Ett litet offer för en god sak

Som varande en så kallad fri kulturarbetare är det viktigt att hålla bredd på verksamheten för att få bröd på bordet. Att skriva dystra sånger och små böcker ger inte tillräckligt med kulor på kontot för att hålla emot floden av inkommande räkningar. För att åtminstone täcka botten på kassakistan håller jag förläsningar om min inte helt snörräta barndom, skriver artiklar, läser in ljudböcker, hänger konstutställningar och undervisar små barn i någon sorts hemmagjord variant av skapande svenska. Jag har även plitat ner en och annan bok- och musikrecension för Nerikes Allehandas räkning. Jag gör det jag måste inom ramen för det jag älskar. Kalla det gärna passion. Som drivkraft är det den bästa.

Nu har jag fått det sällsamma nöjet att skriva krönikor i ETC Örebro.  Det ser jag fram emot. Priset för detta är tyvärr att Nerikes Allehanda inte längre tillåter att jag levererar texter till dem. Det handlar helt enkelt om en konkurrenssituation. Jag har varit med om det förr. Då var det gamla fina Örebrokuriren som stoppade mig från att skriva kåserier i just Nerikes Allehanda. Det handlar om en hundraårig pressetisk tradition fick jag lära mig då. Nu har den väl hunnit bli hundratioårig. Trots att jag inte skrev för Örebrokuriren utan gjorde helt andra saker. Men jag tillhörde redaktionen den gången vilket möjligen är en sorts förmildrande omständighet. Nu tillhör jag ingen. Jag är absolut inte ute efter att hugga huvudet av den enskilda medarbetare som levererat domen, varken då eller nu, utan bara lufta saken i det fria ordets anda. Det är naturligtvis ingen nyhet för mig att det ligger till så här, men jag tycker faktiskt att det är en smula knussligt. Kan det möjligen vara så att man genom att hugga till med denna blytunga sedvänja vill hålla oss frilansare lite på mattan? Ha oss svassande i ledband som lydiga hundar. Eller vill stora starka NA göra det svårare för lilla uppstickaren ETC Örebro att skaffa sig frilansmaterial?

Men som med så mycket annat är det som det är. Och det är därför det blir som det blir. Jag måste sålunda välja om jag vill skriva krönikor i ETC Örebro eller om jag vill fortsätt att leverera texter till NA. Hur gör man då, kanske ni undrar. Jo, man låser dörren om sig, släcker ljuset, tänder rökelse, sträcker ut händerna och blundar. För att stänga ute alla ovidkommande tankar och verkligen värdera de skäl som ligger i vågskålen. Det är skarpt läge.
I den ena, det synnerligen höga nöjet att skriva recensioner som jag själv kan välja, botanisera i bokfloden och tycka utifrån egen horisont. Att jag dessutom har haft förmånen att besöka konserter och teaterföreställningar tillsammans med min kära hustru (som också kommer in gratis) gör inte valet enklare. Att recensera är kort sagt en perfekt mix av arbete och nöje.
I den andra vågskålen vilar då den politiska hemvisten. Min egen har jag egentligen aldrig tvivlat på även om jag likt många av mina generationskamrater har stukats av förluster och tillkortakommanden i svunnen tid. Den politiska kartan ser annorlunda ut idag. Jag har inte helt lätt att orientera mig längre. Politik har blivit reklam och populistiska utspel och den ideologiska profilen är utslätad. Det är lätt att sätta valfläsket i halsen oavsett var det kommer ifrån. Med stigande ålder kommer tvivlet som en tjuv om natten.

Men jag kommer ändå att skriva krönikor i ETC Örebro av politiska skäl. Inte så att jag alltid kommer att skriva om politik för den sakens skull. Kanske inte alls. Partipolitiskt känner jag mig kanske mer hemlös än någonsin. Men längst in i hjärtat är jag röd som farmors körsbärssaft och kanske kan spetsen på min penna tillfoga någon borgerlig konspiration ett litet skrapsår någon gång. Det skulle glädja mig oerhört. Och jag vill minnas att den politiska kampen en gång handlade om att låta sina egna små futtiga omständigheter stå tillbaka för något större. Jag räknar inte med att bli helgonförklarad men härmed gör jag i alla fall ett litet offer för den goda sakens skull.

Anders Wallén