Jag dyker upp efter lunch

Jag reser med ojämna mellanrum tillbaka till min födelsestad, Stockholm. Mest för att besöka gamla kumpaner och samtidigt försöka återuppleva det som var bra med att leva där. Minnena från mitt storstadsliv har jag lagrat på min mentala hårddisk och jag plockar fram dem ibland som gulnande fotografier. I ett av de tidiga ser jag en sked för mormor komma farande åtföljd av uppmaningen att tugga ordentligt. I ett annat hänger jag som en vante i morsans bestämda handgrepp när jag motvilligt ska ekiperas inför någon ny säsong. I somliga dricker jag öl i trånga jazzkällare och i andra kryssar jag lekfullt och självsäkert genom rusningstrafiken på min röda hoj medan jag generöst delar ut långfingrar åt alla som åker Mercedes.

Som före detta stockholmare borde jag vara rustad för metropolens liv och rytm. Jag borde ha förmågan att röra mig fritt och ledigt i stadens larm. Men någonting tycks ha inträffat.
Nu är jag plötsligt en främling här. Nya huskroppar och fundament har växt upp, lederna har dragits om, alla hål i stängslen är lagade, alla tomrum utfyllda och skogen av skyltar är massiv och obegriplig. Och det unga blir gammalt i allt snabbare takt. Någon sorts cirkel är på väg att slutas där framtiden tar slut innan den har börjat. Ungefär så känns det.

Nu blir jag bara seriöst förvirrad av att ränna runt som en brinnande hund mellan utbudets ytterligheter. Jag vet inte om jag bör köpa hårmousse eller heroin, om jag vill krama eller döda någon. Upptäcker att jag plötsligt befinner mig i någon sorts varuhus med en massa speglar och jag trampar runt, runt och bakom obskyra diskar tittar översminkade och farligt hålögda flickebarn skeptiskt på mig. Vad som eventuellt skulle kunna få dem att le ligger långt bortom min horisont. Jag får panik och köper en rutig skjorta jag egentligen inte vill ha. Men jag tror att jag kanske gillar färgen.

Detta är bara ett av otaliga bevis för att jag har hamnat på en resa som går i mycket hög fart. En resa där jag mer och mer tycks vara upptagen med saker jag inte vill veta av. Det är så mycket och många som gör anspråk på min energi. Tillvaron är konkurrensutsatt i varje molekyl och varje individ har blivit ett litet egotrippat företag, där marknaden är lag och konsumtion är en drog och även om man, som jag, nästan aldrig köper något kostar det energi att sortera bort alla färgglada tillrop från marknaden.

Det krävs strategier för att undkomma kommersens syndaflod. Man kan undslippa en hel del bara genom att leva enkelt och sakteligt i en mindre stad där dessa krafter är mindre potenta. Och man behöver inte ha tv:n på eller svara i telefon. Men framför allt tror jag på att tillåta sig att vara blåögd, i ordets allra vackraste bemärkelse. Att fullt ut våga lita mer på Nalle Puh än på Anders Borg. Och man kan så smått börja roa sig med att varsamt avkoda halvt övergivna sanningar och se vad som egentligen gömde sig bakom dem. Och upptäcka att det kanske fanns dolda budskap i direktivet man fick som barn, att man skulle tugga varje matbit 28 gånger innan man svalde den.

Det kan till exempel tolkas som att man borde bekämpa en tendens att hela tiden lägga nya äventyr över de gamla innan de gamla har hunnit få fäste. Överförd på en nära verklighet betyder det att man inte måste köpa en ny skjorta förrän den gamla har fallit i bitar.

Om man i stället väljer att vara en smula filosofisk kan man säga att om man ser en film eller läser en bok som berör, bör man nog hålla sig i stillhet ett par dagar för att dess kraft och innebörd ska hinna sjunka in ordentligt. Man ska kunna ringa till jobbet och förklara för chefen att man tyvärr inte kan komma på ett par dagar för att man har sett Kieslowskis ”Frihet- Den blå filmen”, eller att man inte dyker upp förrän efter lunch för att det går åt ett par extra timmar till att smälta en dikt av Tranströmer. Men slikt beteende finner sällan nåd. Jag kan gråta över detta ibland.