Fy fan för storstadsfasoner

Det är måndag och klockan närmar sig tre på eftermiddagen. I god tid står jag vid den avtalade mötesplatsen, i vissa folkmunnar kallad Godahoppsudden. Det vill säga korsningen mellan Storgatan och Rådstugugatan i Nora stad. Jag följer ett par raggiga vinterkråkors bittra dragkamp om Expressens tv-bilaga och samtidigt som jag försöker hålla värmen uppe med små förflyttningar i sidled rör sig människor med uppfällda kragar i periferin.

Jag väntar på Snygghåkan och Dödgrävaren. De är någon sorts sällskap utefter den stundom törnbeströdda väg vi kallar livet. Snygghåkan kör lastbil om dagarna, en vägens riddare som rattar in sitt tunga åkdon till kanten och släpper förbi resenärer i brådska. Sitt tillnamn fick han under en festivalsommar för länge sedan av en lätt marinerad dam som hade fattat tycke för hans exteriör. Hon gick en besiktningsrunda som om han var till salu.

Dödgrävaren är egentligen kyrkvaktmästare och därmed ytterst ansvarig för att kyrkklockan går rätt. Rättvisande kyrkklockor är en symbol för stadens tillförlitlighet och ingenting man kan flamsa bort. Nu sviktar tornurets precision ibland och då får han ta emot telefonsamtal från olika vänner av ordning som påpekar detta. I övrigt utför han sina plikter till allmän belåtenhet. Han är händig med både kratta och spade och han framför den lilla brandgula traktor som ingår i församlingens vagnpark med ansvarskänsla och förstånd.

Den första måndagen i varje månad, när flyglarmet ljuder över konungariket, träffas vi över en kopp kaffe för att jämra oss över tillståndet i närområdet. Resonemangen rör sig ofta i snäva cirklar runt våra egna existenser. Vi är illusionslösa och tämligen övertygade om att allt var bättre förr. Det är vår sköld mot världen. Samtalen kretsar ofta kring lokalfärgade skrönor där fördomar, lösa antaganden och rena lögner bildar en märgfylld och mörklagd fond mot vilken sanningens silverkorn blinkar till ibland. Och jag måste erkänna att könsord och andra mindre lämpliga tillmälen förekommer. När vi är riktigt på vrången gnäller vi bara helt enkelt över allt som kommer i vår väg. Det kan vara stadens politiska turer, att bygget av ett nytt resecentrum är att elda för kråkorna (tänk om det inte kommer några tåg), att rondellen är ritad på fyllan och vi fruktar att det nog inte står på förrän vi har vårt första trafikljus i staden. Sådant bör med alla medel bekämpas. Fy fan för sådana storstadsfasoner.

Det händer att vi jämför våra uppväxter. De är båda födda i trakten medan jag fortfarande räknas som en främling. Man ska inte tro att 20 år i en liten stad gör en till urinvånare. För att betraktas som Norabo på riktigt krävs att man har bott här i tre generationer. Helst ska man också äga en traktor. Inget av detta kan jag uppfylla. Men annars kan man inte säga att jag har upplevt några större hinder även om jag knöt näven i byxfickan under den första tiden. Jag hade hört att stockholmare inte var särskilt högt hållna. Nu är jag i stället en del i detta storstadsförakt. Jag har med tiden adopterat ett lillebrorskomplex. Det är nästan en förutsättning för ett anständigt liv på en mindre ort eller i alla fall en genväg mot tillhörighet. Att jag möjligen kackar lite i eget bo tar jag lätt på.

Det sägs mycket klokt i de små rummen och ungefär lika mycket dumt så klart. Det är där världsproblem finner sin lösning för att sedan lösas upp i tomma intet, men det är också i trånga sällskap som ondska och illvilja får stå oemotsagda. Så måhända är det dags för oss att bjuda in en utomstående observatör någon gång emellanåt. För att skydda oss själva. Från oss själva. Och med handen på hjärtat så har vi kanske någon gång sagt sådant som vi i efterhand har ångrat, gått lite för hårt fram i vår klagan över sakernas tillstånd.

Men vissa utsagor backar vi aldrig ifrån. För det är ju så sant det som Dödgrävaren brukar säga. Den dag man smäller upp ett trafikljus i Nora stad, då har man sålt tasken till räven…