Jag har växt ifrån skammen

För nio år sedan landade jag på Arlanda. Jag var tolv år gammal och jag och min mamma hade hela vårt liv nedpackat i två eller tre väskor som tillsammans inte vägde mer än fyrtio kilo. Vi hamnade i Örebro. I Vivalla. Jag hade inte direkt några förväntningar på Sverige, ingen bild i huvudet av hur svenskar skulle se ut. Däremot minns jag det som igår när jag för första gången såg en mörkhyad kvinna med lång slöja. Ett ärr på knäet gör mig än i dag påmind om hur jag trillade av cykeln som resultat av det mötet. Men det var bara en parentes.

Jag kommer fortfarande ihåg exakt hur det är att varken kunna förstå eller tala svenska. Jag minns hur jag lärde mig räkna till tio. Jag minns hur jag tittade på barnprogram på tv utan att förstå sammanhanget. Nyligen sprang jag på en gammal skolkompis som jag lärde känna ungefär vid den tiden. Han sa något som jag aldrig hade hört tidigare: “Vilken klockren svenska du har fått!”. Vadå tänkte jag, jag har väl aldrig haft någon brytning. Men det är klart, man börjar ju inte prata flytande direkt. Jag kommer ihåg när jag började i sjätte klass. Kompisarna kom och knackade på dörren och ville få med mig ut. Jag vågade inte öppna dörren för att jag var rädd att jag inte skulle kunna förklara mig ordentligt. Att jag inte skulle få fram hur jag ville ha det om de frågade något.

Jag skämdes länge för min mammas dåliga svenska. Lappar om föräldramöten, luciafiranden och julavslutningar åkte redan på skolgården ner i papperskorgen. För det hade varit katastrof om mamma hade fått för sig att komma till skolan och prata med mina kompisars föräldrar på sin ”konstiga svenska.” Nä, då var jag hellre utan någon vuxen. Ofta ljög jag om att mamma inte kunde komma för att hon hade annat för sig.

Jag minns att jag fick ringa alla myndighetssamtal själv, ofta hjälpte jag mamma med hennes ärenden genom att ringa i hennes namn. Löjligt, tänker jag nu. Jag var tolv år gammal. När min lillasyster föddes var det jag som hade kontakt med föräldrar till hennes kompisar, inte för att mamma inte ville men för att jag ville underlätta. Eller så ville jag bara inte att min syster skulle behöva skämmas. Det var först för två år sedan när jag, nitton år gammal, flyttade till Skövde för att göra lumpen som jag sakta men säkert växte ifrån skammen över att vara invandrare. Jag har i stället accepterat det faktum att jag är invandrare, i ordets rätta bemärkelse.

Idag får jag nästan dagligen berätta för någon som inte redan har hört eller förstått det, att jag kom till Sverige år 2002. Kan det verkligen vara sant? undrar de. Det finns verkligen ingenting i ditt uttal som avslöjar att du inte är född här. Nä, det är väl klart, säger jag varje gång. Jag har ju bott här i hela nio år. För mig är det en livstid. Sverige är mitt hem och det känns som att Sverige alltid har varit mitt hem. Jag vet inget annat. Samtidigt kan jag inte själv låta bli att undra hur det kunde bli så. En invandrartjej som fortfarande minns hur det är att inte kunna förklara sig på svenska – samtidigt så svensk man bara kan bli.

För några veckor sedan utvisades en familj från Ånge i Jämtland till Armenien. Familjen hade då bott i Sverige i tio år. Tio år! Tänk om någon skulle säga åt mig att flytta tillbaka till Ryssland nu. Bara tanken på det gör mig smått illamående. Hur otroligt sjukt skulle det inte vara. Ett land som jag inte har besökt på nio år, ett språk som jag inte behärskar på samma nivå som mina jämngamla där. Ett land som jag inte känner någon som helst anknytning till. Och då har jag ändå halva min familj där. Plötsligt blev den där utvisningen för mig väldigt personlig. Det många, allra minst de som röstar på Sverigedemokraterna, inte verkar ha förstått är att man inte behöver ha föräldrar som pratar ren svenska för att känna sig svensk. Och man behöver verkligen inte vara född här. Jag, lika lite som familjen från Ånge, har något ”hem” att ”skickas tillbaka till”. Jag har haft turen att få svenskt medborgarskap. Vilket nu i dagarna känns som en ren lotterivinst.