley Morison som fått uppdraget av tidningen The Times. Gemena e med sina drag från både antikva och nyantikva är både mjukt och kraftfullt på samma gång.

Nästan alla som gillar typografi är dessutom ense om att Comic Sans är den fulaste uppsättning bokstäver som gjorts. Det finns kampanjer för att utrota detta teckensnitt, men de verkar gå trögt.

Jag är alltså inte alldeles ensam om att vara intresserad av typografi. Jag känner till en del andra nördar också. Vi har inga hemliga handslag eller sådant. Men man kan lätt kolla vem som är seriös. Om det är någon som har sett (hela) långfilmen om teckensnittet Helvetica så är det kanske någon som går att snacka med. Då kan man också utbyta härliga typografiskämt som till exempel: ”Who shot the serif?” Det är roligt!