Krönika. Peter Ekström.

2017-05-30 08:00

Ensamhet som gemensam nämnare

De kanske tror att de mest ska öva en massa tekniker. Vi anser att det är viktigare att de övar sig i att vara människor.

Nu är det antagningstider. Det innebär att vi tar in nya elever till Örebro konstskola där jag arbetar som rektor. Aj, nu blev det fel direkt – studerande ska det heta på vår nivå som är mellan gymnasium och högskola. Det är i alla fall mycket spännande. De vi antar har sökt till oss med arbetsprover som vi bedömer strängt. Det är inte lätt att komma in på vår skola.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vi är, liksom alla konstskolor, ett litet ställe. Endast 32 studerande går hos oss. Skolan är tvåårig och det innebär att vi byter ut ungefär hälften av dem varje år. Det blir 16 nya individer att förhålla sig till med allt vad det innebär. 16 är kanske inte så många men antalet personlighetsdrag, individuella särtecken, olika konstnärliga inriktningar och ambitionsnivåer kan vara väldigt spridda. Ålder och förkunskaper varierar också enormt mycket. Dessutom uppmuntrar vi olikheter …

Ändå finns det vissa likheter. Att de som söker till oss är intresserade av konst (åtminstone sin egen konst) är ju rätt givet. Detta intresse är en gemensam nämnare för våra nya studerande. Men jag skulle inte vilja säga att det förenar dem. Tvärtom. Låt mig förklara.

Nästan alla som ansöker om att komma in hos oss är väldigt ensamma människor. I alla fall i viss mening. De som hellre spenderar en kväll med att sitta och rita eller pröva nya färgkombinationer på en målning än att träna fotboll eller spela datorspel är både lätt räknade och mycket spridda. Likadant är det med de som hellre besöker Moderna museet än att tillbringa hela dagen med shopping när de är i Stockholm. I skolan har de i allmänhet varit ensamma eller nästan ensamma om sitt intresse. Efter skolan har de varit ännu mer udda, kanske isolerade. Är det någon som kommer från landsbygden eller en liten ort så är det mycket troligt att det inte finns någon i deras närhet som har liknande intresse. Dessutom kan det vara väldigt svårt att utveckla detta. Det lokala biblioteket kanske inte har så mycket att bjuda på. Internet har nästan allt men där måste man veta vad man ska leta efter för att hitta det.

En del kan nästan få för sig att de är ensamma i världen om ett sådant här konstigt intresse. Det kan vara frestande att ge upp, anpassa sig och bli som de andra. Särskilt med tanke på att om man har talat med föräldrar, pojkvän eller kompisar om att man funderar på att gå på en konstskola, så har de med all säkerhet sagt att man är dum i huvudet och borde skaffa en riktig utbildning först. Det är ganska mycket att kämpa emot om man vill gå den här vägen i livet. Egen osäkerhet, andras ”välmenande” råd, skolornas antagningsprov och ett yrke som ibland är en osäker försörjningskälla.

Jag blir lite tårögd och rörd när jag tänker på de som ändå gör det. De är modiga. Och när de kommer till oss blir de ibland chockade. En hel del av vad de trodde att en konstskola skulle vara, visar sig inte alls stämma. De kanske tror att de mest ska öva en massa tekniker. Vi anser att det är viktigare att de övar sig i att vara människor.

Och plötsligt är de inte ensamma längre. För en del är det nog den största chocken. 31 andra som är intresserade av samma konstiga nördiga saker som man själv är. Det tar en stund att vänja sig vid. Det är omvälvande. 

Bäst & Sämst

Bäst just nu: Rolling Stones kommer till Sverige. Tänk att gubbarna fortfarande orkar.

Sämst just nu: Internetattackerna ökar. Den digitala infrastrukturen verkar vara väldigt skör.