Jag är en filosofisk atlet

Vi sitter i tv-soffan och ser semifinalen i 100 meter bröstsim där svenskan Jennie Johansson tävlar. Jag lovade ju i en tidigare krönika att bojkotta allt strötittande på sport, med det har jag fullständigt misslyckats med. I stället såg jag säkert 90 procent av alla EM-matcher och nu sitter jag och streamar OS i smyg på min iphone inne på en av personaltoaletterna på jobbet.

Men nu när jag har brutit mot ”lagen om att avstå från konsumtion av dåliga svenska sportresultat” samt ”lagen om att vägra att sitta i timmar och titta på torra expertkommentatorer och dötrista studios” måste jag tillslut betala priset. Mina tankar. De handlar nästan samtliga om småsinta och triviala ting. Så som vem tog tvätten senast, jag städer oftare än dig, ska vi tävla om vem som springer snabbast, kolla på mig när jag dyker ner i vattnet i den lilla sjön på landet.

Jag har vänt bort blicken från Syrienkrisen, den stundande Pridefestivalen som i år kantas av en debatt kring dess politiska vara eller icke vara, massakern i Denver, allt detta har gått mig mer eller mindre obemärkt förbi. Inte därför att jag inte har läst om det. Nej, jag har noterat, sett och sedan har jag klickat mig vidare in på någon OS-länk eller kuriosa kring Zlatans övergång till PSG. Jag har reflekterat och funderat över hur han känner sig, han Zlatan, vad han egentligen tycker om att behöva flytta sig själv och hela sin familj igen, denna gång till Paris. Jag har däremot undvikit, omedvetet eller ej, att tänka på den syriska civilbefolkningen som tvingas fly sina hem och se sitt land i fullt krig.

Kanske är det vad sommaren handlar om. Att stänga av. De säger att få har svårt att koppla av på semestern. De fortsätter att läsa jobbmejl, svara i telefon, läsa tidningen noga och intensivt och följa konjunkturerna. Personligen känns det som om jag aldrig tidigare har varit så avstängd. Som om jag precis vaknat upp till ännu en studio, ovetandes om den ekonomiska krisen. Ändå förmår jag mig inte att fundera kring det hela. I stället tänker jag på Jennie Johansson som missade finalen i bröstsim. Men som i intervjun svarade att hon trots allt var nöjd. Nöjd att få delta, simma i ett OS. Min sambo bredvid mig stönar högt ur sig.

– Med den där attityden kommer hon aldrig att bli bäst.

Så kommer det. Den första intressanta tanken jag haft på hela sommaren. Något som äntligen triggar min hjärna. Reflektionerna börjar hagla över mig, fantasins hjul börjar helt plötsligt att ta sig ur den kletiga leran som har hållit fast dem sedan april. Så kommer frågan - vem jag skulle vara som idrottstjärna?

Så här kommer det. En av de tyngsta reflektioner jag gjort de senaste månaderna. Jag tänker mig att jag är en påläst, allmänbildad idrottare, gärna med en lång akademisk utbildning i filosofi. Jag varvar att vinna OS-medaljer med att skriva långa filosofiska debattartiklar. När jag har vunnit och blir intervjuad så ställer jag motfrågor till intervjuaren. Jag ser intervjuaren och vägrar att tala om en enskild prestation. När jag bjuds in till en studio med André Pops föreslår jag en ny lite mindre tajt skjorta åt honom samt kramar honom när jag kliver ut ur studion. Jag uppmanar sportjournalister att göra sitt jobb, vara aningen mer modiga än att fråga hur det känns alternativt vad var det som hände. Jag säger att dom, om dom ska intervjua mig, får anstränga sig lite, fråga om de bakomliggande orsakerna till att jag blivit en sådan komplett atlet och så vidare.

Det känns skönt att efter denna resa kunna fortsätta kolla på OS utan dåligt samvete och tillsammans med mina nya ideal se hur de går för de andra svenska atleterna. Samtidigt som jag sitter där och känner att jag skulle göra allting mycket bättre. Jag börjar kolla runt på mina familjemedlemmar och undrar vilken typ av atlet skulle de vara? Vem skulle du vara?