God smak är inte jämlik

Jag har god smak. Det tycker inte mina döttrar. De tycker att de har god smak. Jag är skeptisk. Ibland tycker vi ganska lika om musik eller film. Men plötsligt kan det växa upp en mur mellan oss. Jag som redan har upplevt 1970-talet en gång känner att det är ganska skönt att det är över. Det fanns saker med 1970-talet som fortfarande känns bra men en hel del av modet, designen och inredningen hade jag hoppats att det skulle vara dött och begravt för evigt. Platåskorna, de brunmurriga medaljongtapeterna, de klumpiga furumöblerna. Döttrarna, mest den ena, kvittrar dock glatt och bär hem tyger i konstiga mönster, klumpiga glasprylar och ospelbara vinylplattor.

I det läget vaknar estetfascisten inom mig. Det är en kraft som jag försöker hålla tillbaka. En del märkliga infall har jag ändå mycket svårt att låta bli att korrigera. Det är inte alltid min omgivning uppskattar det. Men jag har haft bra smak i många år nu och det borde väl räknas. Fast det bryr sig döttrarna inte om och det är inte så mycket att göra åt saken nu när de har egna hem att förfula.

Smaken är som baken – delad, säger man och menar väl att smak är en privatsak. Du har din smak och jag har min och vi har båda lika mycket rätt. Sådan jämlikhet är bara nys. När det gäller vår smak är det många som vill ha sitt ord med i laget. Och eftersom smaken styr vår konsumtion så är det här viktiga saker där marknadsförarna inte skyr några medel.

I verkligheten bestämmer vi själva endast till en liten del vad vi har för smak. Omvärlden och kanske framför allt vårt medfödda arv bestämmer åt oss. Vår smak markerar tydligt vilken klass vi tillhör. Gråtande barn – arbetarklass. Matisse – övre medelklass.

Jorå, så är det – fast kanske lite mer komplicerat. Till exempel så är ju det där med klass inte så solklart längre. I dag är det inte ovanligt att en lågutbildad metallarbetare har en rätt hög lön. Medan hans fru, med en lång högskoleutbildning och svåra studielån, har ett lågbetalt lärarjobb. Här går klassgränsen mitt i sovrummet och hänger inte längre ihop med lönenivåerna.

När det ska göras statistik så blir det där problematiskt. I de sammanhangen har man laborerat med andra egenskaper. Till exempel hur mycket böcker det fanns i ens föräldrahem. Hemma hos oss hade vi många böcker – fast nästan bara deckare. Inte så mycket Nietzsche.

För de känsliga personer som tillhör den övre medelklassen och överklassen är det därför ännu viktigare än tidigare att ha koll. Hur mycket din täckjacka kostade kanske inte längre är avgörande – men hur du bär den, och när. Att självklart ha smak och stil kan vara det enda som skiljer en från avgrunden.

Traditionellt sett är det överklassen som äger den goda smaken. För dem är den outtalad och självklar. Trots att de är i minoritet lyckas de hävda att deras smak är den rätta. Vad denna goda smak utgörs av är inte så lätt att sätta fingret på. Inte heller var den kommer ifrån. Äta rätt och klä sig rätt sitter liksom i generna. Inga Zlatan-tatueringar och inga jättestora guldringar. Seglarskor har man endast när man seglar och jaktkläder vid höstjakten. Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet.

De nyrika är värst. Ingen tycker att de har smak. Alla hatar de nyrika. De med gamla, kanske minskande, pengar ogillar konkurrensen. Och knegarna tittar surt på uppkomlingarnas för dyra handväskor och vräkiga stadsjeepar medan de sorterar sina räkningar.

Kanske kan en arbetare ha god smak. Men om han vinner på Lotto är det kört.

Min mamma lärde mig att grönt och blått inte går ihop och inte heller rutiga och randiga klädesplagg. Rena underkläder är alltid bra. Jag håller mig till dessa enkla regler och hävdar fortfarande att jag har god smak. Jag har också lärt mig att hålla ordning på kniv och gaffel. Därmed så är det alldeles tryggt att bjuda med mig på Nobelmiddagen. Jag kommer inte att göra bort mig även om jag kanske hellre snackar med personalen än konverserar med Silvia.